Gruppdynamik och ömsesidighet i relationer

Jag funderar en hel del på gruppdynamik. Framförallt kring vad jag kan göra för att skapa en trevlig och inkluderande stämning i grupper där jag ingår. Jag är inte van vid att ta en inkluderande roll, brukar betrakta mig själv som lite perifer, men har tänkt på detta från och till de senaste åren – att även jag kan ta en inkluderande roll och att det troligen får konsekvenser.  Jag testar mig fram och det är roligt. Ögonkontakt, återkoppla till saker som folk sagt tidigare, krama de som vill ha kramar, kroppspråk och försöka ha en positiv riktning. Och så pratar jag med vänner om ämnet. Vi får se hur det går.

På det mer privata planet funderar jag mycket på ömsesidighet. Eller på frånvaron av ömsesidighet. Från min horisont ser det ut som att väldigt många har svårigheter att höra av sig och att ta initiativ till att ses. Vad bero det på, har alla för stressiga liv? Hinner de inte prioritera, eller vill/vågar de inte prioritera?

Och hur kan jag  navigera i relation till det? Jag har ganska lätt både att höra av mig och att initiera att ses, jag tycker om att planera. Jag tycker att det är trevligt att träffa människor jag tycker om och jag vill gärna se till att det händer. Men jag blir ändå ganska less av att inte uppleva samarbete kring det. Asymmetri i relationsarbetet. För relationer skapas när vi ses, när vi hörs, när vi gör saker tillsammans. Och jag skulle önska att fler ville och kände sig glada inför tanken på att hålla kontakten med andra. Jag hör dock oftare att folk ser det som ett problem, som ett krav, som något jobbigt. Att höra av sig. Det blir till ‘borde’, ‘måste’ och viljan och glädjen tycks glida undan eller helt glömmas bort.

Skippa maktkampen!

Jag vill inte gå med på att relationer ska vara en maktkamp där den som vill minst har övertaget. Ett sådant sätt att se på relationer motiverar folk att akta sig för att visa att de bryr sig om varandra. Ingen vill hamna i underläge och alla räds att bli den som i relationen uppfattas som mest engagerad, mer kär, den som vill lägga mer tid på att ses eller vad det nu kan vara. Jag upplever att det här sättet att se på relationer är ganska utbrett. Det kan antingen leda till en simultan flykt från närhet, eller att någon panikaktigt håller fast vid den andra och försöker locka fram känslor genom hot, eller manipulation. Skittrist!

Det händer att jag själv känner en rädsla att förlora vissa personer i min närhet om jag inte kan lita på att de har ett mer eller mindre desperat behov av mig. Jag kan lockas att leta trygghet genom att backa bort och hoppas att den andra blir rädd att förlora mig och därför börjar dra i mig på något sätt. Detta är dock inget jag vill agera på och jag vet att de relationer jag mår bäst i, eller de perioder i relationer jag trivs bäst under är när de känns trygga. När det kan gå flera veckor, eller månader av icke-kontakt utan att relationen känns hotad.

Jag vill inte delta i skapandet av relationer där kittet är rädsla att förlora.

Dock ser jag att det är vanligt att både jag och andra lägger mest tid och engagemang på relationer som inte är trygga, att den här ”rädslan att förlora” ibland kan locka fram ett fokus på att hitta en lösning/ställa allting tillrätta som tar bort fokus från de relationer som ”bara fungerar”. Jag menar inte att det är fel att engagera sig för att hitta lösningar när det uppstår problem i relationer, tvärtom. De lösningarna bör dock sträva mot att hitta trygghet och stabilitet och inte mot att skapa mer drama för att skapa den här desperationen hos andra.

Jag har som mål att engagera mig positivt i andra och inte manipulera mig till ”kärlek”.

Vad skapar trygghet? Jag ska fundera kring de relationer jag har där jag känner mig helt lugn med tid som förflyter och fundera på vad det är som fungerar där (Det har bland annat hänt att folk som är helt trygga glider ut i periferin och att vi ses mycket mer sällan än vad som är nödvändigt – det vill jag ändra på och har redan börjat hitta sätt för det).

Brist.

Jag dryper av bitterhet den här helgen. Orkar inte vara konstruktiv. Orkar inte tänka på alla andra möjliga tolkningar.  Jag behöver relationer där det finns utrymme för affekt, åt alla håll. Där det ses som fint att uttrycka sin kärlek, närhet, sin önskan att ses. Där det ses som relevant att berätta om sina rädslor och osäkerheter. Där en obegriplig reaktion tas emot med inte bara ilska utan även ett intresse av att förstå. Även om man också blir arg, frustrerad, irriterad – på reaktionen. Alla har sina känsliga områden.

Det är meningslöst att tala om för någon annan att den inte borde reagera så som den gör. Den reagerar just så. Av vilken orsak är kanske oklart för dig. Det är naturligtvis bra att i all sin frustration försöka hålla inne med elakheter.

Men jag behöver också tillåta mig att uttrycka mig lite fel ibland. Problemet för mig är nämligen att jag i mina envisa försök att inte bli så arg tystnar, trycker undan och mår dåligt istället. Jag vänder och vrider så mycket och så länge på det jag vill ha sagt, i hopp om att kunna säga det på rätt sätt – att det kommer ut för sent och det blir aldrig ”rätt”  för det. Om ”rätt” innebär att konflikten går smidigt. Eftersom jag lagt ner all den där kraften på att försöka så fylls jag även av skam – skam över att jag inte får till det. Att jag inte lyckades den här gången heller. Av någon anledning tycks jag lägga hela ansvaret på mig…

Jag behöver öva på att bli okej med att folk ibland blir sårade av mina känslor, eller brist på sådana. Och jag behöver öva på att känna igen folk som inte engagerar sig. Så att jag inte ännu en gång finner mig i väntan på någon som ändå inte har tid. Tar sig tid. Och jag tänker inte lägga mer energi på vare sig dem eller på personer som har tid, men noll engagemang. Att befinna sig i samma rum. Att försöka prata och mötas av korta ord, eller medvetet val att inte lyssna, för att det jag säger inte är intressant. Det tär.

Den rädsla som har knackat på dörren den senaste tiden är rädslan att det jag hoppas på inte finns. Att närvaro, gemenskap och att ta sig tid är något de flesta tycker är fint, men som få praktiserar. Eller i alla fall inte gentemot mig.

 

(Detta gäller inte alla vänner – det bara känns som ”alla” just nu)

Fler bilder?

Jag läste Anna Svenssons debattinlägg på SVT.  Sammanfattande så uppfattar jag det som att hon vill poängtera att drömmen om att leva ett lyckligt familjeliv samtidigt som man är feminist inte är död, att det är fullt möjligt och att kvinnor, om de hamnar i destruktiva relationer kan göra slut. Hon är kritisk till den bild av hopplöshet som hon tycker målas upp i tex Bitterfittan, det vill säga att det är omöjilgt att leva familjeliv och samtidigt vara självständig som kvinna.

Jag är också kritisk till den hopplöshet som målas upp i tex. Bitterfittan. Min kritik handlar dock om bland annat att kärlek och tvåsamhet beskrivs som mer eller mindre samma sak. Jag uppfattar det som att Sveland vill visa på att det finns starka normer i tvåsamma relationer (i synnerhet heterosexuella) som är svåra att bryta emot när man är i det – det håller jag med om. I Bitterfittan ges dock inget hopp om att något annat skulle kunna vara möjligt. Så ställer vi då Anna Svenssons text mot det och även hon verkar se familjeliv/tvåsamhet/äktenskap som synonymt med varmt, mysigt, kärleksfullt liv.

Om man ser familjeliv (i mer eller mindre normativ tappning) som platsen där man kurar ihop sig tillsammans, skapar gemenskap, värme, kärlek, hemtrevlighet osv. ja då förstår jag om det känns negativt att ”hamna utanför” det och att man inte vill offra det för att leva ett feministiskt liv. Att få bilder av folk (kvinnor) som lyckas kombinera karriär, familj och feminism är naturligtvis hoppfullt då. Det ger en en känsla av att det inte är hopplöst, man måste inte välja mellan feminism/självständighet/frihet och värme/kärlek/gemenskap.

Det jag uppfattar tappas bort någonstans på vägen är att värme/kärlek/gemenskap inte enbart går att skapa/känna i en mer eller mindre normativ familjekonstellation och jag har å min sida svårt att se att den traditionella familjeformen behöver mer uppsjåsande än den redan har. Jag skulle vilja se mer av alternativen. Kanske är det vår uppgift, vi som inte lever familjenormativt, att berätta om hur livet kan se ut med bland annat värme/kärlek/gemenskap på andra vis. Det behövs kanske snarare konkurrerande bilder, för att luckra upp den allt-överskuggande norm-familj-bilden, än fler kritiska analyser av hur negativ kärnfamiljen är – för det har vi sett väldigt mycket av. Och inte har det ruckat på normen så särskilt mycket?

Jag tror inte att dessa nya bilder av hur livet också kan se ut bör skönmålas, för det blir varken trovärdigt eller intressant. Jag tror dock att det är bra att visa, konkret, hur våra liv ”ser ut”. Det finns en risk att varje liten negativ upplevelse som beskrivs i mitt icke-normativa liv tolkas som på grund av att jag inte har en man, för att jag inte har fattat att jag är lesbisk, för att jag inte har barn, eller… men skitsamma – vissa skulle säkert även uppskatta att bara läsa om Något Annat?

Soundtrack till första utkastet av denna text (finliret behöver att jag instrumentell musik till)

Efter att ha läst igenom det jag nu skrivit så funderar jag på om denna blogg kanske är platsen för att även berätta om mitt vardagliga liv – visa på hur det konkret ser ut?