Omhändertagande

Nu har det under de senaste fem åren, tror jag det är, slagit mig med jämna mellanrum att jag tar hand om folk mer än vad som är nödvändigt och vettigt och att jag vill sluta med det. Varje gång kommer jag på ett sätt att öva mig på att inte ta hand om.

Det handlar om att jag fastnar i andras problem, de berättar om ett problem för mig, eller jag ser att de har ett problem med något (detta behöver de själva inte hålla med om) och jag börjar fila på lösningar. Och på hur jag ska presentera dessa lösningar för dem på bästa sätt så att de tar till sig och äntligen slutar göra det de gör som är destruktivt. Eller kanske framför allt börjar göra något för att komma ur sin passivitet. För ofta är det just det som är problemet.

Första gången jag minns tydligt att det här slog mig, att jag gör så, var på en promenad i Borås då jag plötsligt insåg att jag la ner den största delen av min ensamtid på att grubbla på lösningar på någon annans problem och det här gången var det inte frågan om att hen såg sig ha problem utan jag såg att hen hade problem – eller var det jag som hade problem med hens beteende kanske? Vilket det än var så var mitt fokus där och jag funderade ut exakta konversationer som jag skulle ha, flera varianter så att jag säkert skulle kunna hantera den verkliga situationen. Sen kom jag på att det kanske inte var bästa sättet att få den här förändringen i hens beteende att äga rum, kanske var det bättre om jag inte sa något, om jag tog det lugnt och låtsades inte bry mig, eller kanske var det bäst om jag hade belägg för det jag sa, kunde hänvisa till någon bok eller så. Och såvidare.

Tillbaka till promenaden, jag gick där och det slog mig att det här var helt ohållbart. Det var inte mitt ansvar och jag vill ju inte lägga min dyrbara sköna ensamtid på att grubbla på någon annans eventuella problem. Så jag bestämde mig för att ha mig själv som utgångspunkt och ta de här promenaderna till att tänka på vad jag själv vill, tänker, känner, önskar och vad jag ser omkring mig. Och jag gjorde verkligen det, övade mig på detta. Och det blev bättre. Jag mådde bättre och fick lite mer distans till de här problemen, inbillade mig inte längre lika mycket att de var mina.

Men jag har insett flera gånger att jag hamnar där igen, någon berättar om sina problem, eller någon är svår att hantera för jag känner mig skyldig hela tiden. Och så inser jag att det jag känner mig skyldig till är att jag inte rättar till hens problem. Att jag inte kommer med de fina lösningarna på rätt sätt. Att jag inte hjälper till på det där perfekta sättet som faktiskt skulle hjälpa – den här gången..

Och jag gissar att det här beteendet gynnas av att det händer då och då att jag blir den där som fick något att hända hos någon annan – enligt vad dem säger. Att tack vare att jag gjorde, eller sa det eller det så har de nu tagit sig ur det eller det. Det händer inte ofta och varje gång jag engagerat mig på djupet i någon annans problem och kommit på riktigt bra råd att ge och det visar sig att hen väljer att inte ta råden till sig, då blir det en perosnlig förolämpning.

Så i höstas, när jag var där igen, tänkte så det knakade om andras ”problem” och om hur andra ser på mig (det hänger ihop ibland) så kom jag på en ny dimmension i det hela nämligen att jag känner mig otrevlig om jag inte gör detta.

Just då handlade det om en person som verkade oerhört ointresserad av mig och det jag grubblade på var hur jag skulle förhålla mig till det och hur jag skulle få hen att inse att jag är en bra typ, någon som faktiskt är intressant (utan att tränga mig på eller kräva något såklart). Och jag kände alltså att om jag inte la ner ganska mycket tid på att tänkte på hur jag borde förhålla mig på bästa sätt för att få den här personen att ”upptäcka” mina fina sidor så skulle jag vara otrevlig mot hen. Jag såg det alltså som att jag hade någon slags skyldighet att tänka på en person som i princip inte visade något intresse för att lära känna mig mer..

Absurt tänkte jag när jag insåg det och så bestämde jag mig för att här ska det fokuseras på mig, eller kanske främst från mig. Och det var svårt, jag hade stora problem med att låta mig släppa den här personen av nämnda skäl, att det skulle vara otrevligt. Det fanns även ett par vänner som mådde dåligt, även dem släppte jag med motiveringen (jag behövde en motivering för att klara av att göra det) att de under inga omständigheter blev gladare för att största delen av tiden jag ägnade åt att tänka på dem var inriktade på att de hade problem och att det var jobbigt för mig. Att få veta, eller känna av, att någon upplever en som en börda är knappast underlättande och trevligt. Så det var alltså helt ok för mig att engagera mig i mig själv.

Just precis när jag skulle till att börja den här övnignen så hamnade jag i ett läge där jag inte kunde säga nej till ett ansvar som jag inte ville ta på mig. Så jag sköt upp planen en aning, planen som alltså gick ut på att under ett tag ägna 100% av min energi till mig själv.

Och nu läser jag en bok som heter Bli fri från ditt medberoende: sluta kontrollera andra, börja bry dig om dig själv som handlar om medberoende till alkoholister, eller personer psykiska problem. Och jag tror, liksom en vän jag pratat med, att de här problemen är långt mycket mer utbredda än att de bara har att göra med hur personer reagerar och tänker när de har att göra med en alkoholist.

Jag tror att det här beteendet är en del av ”kvinnligheten”, dvs hur kvinnor lär sig att agera och förhålla sig till sin omgivning, framför allt till eventuell partner. Jag tror att det här beteendet gynnas överhuvudtaget i parrelationstänket, att man ska ta ansvar för varandra, att man ska vara beredd på att göra saker men inte tycker om för någon annans skull, att man ska lida för kärleken.

Det är skitsnack, sluta lid och sluta ta ansvar för andra fullt kapabla vuxna människor!

Normer

Elin (inte jag) skriver om att inte passa in i normen, den monogama och romantiska kärleken, men att inte heller passa in i det alternativ som hon ser stå till buds, det polygama. Det är lite oklart vad det är för normer hon förhåller sig till i polygamt liv, men jag skulle gissa att det handlar om att vara 100% ok med att en partner kärar ner sig i andra och så vidare. Att leva upp till den perfekta kommunikationen och de rätta känslorna.

Hon skriver även om att man som normbrytare får stå till svars för hela levnadssättet och mer eller mindre måste bevisa dess förträflighet genom att hela tiden vara lycklig, genom att bevisa att ens relationer fungerar smärtfritt hela tiden. Det är ett krav som monogama sällan känner av, de behöver inte, eftersom de är norm, bevisa att deras kärlek är felfri.

Det är synd att vi ska falla in i det tankesättet, jag gör det också, att vi inte får visa våra sorger, vad vi har problem med – för då kommer vi kanske (troligen) få höra att det beror på det annorlunda valet som vi gjort.

Ett exempel på det här var när jag kände mig bortvald och livrädd att en vän skulle bryta kontakten med mig totalt, eller att vår relation skulle total haverera – för att han hade en tjej på besök som han var förälskad i. Det brukar kallas svartsjuka, jag väljer att kalla det rädsla att bli bortvald, rädsla att inte duga, rädsla att var amindre värld, rädsla att i jämförelsen med någon annan förlora. Och det värsta av allt just då var känslan av att inte ha någon att prata med, för ingen skulle ge mig den tröst jag ville ha. De alra flesta skulle troligen ge mig rådet att bryta den relationen och satsa på att hitta en monogam istället. Min känsla, som var otroligt stark, skulle kunna tas för ett bevis för att min inställning till relationer inte fungerar.

Jag behövde verkligen prata så jag pratade med den jag hade att tillgå ändå, en person som jag inte känner så väl, och det visade sig vara ganska bra. Hon berättade att hon inte brukade känna svartsjuka och att det ibland var ett problem, eller på något sätt bemöttes som ett problem. Och det var skönt att höra, men samtidigt kände jag mig väldigt svag – för att jag har lätt att känna mig bortprioiterad, bortvald, mindre värd etc. För att jag inte är så stark och självständig som jag skulle vilja vara.

Och det tar emot att skriva detta av samma anledning som det tog emot att prata med folk om det då – rädslan att någon kommer se det som bevis för att jag inte lever som jag lär. Men min ”lära” handlar inte om att känslor ska styras och manipuleras utan om att jag inte anser mig ha rätt att begränsa andra människor för att jag tror att deras positiva känslor gentemot någon annan än mig hotar mig.