Jag har använt stora delar av den senaste veckan (veckorna?) till att fundera på flirtande. Det finns många problem med flirtande för mig. Dels så vill jag inte värdera, hångel och sex som mer och bättre än tex djupa samtal och att ta en skogspromenad tillsammans. Jag vill inte se det som att mänsklig interaktion har en hierarki där sex är belöningen, bästa bekräftelsen jadajada.

Samtidigt vill jag vara fysisk med andra på fler sätt än de ”ofarliga”. Jag vill in i de sexuella vibbarna och njuta helt enkelt. Och här kommer nästa ”problem” och det är att jag är mest intresserad av tjejer och kvinnor just nu och det stämmer dåligt med min åsikt att kön är irrelevant. Men om jag nu bortser från det, vilket jag valt att göra just nu, så vill jag alltså hångla upp brudar. Gärna nu genast, men jag vet inte hur jag ska gå tillväga.

Så jag har alltså läst på om flirtande och pratat om det med vänner en hel del de senaste veckorna. Jag vill inte manipulera någon till att vilja hångla med mig, men jag vill våga visa när jag har lust och jag vill att det ska märkas. Gissar att det jag behöver är en del mod, mod att bli avvisad och till och med våga riskera att någon bryter kontakten med mig, för det är ju trots allt något som kan hända. Det händer ju att folk bli rädda av attraktion – tyvärr. Det är väl därför som den sortens närhet definieras som ”farlig”. Troligen beror detta på att folk uppfattar attraktion som kravfylld och att det förväntas av dem att matcha.

Så jag vänder lite på det. Om jag vill hångla med någon och visar det och den då backar bort från mig. Då är det inte jag som skrämmt bort den, eller jag som på något sätt fått den att göra så. Det är dens agerande och jag bär inte ansvar för det. Synd, tråkigt och ibland nästan outhärdligt – men inte mitt fel. Det är faktiskt så att jag klarar rätt bra att inte få hångla med någon som jag vill hångla med, men jag vill inte behöva gå omkring och låtsas som att jag inte vill det av rädsla att bli helt bortprioriterad och ta på mig ansvaret för den eventuella bortprioriteringen. Kom igen, säg nej om ni inte vill, det är lugnt!

Sen har vi grejen med att ”den som vill mer” är i underläge… Bull Shit! Den som vill mer, vill något som den andra inte vill. Punkt. Lusten kan handla om att våga öppna sig för den, eller om dagsform, eller om vad den andra varelsen slår an för minnen. När jag själv inte attraheras av någon så är det oklart varför, men troligen samma saker. Av en eller annan anledning så kopplar jag inte personen till sex, eller så upplever jag det att släppa in hen som hotfullt. 

Så, hur gör jag när jag vill flirta på ett sätt som märks? Jag vill inte manipulera någon, det är ointressant. Och det är alltså brudar jag vill hångla upp. Just nu :)

Nu har det under de senaste fem åren, tror jag det är, slagit mig med jämna mellanrum att jag tar hand om folk mer än vad som är nödvändigt och vettigt och att jag vill sluta med det. Varje gång kommer jag på ett sätt att öva mig på att inte ta hand om.

Det handlar om att jag fastnar i andras problem, de berättar om ett problem för mig, eller jag ser att de har ett problem med något (detta behöver de själva inte hålla med om) och jag börjar fila på lösningar. Och på hur jag ska presentera dessa lösningar för dem på bästa sätt så att de tar till sig och äntligen slutar göra det de gör som är destruktivt. Eller kanske framför allt börjar göra något för att komma ur sin passivitet. För ofta är det just det som är problemet.

Första gången jag minns tydligt att det här slog mig, att jag gör så, var på en promenad i Borås då jag plötsligt insåg att jag la ner den största delen av min ensamtid på att grubbla på lösningar på någon annans problem och det här gången var det inte frågan om att hen såg sig ha problem utan jag såg att hen hade problem – eller var det jag som hade problem med hens beteende kanske? Vilket det än var så var mitt fokus där och jag funderade ut exakta konversationer som jag skulle ha, flera varianter så att jag säkert skulle kunna hantera den verkliga situationen. Sen kom jag på att det kanske inte var bästa sättet att få den här förändringen i hens beteende att äga rum, kanske var det bättre om jag inte sa något, om jag tog det lugnt och låtsades inte bry mig, eller kanske var det bäst om jag hade belägg för det jag sa, kunde hänvisa till någon bok eller så. Och såvidare.

Tillbaka till promenaden, jag gick där och det slog mig att det här var helt ohållbart. Det var inte mitt ansvar och jag vill ju inte lägga min dyrbara sköna ensamtid på att grubbla på någon annans eventuella problem. Så jag bestämde mig för att ha mig själv som utgångspunkt och ta de här promenaderna till att tänka på vad jag själv vill, tänker, känner, önskar och vad jag ser omkring mig. Och jag gjorde verkligen det, övade mig på detta. Och det blev bättre. Jag mådde bättre och fick lite mer distans till de här problemen, inbillade mig inte längre lika mycket att de var mina.

Men jag har insett flera gånger att jag hamnar där igen, någon berättar om sina problem, eller någon är svår att hantera för jag känner mig skyldig hela tiden. Och så inser jag att det jag känner mig skyldig till är att jag inte rättar till hens problem. Att jag inte kommer med de fina lösningarna på rätt sätt. Att jag inte hjälper till på det där perfekta sättet som faktiskt skulle hjälpa – den här gången..

Och jag gissar att det här beteendet gynnas av att det händer då och då att jag blir den där som fick något att hända hos någon annan – enligt vad dem säger. Att tack vare att jag gjorde, eller sa det eller det så har de nu tagit sig ur det eller det. Det händer inte ofta och varje gång jag engagerat mig på djupet i någon annans problem och kommit på riktigt bra råd att ge och det visar sig att hen väljer att inte ta råden till sig, då blir det en perosnlig förolämpning.

Så i höstas, när jag var där igen, tänkte så det knakade om andras ”problem” och om hur andra ser på mig (det hänger ihop ibland) så kom jag på en ny dimmension i det hela nämligen att jag känner mig otrevlig om jag inte gör detta.

Just då handlade det om en person som verkade oerhört ointresserad av mig och det jag grubblade på var hur jag skulle förhålla mig till det och hur jag skulle få hen att inse att jag är en bra typ, någon som faktiskt är intressant (utan att tränga mig på eller kräva något såklart). Och jag kände alltså att om jag inte la ner ganska mycket tid på att tänkte på hur jag borde förhålla mig på bästa sätt för att få den här personen att ”upptäcka” mina fina sidor så skulle jag vara otrevlig mot hen. Jag såg det alltså som att jag hade någon slags skyldighet att tänka på en person som i princip inte visade något intresse för att lära känna mig mer..

Absurt tänkte jag när jag insåg det och så bestämde jag mig för att här ska det fokuseras på mig, eller kanske främst från mig. Och det var svårt, jag hade stora problem med att låta mig släppa den här personen av nämnda skäl, att det skulle vara otrevligt. Det fanns även ett par vänner som mådde dåligt, även dem släppte jag med motiveringen (jag behövde en motivering för att klara av att göra det) att de under inga omständigheter blev gladare för att största delen av tiden jag ägnade åt att tänka på dem var inriktade på att de hade problem och att det var jobbigt för mig. Att få veta, eller känna av, att någon upplever en som en börda är knappast underlättande och trevligt. Så det var alltså helt ok för mig att engagera mig i mig själv.

Just precis när jag skulle till att börja den här övnignen så hamnade jag i ett läge där jag inte kunde säga nej till ett ansvar som jag inte ville ta på mig. Så jag sköt upp planen en aning, planen som alltså gick ut på att under ett tag ägna 100% av min energi till mig själv.

Och nu läser jag en bok som heter Bli fri från ditt medberoende: sluta kontrollera andra, börja bry dig om dig själv som handlar om medberoende till alkoholister, eller personer psykiska problem. Och jag tror, liksom en vän jag pratat med, att de här problemen är långt mycket mer utbredda än att de bara har att göra med hur personer reagerar och tänker när de har att göra med en alkoholist.

Jag tror att det här beteendet är en del av ”kvinnligheten”, dvs hur kvinnor lär sig att agera och förhålla sig till sin omgivning, framför allt till eventuell partner. Jag tror att det här beteendet gynnas överhuvudtaget i parrelationstänket, att man ska ta ansvar för varandra, att man ska vara beredd på att göra saker men inte tycker om för någon annans skull, att man ska lida för kärleken.

Det är skitsnack, sluta lid och sluta ta ansvar för andra fullt kapabla vuxna människor!

Elin (inte jag) skriver om att inte passa in i normen, den monogama och romantiska kärleken, men att inte heller passa in i det alternativ som hon ser stå till buds, det polygama. Det är lite oklart vad det är för normer hon förhåller sig till i polygamt liv, men jag skulle gissa att det handlar om att vara 100% ok med att en partner kärar ner sig i andra och så vidare. Att leva upp till den perfekta kommunikationen och de rätta känslorna.

Hon skriver även om att man som normbrytare får stå till svars för hela levnadssättet och mer eller mindre måste bevisa dess förträflighet genom att hela tiden vara lycklig, genom att bevisa att ens relationer fungerar smärtfritt hela tiden. Det är ett krav som monogama sällan känner av, de behöver inte, eftersom de är norm, bevisa att deras kärlek är felfri.

Det är synd att vi ska falla in i det tankesättet, jag gör det också, att vi inte får visa våra sorger, vad vi har problem med – för då kommer vi kanske (troligen) få höra att det beror på det annorlunda valet som vi gjort.

Ett exempel på det här var när jag kände mig bortvald och livrädd att en vän skulle bryta kontakten med mig totalt, eller att vår relation skulle total haverera – för att han hade en tjej på besök som han var förälskad i. Det brukar kallas svartsjuka, jag väljer att kalla det rädsla att bli bortvald, rädsla att inte duga, rädsla att var amindre värld, rädsla att i jämförelsen med någon annan förlora. Och det värsta av allt just då var känslan av att inte ha någon att prata med, för ingen skulle ge mig den tröst jag ville ha. De alra flesta skulle troligen ge mig rådet att bryta den relationen och satsa på att hitta en monogam istället. Min känsla, som var otroligt stark, skulle kunna tas för ett bevis för att min inställning till relationer inte fungerar.

Jag behövde verkligen prata så jag pratade med den jag hade att tillgå ändå, en person som jag inte känner så väl, och det visade sig vara ganska bra. Hon berättade att hon inte brukade känna svartsjuka och att det ibland var ett problem, eller på något sätt bemöttes som ett problem. Och det var skönt att höra, men samtidigt kände jag mig väldigt svag – för att jag har lätt att känna mig bortprioiterad, bortvald, mindre värd etc. För att jag inte är så stark och självständig som jag skulle vilja vara.

Och det tar emot att skriva detta av samma anledning som det tog emot att prata med folk om det då – rädslan att någon kommer se det som bevis för att jag inte lever som jag lär. Men min ”lära” handlar inte om att känslor ska styras och manipuleras utan om att jag inte anser mig ha rätt att begränsa andra människor för att jag tror att deras positiva känslor gentemot någon annan än mig hotar mig.

Jag har tänkt på, när det gäller bloggar som jag följer, att ibland tystnar det och man får ingen information om varför. Det känns snopet att kolla en blogg (eller något annat) med jämna mellanrum och plötsligt tar texterna slut. Jag har aldrig uppdaterat särskilt ofta, men jag tror ändå att det finns en och annan som undrar varför jag inte skriver något, när jag inte gör det. Så här är svaret: Jag har ingen inspiration just nu, känner mig lite off. Jag mår inte direkt dåligt, men har lång startsträcka för att ta mig för saker. 

Det finns en tanke om att försöka börja skriva igen, har börjat så smått med pappersdagboken, och att då skriva kortare reflektioner. Så att det blir saker skrivna och för att minska tröslekn en aning mot orden. Jag vill gärna skriva skönlitterärt också, i det här ämnet, men det är inte direkt lättare.

Orsak till RA
Det började med att jag och min dåvarande pojkvän hade en konflikt och hela konflikten slutade i en promenad och ett bra samtal. I det samtalet kom vi fram till att många av de konflikter vi hade kom från att vi var tillsammans med alla de förväntningar inifrån oss själva, från varandra och från omgivningen som det innebar.

Vi började fundera på hur vår relation ändrats från det att vi var vänner till det att vi blev tillsammans och såg en massa saker som blivit sämre bland annat möjligheten att kommunicera och vara ärliga om känslor och tankar.

Några saker som kom fram i det samtalet och i mina egna funderingar efteråt:

- Sex, borde fungera i relationen, vi arbetade med det, försökte hitta lösningar på olikheter. Det måste bli _bra_ sex i relationen. Pga premissen att en bara ska ha sex inom relationen.

- Barn, jag ville någon gång bli förälder han trodde inte att han ville det – inom ramen för parrelation som åtminstone ska ha som ambition att vara så blev detta en konflikt. Någon måste ge med sig, eller relationen måste ges upp. (jag funderade ofta på att jag inte ville lägga energi på den här relationen om jag ändå skulle bli tvingad att göra slut så småningom eftersom jag ville ha barn.)

- Känslor, jag kände hela tiden att jag borde känna mer, starkare, vara mer avslappnad med känslor. Jag problematiserade närvaron/frånvaron av kärkänsla som stående i relation till om jag ”borde göra slut”

- Fysisk närhet i ”vardagen”. Jag kände mig ofta elak när jag inte kände för att hålla handen när vi gick på stan. När jag märkte att jag hade behov av utrymme, inte ville ha närhet alls.

- Faror, de här ”problemen” kunde inte pratas om på ett avslappnat sätt eftersom där hela tiden fanns en underliggande rädsla för att relationen då skulle kunna ”ta slut”.

Ovanpå allt det här så reagerade jag på hurdan jag blev, krävande, jobbig, gnällig, slö. En massa beteenden som kändes otroligt negativa.

Jag/vi insåg att flera av problemen låg i idén om hur relationen ”borde vara” och kom överens om att ”vara mer som vänner”, eftersom vår vänskapsrelation hade varit mycket bra. Strax efter det här samtalet gjorde jag ”slut”, men det var viktigt för mig att inte beskriva det så. Jag sa ”jag tror att det är bättre om vi är vänner istället” och han höll med.

Vi har haft många givande samtal om vår relation och om relationers möjligheter efter det här. Där startade min väg mot att göra relationsanarki.

Utöver detta så ingås jag att jag hade begränsat mina vänskapliga relationer till andra killar därför att jag tenderade att bli förälskad i de flesta killar som jag trivdes bra ihop med och det var ju farligt. Det här började jag ifrågasätta, vad var det för fel med att vara förälskad, varför skulle det vara fel om jag hånglade/hade sex whatever med de här personerna.

På den tiden var jag fortfarande heterosexuell och där kommer en annan del av problematiken, jag började fundera på även detta. Nästan samtliga killar jag mötte, som jag trivdes med, blev jag förälskad i. Jag började fundera på hur öppen jag var för förälskelse när det gällde killar och hur sluten jag var inför tjejer. Efter att ha tittat i backspegeln insåg jag att den och den och den tjejen hade jag nog betraktat mig som förälskad i om jag hade haft samma ”glasögon” för tjejer som för killar. Samma känsla tolkades olika. Och alla positiva känslor i relation till killar tolkades som förälskelse i olika grad.

I de heterosexuella parrelationer jag varit i hade jag också, i olika grad, gått in i en flickvänsroll som jag inte uppskattade. Jag blev försiktigare och tog mindre plats. Och allt detta ansvar jag tog för de olika pojkvännernas känslor, tankar, perspektiv och psykiska hälsa.

En av de parrelationer jag varit i var mer som vänskap även under den perioden vi var ett par. Vi diskuterade mycket (jag var lika tydlig med mina olika åsikter även i parrelationen vilket jag tyvärr måste erkänna inte alltid varit fallet – omedveten nedtoning av åsikter var en av de negativa grejerna annars), gick långa promenader utan att hålla varandra i händerna och vår relation ändrades inte på något mer plan än att det inkluderades sex och kärkänslor ibland. Då kände jag mig otrygg av det, jag var rädd att han skulle försvinna, ville veta ”var jag hade honom”, men jag insåg att jag saknade det sen, i nästa parrelation, där transformationen av relationen var mer uppenbar.

När jag funderat på allt det här i ungefär ett år stötte jag på en fantastisk person som var poly och vi satt på ett köksgolv under en fest och diskuterade relationer. Jag blev så glad. Samtidigt ville jag fortfarande inte ha det här glappet mellan vän och ihop, poängen med det kändes än mer onödig om det gick att känna och göra vad en ville i olika relationer. Jag tror att det var i den här vevan jag även började läsa något som Andie och kompani skrev någonstans.

En vecka efter det träffade jag en kille som jag tjwop blev tillsammans med. Jag visste inte hur jag skulle kunna introducera de här tankarna för honom. Och jag visste inte om jag själv skulle klara av det, svartsjukan tex. Skulle jag klara av att han hånglade med någon annan, det knöt sig i magen vid tanken. Men det knöt sig även i magen av tanken på att gå in i en ”vanlig” parrelation en gång till. Efter någon månad testade jag att prata om det iaf. Det gick sådär, han sa först att han tyckte att det lät intressant och sedan någon timma efteråt frågade han om ”det fanns någon annan” som jag hade i tankarna.

Vi började iaf ha någon slags kommunikation om det här, men var samtidigt fast i mycket av det normativa i parrelationer som jag så fasligt gärna ville bort från, men som fortfarande också lockade mig. Jag vill säga att det på sätt och vis föll på kommunikationen, det var jag som kommunicerade förtvivlat, panikartat, retoriskt, långsamt, pedagogiskt. Många gånger när jag förklarade hur jag såg på saker långsamt och pedagogiskt så tyckte han att allt jag sa var bra, men verkade inte hålla med mig om att där fanns ett behov av att jobba med att inte glida in i ”det gamla vanliga”, att normer som en lever i och genom inte bara försvinner om vi säger att de ska göra det.

jag kände mig ensam.

Jag var iaf efter ett tag tydlig med att jag _inte_ ville vara någon flickvän, han fick inte kalla mig det. Jag orkade inte med den roll jag tog/fick. Vi var då vänner, men normerna för parrelationer var där, jag försökte, men det var bara jag som försökte, ta mig loss. Samtidigt så tappade jag bort min möjlighet att ”göra slut” eftersom vi inte var tillsammans. Jag visste inte hur jag skulle kunna göra slut om jag nu inte såg det som att vi var ihop och det snarare handlade om att ändra relationen.

Han hade problem med alkohol och relationen blev mer och mer av något slags enkvinnsprojekt, tillslut vågade jag med hjälp av en vän, se att den relationen var nästan uteslutande destruktiv och inte gav mig något överhuvudtaget. Jag gjorde ett sista försök att försöka diskutera det hela men möttes av oförståelse och relationen var slut. Befrielse!

Det här blev långt, men det är kanske bra för förståelsen av hur resan till en önskan att komma bort från uppdelningen i vänskap/parrelation kan gå till.

Mål med RA
Att vara delaktig i skapandet av jämlika relationer, där de som ingår i relationen tillsammans skapar relationen utifrån vad de vill göra tillsammans.

Att komma bort från idén om att vi bevisar kärlek genom att offra olika saker.

Att visa kärlek genom att agera kärleksfullt, lyssna, försöka förstå, vilja väl.

Att skapa många bra och väl fungerande relationer. Dels för att det är tryggare att ha flera bra relationer och dels för att en då kan göra olika saker med de olika personerna. Det läggs inte så mycket tyngd på en relation som bör fungera för alla ens behov/alla behov inom någon viss sfär.

Att låta varje relation skapa sig själv.

Att komma ihåg sig själv

Att komma bort från destruktiva normer
- de normer som hindrar kärlek
- de normer som talar om hur relationer ”bör” se ut
- de normer som säger att en bör få vissa aspekter att fungera i en relation till varje pris

Var och en bestämmer över sig själv, respektera andras och mina egna gränser.

Varje relation står för sig själv och får sitt värde genom sig själv, inte genom att vara bättre än andra relationer. Bort från hierarkitänk.

Det jag gör för att skapa det ovan, dvs att göra RA:
Jag delar inte in relationer i olika fack, eftersom jag dels ser en begränsning i att dessa fack antas innehålla vissa aspekter och att en relation som inte innehåller det som den relationstypen bör innehålla kommer uppfattas som ”inte tillräckligt bra”. Och dels tycker jag att det är att ge relationerna sitt värde genom att placera dem i en hierarki.

Jag ger mig själv ensamtid, för att jag har insett att jag lätt tar för mycket hänsyn till andras åsikter, tankar, känslor och viljor. Jag glömmer bort mitt egna perspektiv, genom att vara ensam tar jag tillbaka mitt egna perspektiv – jag försöker även göra sådant som jag tycker om att göra då.

Jag stannar upp emellanåt och funderar på hur mycket plats jag ger för mina olika vänner. Har jag gett någon mindre plats hör jag av mig, eftersom jag ser en poäng med att ha flera trygga relationer.

Jag övar mig på att tydligt uttrycka vad jag vill göra för att ge andra möjlighet att säga om de vill delta. Tydligheten kan ibland bestå av kroppsspråk.

Jag funderar på vem av mina vänner som troligast vill göra det eller det med mig och hör av mig till den, i det fall jag gärna vill göra en viss sak och gärna har sällskap med någon/några. Här kan jag även välja att göra något oväntat, nytt för en relation, för att vidga möjligheterna för den vänskapen.

Jag övar mig på att hantera konflikter bättre, det innebär ofta att våga släppa det och ta det senare när jag inte är lika upprörd.

Inten
Jag går inte in i en parrelation/relation med speciella villkor.

Jag har inte sex för att vara snäll.

Jag visar inte kärlek genom uppoffringar

För mig är det viktigt att komma ihåg att ta mig tid att vara själv och då även utan yttre stimuli av typen musik, radio etc. Att gå en längre promenad i tystnad tex, hinna tänka långa tankar och få ner tempot en aning. Sen har jag ett par saker som jag behöver öva på, som har med mitt perspektiv att göra. Jag har otroligt lätt att gå in i och analysera relationer från den andra persones perspektiv. Jag har jobbat med att dra ner på mängden tid jag lägger på det i ganska många år och gör det inte alls i samma utsträckning nu som tidigare, men fortfarande mer än jag tror är bra.

Häromdagen kom jag på att jag har lagt in relationsanalyserandet i bilden av mig själv, hurdan jag är. Och att det bidrar till att jag har svårt att sluta göra det. Jag kom på att jag har en föreställning om att jag bryr mig och engagerar mig när jag funderar och analyserar om relationer. Det innebär ju också att jag tänker att jag inte bryr mig och inte engagerar mig om jag inte tänker på en relation. Den synen gör det naturligtvis svårt att sluta analysera, då blir jag ju känslokall.

Det är även så att analysera relationer är lika lätt som att andas för mig, jag har gjort det så mycket att det kräver långt mer energi att fokusera om och tänka på annat, än att bara göra det. Samtidigt så tar det en massa energi och jag tror att själva analysen allt som oftast hamnar i vägen för relationens möjligheter.

Så en del i mitt behov av självtid är ett behov av att inte relatera till andra. Att låta mig fokusera på mitt perspektiv. Vad vill jag göra, vad tycker jag om och vad jag mår bra av? Och när jag funderar runt en relation, våga fokusera på vad jag tycker om att göra med den personen och hur jag känner mig i dens sällskap, istället för att försöka räkna ut hens perspektiv.

Jag återkommer till detta med jämna mellanrum.

Jag tycker att det är intressant att se vad folk söker på och hamnar på min sida, vissa får nog faktiskt läsa ett nytt perspektiv på något som de tänkt endel på. Det blir tydligt att tex svartsjuka är någonting som många funderar kring på ett eller annat sätt.

svartsjuka	51
kär	28
relationer	21
hantera svartsjuka	7
bli av med svartsjuka	6
wordpress relationer	4
en fri kvinnas bekännelser	4
motverka svartsjuka	4
vad är en relation	3
relationsanarki	3
anna karlsson svartsjuka	3
säga att man är kär	3
ords använder kär	2
svartsjuka hantera	2
kär använder	2
hur tar jag bort min svartsjuka	2
relation mellan skönlitteratur och info	2
kär inga känslor	2
jag är rädd för relationer	2
hur märker man att någon är kär	2
hur ser man att en person är kär	2
kär i en annan	2
tecken på att någon är kär i mig	2
om en är kär och andra är inte kär v	2
svartsjuka+rädsla	2
du kommer att vara en viktigt person fö	2
möte med omgivningen	2
blir inte kär	2
sex	2
jag är jätte kär i dig	2
manipulerande beteende	2
tas f�r givet av v�nner”	2
är kär när känner svartsjuka	2
svartsjuka Är sÅ rÄdd	2
hur kan man lära sig hantera svartsjuka	1
”hantera svartsjuka”	1
jag vill inte vara svartsjuk	1
relationer + svartsjuka	1
omskurna novell	1
svartsjuka +relation	1
hon tycker om mig men vill inte ha en re	1
vilka språk kan du säga jag är kär	1
svartsjuk rädd för att bli själv	1
relationer, känslor	1
en kvinnas bekännelser	1
när partnern slutar älska	1
svårt bli bortvald	1
han är inte kär och åtrår mig inte m	1
fina ord om en person	1
börja om i samma relation	1

Följ min blogg med bloglovin

Förförra helgen var jag på polykonferens och det var en händelse jag kommer minnas. Jag pratade med många människor, fick berätta och lyssna. Jag var moderator för ett samtal mellan RA och RD (relationsdefinitionism) och det blev väldigt bra, jag satt lite dumt, så att vissa hamnade bakom mig och jag var ovan vid situationen, men alla ställde så bra frågor och det blev mest bra även om jag inte var direkt strukturerad som moderator jag lyssnade på vad folk sa.

Den intressantaste skillnaden som jag minns var dels vänskapsrelationsbilden som tydligen kan vara oerhört olika. Vi pratade lite om huruvida det är bra att prata om just vänskap som grunden för RA, att det handlar mer om att låta alla relationer utveckla sig så som de gör och att de även går utanför normen för hur vänskaper ska se ut. Självklart gör det det, vänskapsrelationer ska inte innehålla sex och inte kärkänslor heller, man ska inte bjuda med en vän till släktmiddagen.  Det finns mängder av normer för vad man inte ska göra med vänner.

Det andra var att RD-folket vill ha en mall att utgå ifrån, en mall som gör det lättare att prata om vad man vill/inte vill ha med. Medan RA inte vill ha någon mall alls, fast stämmer det? Kanske en mall för alla relationer och att denna mall kan vara relativt personlig. Ett par grundläggande värderingar som man väljer att utgå ifrån. Det verkade finnas en idé om att RA inte kan kommunicera pga att där inte finns en mall att kommunicera utifrån, så behöver det verkligen inte bli, men jag tror att det kan hända att personer som vill göra RA blir rädda att berätta om vissa känslor tex. Så det är nog viktigt att prata mer om känslor, att de är ok att känna allt.

Vi har nu börjat diskutera om det går att använda sig av poly som ett paraplybegrepp och jag tvivlar fortfarande och undrar om det är nödvändigt. Det som är bra är att det nu finns en kommunikation mellan personer med olika sätt att bryta mot mononormen och det ger mig mycket.

Jag skulle vilja starta ett projekt som går ut på två saker. Dels göra en lista över alla noveller/romaner/filmer som beskriver möjligheter ”utanför” mononormen. Dels själva skriva noveller/romaner/filmmanus och försöka få dem publicerade, eller på annat sätt sprida dem. Noveller kan jag tex publicera här med författarens namn eller en pseudonym.

Skriv en kommentar om du vill delta i ett sådant projekt, eller maila mig nilome@gmail.com

Jag har funderat på hur bilden av sex påverkar mig och andra. Det glädjer mig, efter att ha pratat med några olika vänner, att inte alla tänker likadant. Att de könade bilderna inte är så starkt kulturellt förankrade att vi ser på det hela på exakt samma sätt. Jag har en del bilder av sex som jag skulle vilja kasta ut genom fönstret så att de krossades mot asfalten där nere. Helst från en av grannarnas fönster eftersom hon bor på 8 våningen och det skulle ge mer effekt.

En av bilderna är den negativa manliga sexualiteten. Att män är hänsynslösa och saknar empati och inkänningsförmåga när det kommer till sex. Att de kör på. Att de använder kvinnan som något som de ska tillfredställa sig med.  Mannen som betraktar samma kvinna som han åtrår som äcklig. Eftersom kvinnor är äckliga när de är sexuella.

Och där kommer vi till en annan negativ bild. Den tillgängliga kvinnan, som inte har några gränser, som fläker ut sig. Som är lite äcklig.

Jag vill inte ha de här bilderna i mig. Som parallell till det hela kan även tilläggas att jag har en bild av att de som inte är sexuella är tråkiga såväl kvinnor som män. Att man är rolig och tar tillvara på livet om man har mycket sex.

Jag har inte bara bilden av den hemska våldtäcktsmannen och den tillgängliga horan. För de är väl de bilderna som spökar? Utan också bilden av de glada människorna som lever livet och har sex för att de trivs med det. För att det är kul.

Så kommer nästa problematiska bild som är ganska personlig och knepig att hantera och det är jag själv som tråkig, eftersom jag inte har särskilt mycket sex. Den gråa och tråkiga medelmåttan. Ungefär så. Och om jag någon gång vill ha sex och den jag vill ha sex med inte vill ha sex med mig, ja då känner mig mig dum och äcklig och så får jag för mig att omvärlden tänker ”hur kan hon tro att hon är attraktiv, fan vad patetiskt”.

Vidare så gillar jag inte könsrollerna. När det kommer till flirtande så är det rätt så inarbetade roller och dessa roller är rätt könade. Jag kan inte det spelet så värst bra och jag vill inte lära mig det.

Till råga på allt så kan jag känna mig äcklad om en man tycker att jag är attraktiv och visar det. Jag känner mig attackerad och får en känsla av att jag måste skydda mig. Detta gäller även om jag själv tycker att han är attraktiv, men inte har lust att ha sex just då. Jag känner mig inte äcklad om en kvinna tycker att jag är attraktiv. Kvinnors åtrå är inte hotfull?

Jag blir glad när jag pratar med kvinnor som har lätt för att visa att de har lust att ha sex och som har sex ofta och gladeligen med många olika, det ger mig förhoppningar om en förändring. I övrigt har jag inga råd när det gäller det här. Det är snarare så att jag behöver råd, för jag tycker att det är trassligt.