Igår var jag på flatlobbyn och jag tyckte att det var bra och intressant. Den sista delen var ett samtal med två personer från Queer people of colour och de sa ett par saker som var provocerande för mig, vilket jag tycker är intressant och bra. Det ena var att den vita kroppen ses som androgyn och det andra var att de inte vill höra vita säga att vi också har erfarenhet av rasism, för det har vi inte (om jag förstod det rätt).
Den första om androgyniteten blev jag helt ställd inför, jag kände inte till att det fanns en sådan uppfattning och undrar vad det grundar sig på. Jag uppfattar min kropp som väldigt oandrogyn, jag är kort, har tydliga höfter, midja och bröst och blir tolkad som kvinna av alla och det är något som jag då och då har tyckt är jobbigt. Det fick mig att fundera på om det inte är så att det är idealbilden av vit kropp som är androgyn, typ modellkroppar? Jag skulle gärna ha hört mer om den idén för den kändes helt främmande för mig.
Den andra delen om att vi vita ska sluta ”förstå” genom egna erfarenheter så som jag förstod det, men det är möjligt att jag inte känner till kontexten. Det som refererades till var om vita som berättar om att de varit på en fest där de var den enda vita, eller varit mycket utomlands som barn och hur de blivit underligt behandlade pga sin hudfärg i dessa sammanhang. På vilket sätt dessa anekdoter framförts vet jag inte och jag kan tänka mig att det har varit något i stil med ”jag vet precis hur det är för…” och i så fall förstår jag all irritation emot det. Det är absurt att påstå att man vet precis hur en annan persons erfarenhet ser ut när en befinner sig i helt olika positioner. Om det däremot handlar om något i stil med ”jag har erfarenhet av att bli tolkad utifrån min hudfärg så jag tror att jag har en liten aning om hur delar av din upplevelse kan vara” så ser jag inte varför det skulle vara fel.
Och anledningen till att det senare provocerade mig var naturligtvis min egen upplevelse av att bli tolkad utifrån min hudfärg under hela min uppväxt och att jag tror att det gör att jag har en något närmare förståelse än de som har levt hela sina liv som självklar norm och aldrig noterat att de ens har en hudfärg.
Sedan är det olika saker som tillskrivs en beroende på vilken hudfärg det är man har, som svensk är det framförallt en mängd ”tråkighetsattribut” som en behöver förhålla sig till. Det är naturligtvis stor skillnad på det och att bli förminskad som mindre värd, mindre intellektuell, utsatt för våld, eller hot om våld pga sin hudfärg.
Om jag drar detta till de positioner jag har där jag är anormativ, icke-hetero och icke-mono så upplever jag en större förståelse från vissa vänner jag har som har erfarenhet av att vara mono i en kontext där det är självklart att inte vara det. De upplever sig tolkade som tråkiga, ofria, osjälvständiga osv och värjer sig emot detta. Det samma gäller heteros med erfarenhet av tex flatkretsar. Vilken analys som följer på dessa erfarenheter är olika. Det kan vara en analys som påstår att det är exakt samma sak att vara norm i samhället i stort och att vara norm i ett mindre sammanhang, eller en analys som innebär en förståelse för att det måste vara jobbigt att behöva förhålla sig till normerna hela tiden i det vardagliga livet. En insikt om att den egna normativa positionen ger ett enklare liv.
Den form av vardagsrasism som jag sett exempel på mest är bemötanden där den vita, oftast tjänsteman, pratar till en person ”of colour” som om denna är ett barn/mindre begåvad/döv. De pratar då ovanligt högt och teatraliskt. Det finns även ofta en ton av ”tycka synd om” och jag får spatt. Att bli bemött så måste vara skitjobbigt. Personer med synliga funktionsnedsättningar brukar bli bemötta på ungefär samma sätt. De gånger jag har haft en funktionsnedsättningsstämpel med mig in i arbetslivet har jag fått erfara vissa delar av detta, den del där den andras ton låter som att den tycker synd om mig och det antyds att jag inte är helt kapabel.
