Närhet

Jag vet inte hur utbrett det är, men jag har tyckt mig ana en uppfattning om att relationsanarkister* inte är att lita på. Inte är personer man bör sätta sin tillit till. Inte är trygga.

Det finns många nivåer här. Jag har mött både en och två som säger sig göra RA som använder det som ursäkt att glida undan så fort det blir lite besvärligt i relationen, men (och det är ett viktigt men) dessa personer lär använda vilken ursäkt som helst till att glida undan vid konflikter. De är konflikträdda, eller om jag vill vara välvillig i min tolkning; de är konfliktovilliga – försöker leva sina liv utan konflikter och tror på att undvikande är den bästa lösningen. Det tror inte jag.

Jag och konfliktundvikare går ytterst dåligt ihop.

Jag har länge trott, men tvivlat, på att mitt sätt att närma mig konflikter bör fungera – om jag bara möter någon annan som gör på samma sätt. Nu har jag mött ett antal sådana och det känns skönt att veta, att det faktiskt kan fungera. Och leda till mer närhet. Mer förståelse.

Tillbaka till missförståndet om närhet och vilka konsekvenser det kan få. Jag tror mig ha mött ett antal personer som inte har vågat/velat/kunnat knyta an till mig pga min relationsanarki. Det har fått som konsekvens att jag blivit väldigt ledsen då de efter ett tag försvinner iväg. Lägger all sin energi på sina ”riktiga” relationer.

Hur lätt/svårt man har att knyta an, bry sig, engagera sig osv har föga med relationsform man föredrar att göra.

Jag har väldigt lätt att knyta an till andra människor. Jag är intresserad och engagerad och behöver inte särskilt lång startsträcka för att verkligen tycka om någon, om det klickar. Det är då väldigt frustrerande om den andra avgör att jag är otrygg och troligen kommer försvinna/den inte bör se relationen till mig som långvarig och stabil. Det verkar som att, att jag säger att jag inte vill definiera relationer blir mer relevant än allt annat jag säger om vad jag värderar och önskar.

Det kan naturligtvis finnas andra orsaker till att folk lätt försvinner iväg.  Men om inte annat så tänker jag att det är logiskt att folk kan känna en osäkerhet inför var de ”har mig” och att risken för missförstånd är många. Det är begripligt, men det gör inte mindre ont för det.

*jag har egentligen ingen lust att använda begreppet relationsanarki längre (för tillfället), men gör det pga relevansen i inlägget.

Gränser

Det har hänt vid ett flertal tillfällen att folk tolkar min beskrivning av hur jag gör relationer som att jag:

• inte har några gränser
• tycker att alla relationer ska vara identiska

Det stämmer inte.

Mitt strävansmål är att mina gränser ska komma ur vad jag vill, känner och värderar. Därmed inte sagt att det är lätt alla gånger. Som jag snuddade vid i föregående inlägg så kan jag tex ha svårt att säga nej till folk med det enda argumentet att jag inte vill, att jag inte känner för det. Jag letar efter logiska argument, för att skona, eller för att lägga orsaken hos den andra skulle jag tro. Jag övar vidare.

Som en följd av ovastående, bland annat, så blir naturligtvis olika relationer olika. De olika sätten som relationerna blir på är fler än att det går att sätta etiketter på dem. Och omvänt, jag tror att etiketterna begränsar vad de kan bli. Det är inte det samma, vilket många tycks tro, som att det inte kan vara vettigt att diskutera behov, gränser, önskningar, viljor osv.

Det kan vara svårt ibland, att försöka skapa någonting nytt, någonting som går utanför de mallar man har vuxit upp med. Ibland får man testa sig fram och inse att vissa tankeexperiment inte fungerar så bra, eller så som man tänkt sig. Det förändras.

Just nu håller jag på och fundera på mina gränser och har insett att jag behöver hitta ett annat sätt att se på dem. Ta dem mera på allvar, samtidigt som jag inte vill bygga murar av rädsla kring mig. Hur, återstår att se. Och jag har även insett att vanans makt är stor och funderar på hur jag ska hantera det.