enligt Elin
Det fanns en tid då jag hade oerhört lätt att fokusera på det jag ville hålla på med, tex en pärlplatta, eller en teckning även om det var stim och stoj omkring mig. Jag zoomade in på det jag hade framför mig och stängde av andra intryck. Det skulle vara fint att återuppväcka den förmågan.
Jag kom sent till jobbet och har nu ensamfika med ett glas te.
Jag försöker sätta ord på vad jag vill ägna mina dagar åt och har tidigare fått tipset att läsa böcker av Charlotte Hågård. Idag letade jag upp hennes hemsida för att se om där fanns något av intresse och det gjorde det. Jag läste det här blogginlägget och blev inspirerad. Jag tycker att fokuset på vad en själv tycker om och har lätt för att göra var intressant.
Jag plockade fram ett A3 och skrev ner de frågor hon tipsade om att en skulle ställa till vänner, med viss modifikation:
Jag gjorde en tankekarta kring frågorna och det blev ganska snart tydligt att det mesta som passar in på en av frågorna passar in på de andra också. Det jag är riktigt bra på är enkelt för mig och jag trivs och njuter när jag gör det.
Det här är ett första utkast kring vad jag kom fram till:
Text och kommunikation är centralt i det jag tycker om och är bra på. Jag brukar sätta mig ner och skriva för att klargöra tankegångar för mig själv, eller för andra. Jag är bra på att sätta mig in i andras perspektiv och förklara samma sak från olika vinklar, anpassat till mottagaren. Vissa saker tycker jag är enklast tt förklara i text medan andra är enklare i tal. Det senare i synnerhet i de fall då samband kan behöva ritas upp.
Jag tycker att det är roligt att försöka komma på hur något kan göras på ett smidigare sätt. Jag har lätt för att se när det finns fallgropar, som tex oklarheter kring vem som har ansvar för vad, vem som bör få reda på vilken information osv. Det är också viktigt att sätta ord på varför vi gör det vi gör. Jag motiveras och inspireras om det jag deltar i är i enlighet med mina värderingar och enligt mig gör världen till en lite bättre plats.
Jag har oftast väldigt roligt när jag diskuterar, analyserar och funderar tillsammans med andra och mitt fokus är på att förstå och bli förstådd. Ömsesidig förståelse för olika perspektiv är viktigare och roligare för mig än polemik även om jag kan tycka att även det är roligt under kortare stunder.
Det var mitt första utkast, ställ gärna följdfrågor om något är oklart så att jag får möjlighet att formulera det mer koncist.
Det som surrar mest i mitt huvud just nu är tankar kring arbete och jobbsökning. Jag tycker inte om formuleringar som ”sälj dig själv” eller ”marknadsför dig själv” och blir irriterad av beskrivningar som handlar om att min tveksamhet inför att söka arbete skulle ha att göra med att jag inte tror på mig själv. Det som jag inte tror på är arbetsmarknaden så som den fungerar just nu. Och jag tvivlar på att det finns arbeten som följer mina värderingar. Jag tvivlar på att det finns arbetsplatser som har en välfungerande struktur och samtidigt är varma och inkluderande.
Jag tror att jag skulle kunna göra ett bra arbete och ha trevligt på en mängd olika arbetsplatser. Det som krävs är att arbetets syfte är någotsånär i enlighet med mina värderingar och att jag har möjlighet att påverka. Jag har inga arbetsrelaterade drömmar, som i att jag jättegärna skulle vilja arbeta med x. Mina drömmar handlar om att göra världen till en lite bättre plats och det går att göra på en mängd olika sorters arbeten. Jag är också intresserad av att arbeta med gemenskapen i arbetsgruppen. Jag skulle tycka om en arbetsgrupp där olika personer tillåts vara olika och att just det ger något. Alla bör tex inte vara extroverta. Alla bör inte heller vara flexibla. Jag är bra på att skapa struktur och förklara saker pedagogiskt. Jag tycker att det är intressant att fundera på hur informationsflödet skulle kunna fungera bättre och jag tycker att det är viktigt att alla vet vad de ansvarar för och att allt som ska göras har en ansvarare.
Det här, som jag vill och som jag är bra på känns dock mycket luddigt när jag ställs inför att söka arbete. Var ska jag börja och var vill jag arbeta egentligen? Igår lånade jag ett par böcker om jobbsökning i hopp om att hitta sätt att få bättre grepp om vad det är jag vill och var jag kan göra det eftersom jag tror att det är den bästa grunden för att komma dit. Att sätta ord på idéerna. Men så står där formuleringar om att sälja och marknadsföra mig själv och jag blir inte alls inspirerad av det. Av de orden.
Jag vill arbeta på en plats där jag inte förutsätts förställa mig själv. Jag vill delta i skapandet av arbetsplatser där ingen förutsätts förställa sig själv. Och det vore fint om samarbete var grunden i det hela, inte konkurrens.
Jag funderar en hel del på gruppdynamik. Framförallt kring vad jag kan göra för att skapa en trevlig och inkluderande stämning i grupper där jag ingår. Jag är inte van vid att ta en inkluderande roll, brukar betrakta mig själv som lite perifer, men har tänkt på detta från och till de senaste åren – att även jag kan ta en inkluderande roll och att det troligen får konsekvenser. Jag testar mig fram och det är roligt. Ögonkontakt, återkoppla till saker som folk sagt tidigare, krama de som vill ha kramar, kroppspråk och försöka ha en positiv riktning. Och så pratar jag med vänner om ämnet. Vi får se hur det går.
På det mer privata planet funderar jag mycket på ömsesidighet. Eller på frånvaron av ömsesidighet. Från min horisont ser det ut som att väldigt många har svårigheter att höra av sig och att ta initiativ till att ses. Vad bero det på, har alla för stressiga liv? Hinner de inte prioritera, eller vill/vågar de inte prioritera?
Och hur kan jag navigera i relation till det? Jag har ganska lätt både att höra av mig och att initiera att ses, jag tycker om att planera. Jag tycker att det är trevligt att träffa människor jag tycker om och jag vill gärna se till att det händer. Men jag blir ändå ganska less av att inte uppleva samarbete kring det. Asymmetri i relationsarbetet. För relationer skapas när vi ses, när vi hörs, när vi gör saker tillsammans. Och jag skulle önska att fler ville och kände sig glada inför tanken på att hålla kontakten med andra. Jag hör dock oftare att folk ser det som ett problem, som ett krav, som något jobbigt. Att höra av sig. Det blir till ‘borde’, ‘måste’ och viljan och glädjen tycks glida undan eller helt glömmas bort.
Jag har nu försökt ta en paus från engagemang och politik i ett par veckor eftersom jag märkte att jag bara blev frustrerad och inte upplevde att jag påverkar något annat än mitt eget grundhumör och min nattsömn. Jag har nu som ambition att hitta ett konstruktivt sätt att engagera mig politiskt. Jag hade tänkt börja imorgon, men känner idag att jag lika gärna kan börja idag.
Problemen jag har kring mitt politiska engagemang är:
Jag upplever att jag är med och påverkar normer kring kön och relationer redan som det är nu och det känns bra. Det är sådant jag tror går att påverka genom att inte leva normativt och att skriva texter som når folk.
Det jag upplever att jag vill och behöver lägga mer tid på är det som påverkas av vilka det är som regerar det här landet. Jag vill inte stå bredvid och titta på när fler sjukhus och andra offentliga verksamheter säljs ut. Hur skatten minskar och fördelningen är åt helvete. Jag vill vara med och påverka där, men jag vet inte hur. Jag skulle tycka att det vore enklare om jag hade någon vision att basunera ut. Som det är nu vill jag mest bara skrika: NEJ, KAPITALISMEN FUNGERAR INTE!!! och även informera folk om vad skatten går till. Att det är absurt att som den nuvarande regeringen gör sänka skatten och sedan säga att det tyvärr inte finns pengar för det ena och det andra… nehe, finns det inte? Men till höjd lön för Reinfeldt finns det pengar. Lönenivån för politikerna undergräver liksom förtroendet för dem. Det är något skattepengar inte behöver gå till. Makt är i sig en rätt rejäl belöning för de uppgifter som politiker har. Det bör inte vara en ekonomisk karriärmöjlighet att bli politiker.
Jag är van vid att tänka att det är något negativt med att bara kritisera det som är och inte komma med bra och genomtänkta idéer om hur det skulle kunna vara istället, men å andra sidan så kanske den där kritiken behövs. Det behöver bli tydligare att kapitalism tex inte är naturgiven. För övrigt kan det nog vara en bra idé att läsa in sig lite mer på olika definitioner av kapitalism och sätta fler ord på vad det är i vilken ekonomisk politik som jag kritiserar.
Igår var jag på flatlobbyn och jag tyckte att det var bra och intressant. Den sista delen var ett samtal med två personer från Queer people of colour och de sa ett par saker som var provocerande för mig, vilket jag tycker är intressant och bra. Det ena var att den vita kroppen ses som androgyn och det andra var att de inte vill höra vita säga att vi också har erfarenhet av rasism, för det har vi inte (om jag förstod det rätt).
Den första om androgyniteten blev jag helt ställd inför, jag kände inte till att det fanns en sådan uppfattning och undrar vad det grundar sig på. Jag uppfattar min kropp som väldigt oandrogyn, jag är kort, har tydliga höfter, midja och bröst och blir tolkad som kvinna av alla och det är något som jag då och då har tyckt är jobbigt. Det fick mig att fundera på om det inte är så att det är idealbilden av vit kropp som är androgyn, typ modellkroppar? Jag skulle gärna ha hört mer om den idén för den kändes helt främmande för mig.
Den andra delen om att vi vita ska sluta ”förstå” genom egna erfarenheter så som jag förstod det, men det är möjligt att jag inte känner till kontexten. Det som refererades till var om vita som berättar om att de varit på en fest där de var den enda vita, eller varit mycket utomlands som barn och hur de blivit underligt behandlade pga sin hudfärg i dessa sammanhang. På vilket sätt dessa anekdoter framförts vet jag inte och jag kan tänka mig att det har varit något i stil med ”jag vet precis hur det är för…” och i så fall förstår jag all irritation emot det. Det är absurt att påstå att man vet precis hur en annan persons erfarenhet ser ut när en befinner sig i helt olika positioner. Om det däremot handlar om något i stil med ”jag har erfarenhet av att bli tolkad utifrån min hudfärg så jag tror att jag har en liten aning om hur delar av din upplevelse kan vara” så ser jag inte varför det skulle vara fel.
Och anledningen till att det senare provocerade mig var naturligtvis min egen upplevelse av att bli tolkad utifrån min hudfärg under hela min uppväxt och att jag tror att det gör att jag har en något närmare förståelse än de som har levt hela sina liv som självklar norm och aldrig noterat att de ens har en hudfärg.
Sedan är det olika saker som tillskrivs en beroende på vilken hudfärg det är man har, som svensk är det framförallt en mängd ”tråkighetsattribut” som en behöver förhålla sig till. Det är naturligtvis stor skillnad på det och att bli förminskad som mindre värd, mindre intellektuell, utsatt för våld, eller hot om våld pga sin hudfärg.
Om jag drar detta till de positioner jag har där jag är anormativ, icke-hetero och icke-mono så upplever jag en större förståelse från vissa vänner jag har som har erfarenhet av att vara mono i en kontext där det är självklart att inte vara det. De upplever sig tolkade som tråkiga, ofria, osjälvständiga osv och värjer sig emot detta. Det samma gäller heteros med erfarenhet av tex flatkretsar. Vilken analys som följer på dessa erfarenheter är olika. Det kan vara en analys som påstår att det är exakt samma sak att vara norm i samhället i stort och att vara norm i ett mindre sammanhang, eller en analys som innebär en förståelse för att det måste vara jobbigt att behöva förhålla sig till normerna hela tiden i det vardagliga livet. En insikt om att den egna normativa positionen ger ett enklare liv.
Den form av vardagsrasism som jag sett exempel på mest är bemötanden där den vita, oftast tjänsteman, pratar till en person ”of colour” som om denna är ett barn/mindre begåvad/döv. De pratar då ovanligt högt och teatraliskt. Det finns även ofta en ton av ”tycka synd om” och jag får spatt. Att bli bemött så måste vara skitjobbigt. Personer med synliga funktionsnedsättningar brukar bli bemötta på ungefär samma sätt. De gånger jag har haft en funktionsnedsättningsstämpel med mig in i arbetslivet har jag fått erfara vissa delar av detta, den del där den andras ton låter som att den tycker synd om mig och det antyds att jag inte är helt kapabel.
Jag var på en föreläsning med Åsa Nilsonne i fredags, den var ganska kort och mycket övergripande, men det var ändå trevligt att bli påmind om de tankarna. Att vår hjärna lär sig och blir bra på det den övar på. Jag är mycket bra på att tänka på andra människors behov och vad andra människor tänker om mig och på hur diverse möten med olika människor var. Hur vi verkade må. Om det kändes tryggt. Men jag har blivit lite sämre på detta och det gör mig väldigt glad eftersom jag upplever att den nivå min inkänning varit på inte har varit hälsosam. Igår skulle jag berätta om vad som hänt i en relation och insåg att jag inte mindes, hur var det nu, vad sa vi egentligen, minns inte. Och det var i och för sig tråkigt för berättelsen, men det var så skönt för mig.
Jag håller på och omskolar min hjärna, det jag vill att den ska bli bättre på är att vara i nuet och att initiera praktiska saker. Det kräver envishet till att börja med, innan det har skapats nya stigar. Det finns redan små stigar i detta, men jag vill ha många fler. Och det handlar inte om att helt och hållet avlära mig från att förhålla mig till andra människor, det behövs bara mycket mindre tid till det. Jag är ju redan så bra liksom. Kan ägna tiden åt annat. När det gäller relationer så vill jag i första hand vara närvarande när jag träffar någon och fortsätta dra ner på den tid som jag funderar på ”hur vi har det” mellan att vi ses.
Men som vi alla vet så är ”inten” och även ”mindre av x” rätt svårt att få till. Det är lättare att göra ”mer av y”, så det är det som är grejen. Jag kommer göra fler saker med händerna, med kroppen och jag kommer skriva om det jag gör (för mig själv och kanske här), för att öva mig på att även ge det mer fokus. Jag känner mig fortfarande ofta tafatt när jag pratar/skriver om praktiska saker som jag gör, vill göra. Vad finns det att säga tänker jag, jag gör ju, varför ska jag prata om det? Nu tänker jag att det är just för att ge det mer plats som jag ska prata om det och steg ett för mig brukar vara att skriva om det.
Den här lusten att skriva, men ovetskapen om vad det är som vill bli skrivet. Jag kan känna det både inför penna och papper och inför text på skärm. En stark lust Att skriva, men en tomhet inför vad. Det är oftast inga problem att skriva ändå. Om något, som blir till något annat. Det kommer så småningom fram någon mening. När det gäller min lust att skriva något längre, gärna skönlitterärt så börjar jag dock inte ens. Jag sitter bara fast i frustrationen över att jag inte ser hur det skulle gå till. När jag nu inte har någon berättelse som vill bli berättad. Det enda som finns är en vag önskan om att där ska finns möjligheter och en annan om att det ska vara andra normer. Men det räcker inte särskilt långt.
Igår kväll när jag skrev dagbok så funderade jag på detta och på att jag kanske måste börja försöka. Skriva någonting. Det är egentligen inte sant att jag inte har försökt, för det har jag, men bara väldigt små brottstycken och inget som hänger samman. Jag vet inte vilken form jag vill ha. Ibland tänker jag att det kanske är lika bra att skriva något längre som är ungefär som här. Tankar, reflektioner, anekdoter. Det är ju trevligt att läsa och med lite mer engagemang bakom miljöbeskrivningar och så kan det nog även ge en känsla av levt liv. Ett fiktivt liv, delar av mitt.
En annan sak jag tänkt på på sista tiden är att jag har svårt att påbörja saker. Att sätta igång. Men så kom jag på att det ju inte gäller allt. Jag har inte svårt att skriva, det finns ingen tröskel. Även de gånger då jag inte alls vet vad jag ska skriva så har jag inga problem att få ner ord. Det var bra tänkte jag, att komma på det. Gå promenader har jag lätt att göra också. Och relativt lätt att göra Qigong. Så det är lite mer olika än jag till att börja med tänkte och det är skönt.
Jag hade ett samtal på lunchen, om relationsanarki. Det har blivit lite fler samtal om det igen på senare tid och det är en sak som har slagit mig som är lite motig när jag tänker på detta på senare tid. Det handlar om svårigheten att ändra normer själv. I synnerhet om normerna som man vill ändra på handlar om relationer. Relationer är per definition något man gör tillsammans med andra människor. Så länge mina relationer ser ut ungefär så som de flesta förstår vänskapsrelationer så krockar jag inte nämnvärt med min omgivning. Jag tycker att de relationer jag har kan vara på många olika sätt. Det finns närhet, förståelse, kärlek. Det finns lite mer fysisk närhet än jag tror gängse norm för vänskap brukar tillåta. Jag upplever att mitt förhållningssätt till förälskelse jag känner är enklare nu. Det är inte lika viktigt med ömsesidighet för att jag ska njuta av känslorna.
Just nu har jag inget direkt behov av vare sig delad vardag, eller sex och det är ju praktiskt. Då slipper jag riskera att stöta in i kanter. Slipper gå i närkamp kring de normer som ofta spelar roll där. Jag ingår inte i något nätverk där relationsanarki är norm. De flesta jag känner vet (ungefär) vad det handlar om, men praktiserar det inte själva. Det finns enskilda personer i min vänskapskrets som gör relationsanarki.
Jag har börjat fundera på om jag har anpassat mitt behov av sexuell närhet, romantik och vardagsnärvaro till en nivå som är enkel att hantera pga en trötthet inför tanken på de konflikter jag tror att det skulle innebära att försöka ”få till” de aspekterna i mitt liv. Det känns i och för sig oproblematiskt nu, men tanken på relationer som rör sig inom parrelationernas territorium genererar verkligen en trötthet. En ”eh, orkar inte ens fundera på det”-tanke/känsla.
Det jag funderar på nu är nog något i stil med om jag överdriver de komplikationer jag tror att det skulle innebära. Och om jag alltså begränsar de upplevelser jag har i mitt liv i onödan.
Jag vet inte om jag har skrivit om detta tidigare, det är mycket möjligt då tankarna funnits med mig ganska länge. Jag läste det här blogginlägget, vilket jag tycker är bra, men det fick mig att tänka på det där med kön och att inte uppleva sig höra till vare sig kategorin Kvinna, eller Man. Jag minns mellanstadiet som en period då jag umgicks mest med killarna i klassen, eller umgicks är kanske fel ord. Jag hängde på det som de gjorde och var godkänd. Vid något tillfälle så sa dem att tjejerna inte fick vara med och spela pingis (eller vad det var) och tjejerna sa ”men Elin är ju med?” och killarna svarade ”det är skillnad”. Jag blev glad av det, att jag inte betraktades som tjej. Det går ju att förstå ganska enkelt med att tjejer nedvärderas och att det är högre status att ”inte vara tjej” än att ”vara tjej”, men det handlade även om att jag inte upplevde mig ha något gemensamt med tjejerna i klassen. De hade sina intressen, mycket fokus på sina kroppar och genans. Jag kunde inte uppbåda ork att låtsas som att jag var generad för något särskilt. Som om någon kille skulle se mig naken, jag kunde inte förstå vad det spelade för roll. Det gick rykten om mig ett tag att jag ”skvallrade för killarna om hur utvecklade tjejerna var”, det var alltså ett problem att jag fick vistas i tjejernas omklädningsrum? Eftersom jag inte var tjej?
Men jag var inte heller ”en av killarna”, jag spelade fotboll med dem och pingis, men det var aldrig något jag tyckte var jättekul, det var bara behagligt att det fungerade att vara där. Att jag inte kände mig ifrågasatt, bedömd. Jag bara var.
Jag insåg ganska snart att detta att ”inte vara tjej” (och inte heller kille) innebar att jag inte var någon killarna betraktade som åtråvärd. Och det var troligen det som gjorde det helt avslappnat att vistas bland killarna (och obegripligt att jag borde gömma min nakna kropp från deras blickar), samtidigt som jag saknade att att ingen verkade bli förälskad i mig. På den tiden ”var jag hetero” kanske mest för att det var självklart att vara det. De känslor jag då och då hade inför tjejer tolkade jag som beundran/vilja vara som.
Detta har till viss del ändrats över tid. Jag tror att jag numera betraktas som kvinna utifrån, vilket jag inte alls är bekväm med. Jag känner mig fortfarande bredvid de där två dualistiska könen. Det jag tänkte på i relation till Emanuels text är att jag aldrig uppfattat ”reklamens kvinnor” som något som har med mig att göra och det bra med det är att jag inte har blivit lika påverkad av de ideal för kvinnor som finns, som jag tror att jag hade blivit annars.
Jag har pratat med ganska många personer om attraktion och könande och det tycks vara vanligt att ha svårt att se attraktion som en möjlighet utan att slänga in kön som en relevant faktor i just det fallet. Ett vanligt exempel på detta är uttalanden som ”Jag vill att han ska se mig som en kvinna inte som en vän” där ens egna ”kvinnlighet” är det som underförstått ligger till grund för att ”hans” känsla inte blir platonsk utan romantisk/sexuell.
Jag tänker på boken Att göra kön: Om vårt våldsamma behov av att vara kvinnor och män som tar upp det här fenomenet. Om att vi gör oss till det kön vi vill bli åtrådda som. Själv har jag inget behov av att folk ”gör sina kön rätt” för att jag ska attraheras av dem.
Detta, att jag inte betraktar mig själv som kvinna och inte tycker om att bli tolkad som kvinna hindrar naturligtvis inte andra från att tolka mig som kvinna och bemöta mig med det som utgångspunkt. Så jag står inte bredvid, jag påverkas. En intressant faktor som eventuellt är lite motsägelsefullt är att det finns en kvinnogemenskap jag kan känna mig delaktig i och det är den kvinnogemenskap som inte speglar sig mot män utan ”står för sig själv”. Jag tänker på min före detta kör som var en flatkör, eller på klubb fête som var en queerklubb med väldig övervikt på tjejer/kvinnor/odefinierade. Eller min släkt som består av i stort sätt bara kvinnor. Den kvinnligheten skaver inte känslomässigt, men det finns ett annat problem med den och det är att den utesluter män. Den förutsätter att män inte ”är som oss”, men inte heller åtråvärda utan mer eller mindre att de inte finns. I hur jag uppfattar den här ”kulturen”.
Så jag skulle helst se den sortens gemenskap som jag upplever i de kretsarna men att den inte var könad. Och jag skulle trivas bättre om fler kunde bli förälskade, fascinerade, känna begär till varandra utan att det krävdes könskodat beteende ”emellan”.
