De senaste dagarna har jag funderat fram och tillbaka kring gemenskap. Igår kom jag fram till att jag skulle vilja ha tre, fyra vänner som jag har någon form av vardaglig kontakt med. Det vill säga att man vet vad som pågår i varandras liv och är nyfiken på hur det utvecklar sig. Att ingå i varandras radar.
Idag funderade jag kring risken att sådant går över styr, i alla fall för min del. Där jag befinner mig mer i andras liv än i mitt eget. Eller börjar ta över ansvaret för andras liv. Och vice versa.
Sedan kom jag tillbaka till att det ändå vore fint och att det jag är intresserad av är fokus på berättande och lyssnande. Intresse. Engagemang. Inte lösningar. Inte att ständigt ha varandra i sina tankar. Men regelbundenhet och ömsesidighet.
Det hela startade i en trötthet kring att jag har många relationer där det tycks hänga på mig att relationen pågår. En känsla av att den andra ingår i min radar, men inte vice versa. Jag glider ut i periferin och fokus hamnar på att få vardagen att gå runt. Fullt begripligt, men tråkigt. Så då tänkte jag att ”lösningen” var att jag hamnar i vardagsradarn hos några stycken.
Hur hamnar man där utan att bilda familj, eller bo ihop? Utan att bli ihop med folk? Ibland känns det lite hopplöst att skapa sig ett liv utanför normerna om man vill ha gemenskap. Men jag vill inte ha gemenskap via normerna så jag får väl envisas och hoppas att det går ändå?
Eller fantisera om livet med en, eller två katter och många harmoniska lästimmar. Med avbrott för att då och då träffa någon vän för ett trevligt samtal i några timmar. Den bilden är inte jättehemsk. Men, jag tänker att det är bra att våga se att jag även vill vardagsnärvaron. Och att jag har den lite grann i alla fall med en vän.
Det går även att fundera på hur mycket vardagsnärvaro jag har energi för. Skulle jag kunna ha tre, fyra sådana relationer? Hur skulle det gå till rent praktiskt? Arbeta heltid är nog ingen bra idé om det ska gå, men heltid vill jag inte jobba i vilket fall. Ser ingen anledning. Med vardagsnärvaro menar jag inte att man hörs varje dag utan att det finns någon slags pågående engagemang.
Sedan funderar jag vidare kring hur detta kan uppstå. Dels tänker jag att det går att planera, men å andra sidan är jag rädd att en sådan planering skulle ge känslan av borde och krav istället för lust. Så den andra varianten är att det växer fram, nackdelen med det är sorgen som kan uppstå om man tror att det ”är så” och det visar sig att den andra inte alls uppfattar det på det viset.
Det skulle även kunna gå i vågor mellan olika människor. Med perioder av jag och katten och böckerna?
Men, jag är inte längre säker på att det där med att planera kontinuitet i umgänget, engagemanget, närvaron är av ondo. Ser inte riktigt varför det skulle kännas jobbigt om det är en gemensam idé. Däremot om man säger ”ja okej” fast man egentligen inte känner att man vill. Det är ju olika med det där. För olika personer. Jag kan tex känna en glädje och ett lugn när någon tydliggör att den inte kommer lova något alls. Att den lever på spontanitet. Då vet jag det.
Vad tänker ni som läser detta om gemenskap, planering och känsla av krav?
