enligt Elin
Det fanns en tid då jag hade oerhört lätt att fokusera på det jag ville hålla på med, tex en pärlplatta, eller en teckning även om det var stim och stoj omkring mig. Jag zoomade in på det jag hade framför mig och stängde av andra intryck. Det skulle vara fint att återuppväcka den förmågan.
Jag kom sent till jobbet och har nu ensamfika med ett glas te.
Det som surrar mest i mitt huvud just nu är tankar kring arbete och jobbsökning. Jag tycker inte om formuleringar som ”sälj dig själv” eller ”marknadsför dig själv” och blir irriterad av beskrivningar som handlar om att min tveksamhet inför att söka arbete skulle ha att göra med att jag inte tror på mig själv. Det som jag inte tror på är arbetsmarknaden så som den fungerar just nu. Och jag tvivlar på att det finns arbeten som följer mina värderingar. Jag tvivlar på att det finns arbetsplatser som har en välfungerande struktur och samtidigt är varma och inkluderande.
Jag tror att jag skulle kunna göra ett bra arbete och ha trevligt på en mängd olika arbetsplatser. Det som krävs är att arbetets syfte är någotsånär i enlighet med mina värderingar och att jag har möjlighet att påverka. Jag har inga arbetsrelaterade drömmar, som i att jag jättegärna skulle vilja arbeta med x. Mina drömmar handlar om att göra världen till en lite bättre plats och det går att göra på en mängd olika sorters arbeten. Jag är också intresserad av att arbeta med gemenskapen i arbetsgruppen. Jag skulle tycka om en arbetsgrupp där olika personer tillåts vara olika och att just det ger något. Alla bör tex inte vara extroverta. Alla bör inte heller vara flexibla. Jag är bra på att skapa struktur och förklara saker pedagogiskt. Jag tycker att det är intressant att fundera på hur informationsflödet skulle kunna fungera bättre och jag tycker att det är viktigt att alla vet vad de ansvarar för och att allt som ska göras har en ansvarare.
Det här, som jag vill och som jag är bra på känns dock mycket luddigt när jag ställs inför att söka arbete. Var ska jag börja och var vill jag arbeta egentligen? Igår lånade jag ett par böcker om jobbsökning i hopp om att hitta sätt att få bättre grepp om vad det är jag vill och var jag kan göra det eftersom jag tror att det är den bästa grunden för att komma dit. Att sätta ord på idéerna. Men så står där formuleringar om att sälja och marknadsföra mig själv och jag blir inte alls inspirerad av det. Av de orden.
Jag vill arbeta på en plats där jag inte förutsätts förställa mig själv. Jag vill delta i skapandet av arbetsplatser där ingen förutsätts förställa sig själv. Och det vore fint om samarbete var grunden i det hela, inte konkurrens.
Jag funderar en hel del på gruppdynamik. Framförallt kring vad jag kan göra för att skapa en trevlig och inkluderande stämning i grupper där jag ingår. Jag är inte van vid att ta en inkluderande roll, brukar betrakta mig själv som lite perifer, men har tänkt på detta från och till de senaste åren – att även jag kan ta en inkluderande roll och att det troligen får konsekvenser. Jag testar mig fram och det är roligt. Ögonkontakt, återkoppla till saker som folk sagt tidigare, krama de som vill ha kramar, kroppspråk och försöka ha en positiv riktning. Och så pratar jag med vänner om ämnet. Vi får se hur det går.
På det mer privata planet funderar jag mycket på ömsesidighet. Eller på frånvaron av ömsesidighet. Från min horisont ser det ut som att väldigt många har svårigheter att höra av sig och att ta initiativ till att ses. Vad bero det på, har alla för stressiga liv? Hinner de inte prioritera, eller vill/vågar de inte prioritera?
Och hur kan jag navigera i relation till det? Jag har ganska lätt både att höra av mig och att initiera att ses, jag tycker om att planera. Jag tycker att det är trevligt att träffa människor jag tycker om och jag vill gärna se till att det händer. Men jag blir ändå ganska less av att inte uppleva samarbete kring det. Asymmetri i relationsarbetet. För relationer skapas när vi ses, när vi hörs, när vi gör saker tillsammans. Och jag skulle önska att fler ville och kände sig glada inför tanken på att hålla kontakten med andra. Jag hör dock oftare att folk ser det som ett problem, som ett krav, som något jobbigt. Att höra av sig. Det blir till ‘borde’, ‘måste’ och viljan och glädjen tycks glida undan eller helt glömmas bort.
Jag var på en föreläsning med Åsa Nilsonne i fredags, den var ganska kort och mycket övergripande, men det var ändå trevligt att bli påmind om de tankarna. Att vår hjärna lär sig och blir bra på det den övar på. Jag är mycket bra på att tänka på andra människors behov och vad andra människor tänker om mig och på hur diverse möten med olika människor var. Hur vi verkade må. Om det kändes tryggt. Men jag har blivit lite sämre på detta och det gör mig väldigt glad eftersom jag upplever att den nivå min inkänning varit på inte har varit hälsosam. Igår skulle jag berätta om vad som hänt i en relation och insåg att jag inte mindes, hur var det nu, vad sa vi egentligen, minns inte. Och det var i och för sig tråkigt för berättelsen, men det var så skönt för mig.
Jag håller på och omskolar min hjärna, det jag vill att den ska bli bättre på är att vara i nuet och att initiera praktiska saker. Det kräver envishet till att börja med, innan det har skapats nya stigar. Det finns redan små stigar i detta, men jag vill ha många fler. Och det handlar inte om att helt och hållet avlära mig från att förhålla mig till andra människor, det behövs bara mycket mindre tid till det. Jag är ju redan så bra liksom. Kan ägna tiden åt annat. När det gäller relationer så vill jag i första hand vara närvarande när jag träffar någon och fortsätta dra ner på den tid som jag funderar på ”hur vi har det” mellan att vi ses.
Men som vi alla vet så är ”inten” och även ”mindre av x” rätt svårt att få till. Det är lättare att göra ”mer av y”, så det är det som är grejen. Jag kommer göra fler saker med händerna, med kroppen och jag kommer skriva om det jag gör (för mig själv och kanske här), för att öva mig på att även ge det mer fokus. Jag känner mig fortfarande ofta tafatt när jag pratar/skriver om praktiska saker som jag gör, vill göra. Vad finns det att säga tänker jag, jag gör ju, varför ska jag prata om det? Nu tänker jag att det är just för att ge det mer plats som jag ska prata om det och steg ett för mig brukar vara att skriva om det.
Jag vet inte om jag har skrivit om detta tidigare, det är mycket möjligt då tankarna funnits med mig ganska länge. Jag läste det här blogginlägget, vilket jag tycker är bra, men det fick mig att tänka på det där med kön och att inte uppleva sig höra till vare sig kategorin Kvinna, eller Man. Jag minns mellanstadiet som en period då jag umgicks mest med killarna i klassen, eller umgicks är kanske fel ord. Jag hängde på det som de gjorde och var godkänd. Vid något tillfälle så sa dem att tjejerna inte fick vara med och spela pingis (eller vad det var) och tjejerna sa ”men Elin är ju med?” och killarna svarade ”det är skillnad”. Jag blev glad av det, att jag inte betraktades som tjej. Det går ju att förstå ganska enkelt med att tjejer nedvärderas och att det är högre status att ”inte vara tjej” än att ”vara tjej”, men det handlade även om att jag inte upplevde mig ha något gemensamt med tjejerna i klassen. De hade sina intressen, mycket fokus på sina kroppar och genans. Jag kunde inte uppbåda ork att låtsas som att jag var generad för något särskilt. Som om någon kille skulle se mig naken, jag kunde inte förstå vad det spelade för roll. Det gick rykten om mig ett tag att jag ”skvallrade för killarna om hur utvecklade tjejerna var”, det var alltså ett problem att jag fick vistas i tjejernas omklädningsrum? Eftersom jag inte var tjej?
Men jag var inte heller ”en av killarna”, jag spelade fotboll med dem och pingis, men det var aldrig något jag tyckte var jättekul, det var bara behagligt att det fungerade att vara där. Att jag inte kände mig ifrågasatt, bedömd. Jag bara var.
Jag insåg ganska snart att detta att ”inte vara tjej” (och inte heller kille) innebar att jag inte var någon killarna betraktade som åtråvärd. Och det var troligen det som gjorde det helt avslappnat att vistas bland killarna (och obegripligt att jag borde gömma min nakna kropp från deras blickar), samtidigt som jag saknade att att ingen verkade bli förälskad i mig. På den tiden ”var jag hetero” kanske mest för att det var självklart att vara det. De känslor jag då och då hade inför tjejer tolkade jag som beundran/vilja vara som.
Detta har till viss del ändrats över tid. Jag tror att jag numera betraktas som kvinna utifrån, vilket jag inte alls är bekväm med. Jag känner mig fortfarande bredvid de där två dualistiska könen. Det jag tänkte på i relation till Emanuels text är att jag aldrig uppfattat ”reklamens kvinnor” som något som har med mig att göra och det bra med det är att jag inte har blivit lika påverkad av de ideal för kvinnor som finns, som jag tror att jag hade blivit annars.
Jag har pratat med ganska många personer om attraktion och könande och det tycks vara vanligt att ha svårt att se attraktion som en möjlighet utan att slänga in kön som en relevant faktor i just det fallet. Ett vanligt exempel på detta är uttalanden som ”Jag vill att han ska se mig som en kvinna inte som en vän” där ens egna ”kvinnlighet” är det som underförstått ligger till grund för att ”hans” känsla inte blir platonsk utan romantisk/sexuell.
Jag tänker på boken Att göra kön: Om vårt våldsamma behov av att vara kvinnor och män som tar upp det här fenomenet. Om att vi gör oss till det kön vi vill bli åtrådda som. Själv har jag inget behov av att folk ”gör sina kön rätt” för att jag ska attraheras av dem.
Detta, att jag inte betraktar mig själv som kvinna och inte tycker om att bli tolkad som kvinna hindrar naturligtvis inte andra från att tolka mig som kvinna och bemöta mig med det som utgångspunkt. Så jag står inte bredvid, jag påverkas. En intressant faktor som eventuellt är lite motsägelsefullt är att det finns en kvinnogemenskap jag kan känna mig delaktig i och det är den kvinnogemenskap som inte speglar sig mot män utan ”står för sig själv”. Jag tänker på min före detta kör som var en flatkör, eller på klubb fête som var en queerklubb med väldig övervikt på tjejer/kvinnor/odefinierade. Eller min släkt som består av i stort sätt bara kvinnor. Den kvinnligheten skaver inte känslomässigt, men det finns ett annat problem med den och det är att den utesluter män. Den förutsätter att män inte ”är som oss”, men inte heller åtråvärda utan mer eller mindre att de inte finns. I hur jag uppfattar den här ”kulturen”.
Så jag skulle helst se den sortens gemenskap som jag upplever i de kretsarna men att den inte var könad. Och jag skulle trivas bättre om fler kunde bli förälskade, fascinerade, känna begär till varandra utan att det krävdes könskodat beteende ”emellan”.
När jag gick en promenad på lunchen igår så kom jag plötsligt på att jag kan springa innan jobbet i vår, jag har tidigare funderat på hur jag ska få in springandet i mitt schema och inte känt mig helt pepp på att göra det efter middagen på kvällarna bland annat på grund av att det ofta är en massa mopeder i omlopp i skogen då. De stör. Jag tror inte att mopederna är i majoritet klockan sex på morgonen. En och annan hundrastare lär jag möta, det är helt ok.
Jag förundras lite över detta nya träningsintresse som har vuxit fram från och med att jag följde med mamma på gym någon gång i början av 2000-talet, kanske 2003? Simma är annars den enda träningsform jag trodde att jag kunde tycka om. Och så det här med att jag kan tycka om att springa, det trodde jag verkligen inte och jag förundras över att jag ens testade. Det var väl att det träningsprogram som jag hoppade på startade med 6+6 minuter och jag tänkte att det är ju väldigt lite, jag kan testa en gång. Jag höll på i ett par månader i somras sedan fick jag en envis förkylning som bara inte ville släppa. Och nu är det vinter. Jag vet att man kan springa i alla fall, men jag känner mig inte så pepp på att springa i bäckmörker vilket är alternativet nu när jag jobbar hela dagarna. Förutom det så är det även bra om jag blir lite mindre överrörlig i höfterna – så jag satsar på stabilitets- och styrketräning under vinterhalvåret. Det är också roligt.
Trots allt detta och att jag gör Qigong alla mornar (nästan och förutom när jag har mens) så har jag svårt att betrakta mig själv som en träningsmänniska. Antar att jag har en bild av ”en sådan” som jag har svårt att se mig själv som. Nu har jag ju inte träningen som identitet heller, men kul är det!
Jag är hemma och sjuk. Idag känner jag att krafterna håller på att återvända och ägnar tiden åt att lyssna på Jazz eller P1 och måla i akvarell. Det var längesedan jag målade, flera år. Och jag har haft som ambition att ta tag i det, sen, snart, vilken dag som helst. Det har inte blivit av. När jag städade härom veckan hittade jag akvarellpapper och akvarellfärger och tänkte ”ja, då får det bli akvarell då”, sedan hittade jag även mina blyertpennor. Men färg, jag känner för färg. Tecknade lite igår och märker att jag jobbar mer med former och djup när jag tecknar än när jag målar (underlag för denna slutsats gjord på en vecka).
Gränser och ramar försöker jag komma på, för det jag ska skapa – för att inte bli blockerad av att jag kan måla ”vad som helst”. Denna gång har jag dock varit såpass smart att jag börjat måla innan jag kommit på gränserna. Det finns inga ambitioner att det jag gör ska bli bra, tills jag kommer på gränserna är det enda målet ”färg på papper”.
Just nu är det mer musik, färg och form och inte så mycket ord. En del av mig jublar då jag tenderar att analysera och tänka mer än använda händerna och kroppen (sist jag var hos en psykolog så upprepade hon endast ”tänk inte, gör!” som svar på alla mina funderingar och resonemang). En annan del frustreras lite då det finns tänkta texter som jag vill skriva. Men, det finns gott om tid.
Jag har ägnat de senaste veckorna åt att försöka hitta rutiner och få vardagen att fungera. Gått upp kvart i sex nästan varje morgon, städade massa förra veckan. Tänkte få in en tvättrutin varje vecka. Sådant. Det tar en del energi och känns bra. Planen är att det där vardagliga sisyfosarbetet ska ta lite mindre energi sen, när jag har fått till rutiner kring det. Jag tror att det gäller att hitta en rimlig nivå på vad som behöver göras, ordna rutiner kring det, och sedan ha tid över till annat.
Jag har även gjort en djupdykning relativt nyligen, rört om i flera relationer på samma gång, men tagit mig igenom det och kommit till nya platåer tror jag. Med ny trygghet. Bättre förståelse. Nu njuter jag av lugnet, det får gärna vara lite lugnt ett tag nu.
Och i veckan skrev jag på anställningsavtal. Nu har jag jobb för ett år. Det bidrar till lugnet och tryggheten även det.
Mest av allt vill jag tipsa alla om att läsa Maken av Gun-Britt Sundström, men om man redan har gjort det, eller inte orkar läsa den så tycker jag att det är värt att lyssna på radioteaterns tolkning. Och jag brukar stänga av när det blir radioteater, men denna tycker jag var välgjord.
