Jag är misandrisk

Misandri är alltså motsvarigheten till misogyni.

Och jag menar alltså att jag är misandrisk eftersom min allmänna bild av män är nedvärderande. Jag har märkt att jag antar att män är inkompetenta när det kommer till kommunikation, att kunna samtala om känslor, att ta hand om sig själva samt att visa hänsyn och känna empati (om inte motsatsen bevisas). Jag har troligen även lättare att se när detta stämmer än när det inte gör det. Detta får konsekvenser för hur jag bemöter och relaterar till män.

Jag tror att män kan känna av att jag inte tar dem på allvar, att jag ser dem som mindre kommunikativa, att jag inte tror att de har så bra självkännedom, och att jag tänker att de har en sämre förmåga att känna empati och visa hänsyn än vad jag har. Det får naturligtvis konsekvenser för de, mig och interaktionen. Jag tar på mig någonslags föräldra-/hjälproll, dvs jag förutsätter att jag behöver ta en massa ansvar för att saker och ting i relationen och deras liv ska fungera bra. Ska vi prata om något känsligt så antar jag att det ligger på mig att få kommunikationen att fungera. Om jag inte tar hand om män i min närhet så tror jag att de ska falla igenom, må dåligt etc.

I en önskan att inte agera på detta så står jag lite villrådig och vet inte riktigt hur jag ska göra. En reaktion är att backa helt, att inte alls lyssna och känna in, att inte finnas som ett stöd överhuvudtaget när det gäller män. Distansera mig. Det känns fel eftersom mitt ideal är att inte dela in folk i könskategorier. Samtidigt som jag ser att vi reproduceras/r oss in i könande och att det får konsekvenser för vad vi är bra på, vad vi tror på och hur vi interagerar. Det går inte att ställa sig bredvid det. Så hur kan jag göra?

Vad händer om jag försöker agera som om alla jag möter är bra på kommunikation, kan beskriva vad de känner, kan ta hand om sig själva och är bra på att känna empati och visa hänsyn (tills motsatsen bevisas) istället? Det kanske är en möjlighet?

Och hur ska jag hantera de människor som inte kan det, som inte har något känslospråk, som aldrig har fått öva på konstruktiv kommunikation, som har svårt att känna in andra människor och som faktiskt inte riktigt klarar av att ta hand om sig själva. Ska jag lämna dem till sitt öde? Eller går det att hjälpa på något konstruktivt sätt utan att hamna i medberoende?

Många frågor, en hel del frustration och inte så många svar.

Sex

Jag har funderat på hur bilden av sex påverkar mig och andra. Det glädjer mig, efter att ha pratat med några olika vänner, att inte alla tänker likadant. Att de könade bilderna inte är så starkt kulturellt förankrade att vi ser på det hela på exakt samma sätt. Jag har en del bilder av sex som jag skulle vilja kasta ut genom fönstret så att de krossades mot asfalten där nere. Helst från en av grannarnas fönster eftersom hon bor på 8 våningen och det skulle ge mer effekt.

En av bilderna är den negativa manliga sexualiteten. Att män är hänsynslösa och saknar empati och inkänningsförmåga när det kommer till sex. Att de kör på. Att de använder kvinnan som något som de ska tillfredställa sig med.  Mannen som betraktar samma kvinna som han åtrår som äcklig. Eftersom kvinnor är äckliga när de är sexuella.

Och där kommer vi till en annan negativ bild. Den tillgängliga kvinnan, som inte har några gränser, som fläker ut sig. Som är lite äcklig.

Jag vill inte ha de här bilderna i mig. Som parallell till det hela kan även tilläggas att jag har en bild av att de som inte är sexuella är tråkiga såväl kvinnor som män. Att man är rolig och tar tillvara på livet om man har mycket sex.

Jag har inte bara bilden av den hemska våldtäcktsmannen och den tillgängliga horan. För de är väl de bilderna som spökar? Utan också bilden av de glada människorna som lever livet och har sex för att de trivs med det. För att det är kul.

Så kommer nästa problematiska bild som är ganska personlig och knepig att hantera och det är jag själv som tråkig, eftersom jag inte har särskilt mycket sex. Den gråa och tråkiga medelmåttan. Ungefär så. Och om jag någon gång vill ha sex och den jag vill ha sex med inte vill ha sex med mig, ja då känner mig mig dum och äcklig och så får jag för mig att omvärlden tänker ”hur kan hon tro att hon är attraktiv, fan vad patetiskt”.

Vidare så gillar jag inte könsrollerna. När det kommer till flirtande så är det rätt så inarbetade roller och dessa roller är rätt könade. Jag kan inte det spelet så värst bra och jag vill inte lära mig det.

Till råga på allt så kan jag känna mig äcklad om en man tycker att jag är attraktiv och visar det. Jag känner mig attackerad och får en känsla av att jag måste skydda mig. Detta gäller även om jag själv tycker att han är attraktiv, men inte har lust att ha sex just då. Jag känner mig inte äcklad om en kvinna tycker att jag är attraktiv. Kvinnors åtrå är inte hotfull?

Jag blir glad när jag pratar med kvinnor som har lätt för att visa att de har lust att ha sex och som har sex ofta och gladeligen med många olika, det ger mig förhoppningar om en förändring. I övrigt har jag inga råd när det gäller det här. Det är snarare så att jag behöver råd, för jag tycker att det är trassligt.

En fri kvinnas bekännelser

Alex skrev i en kommentar:

Tittar du på “En fri kvinnas bekännelser”? Efter varje avsnitt så bubblar jag alltid och vill diskutera. Igår handlade det (bla) om att kontrollera sexualiteten.Jag associerar att vara monogam med att kontrollera varandras sexualitet. Hur tänker du kring personerns önskan att kontrollera varandra? För mig är det inte önskvärt, för andra är det trygghet och bekräftelse. Gör mig förvirrad ibland.

och jag lovade att återkomma. Nu gör jag det.

En fri kvinnas bekännelser är en dokumentär i 6 delar där varje avsnitt är ca 1 timma och jag känner att jag har svårt att sammafatta alla delar i vad som tas upp. Kortfattat så väljer Jennifer Fox att göra en dokumentär över sitt liv och sina val. Hon intervjuar och intervjuas av kvinnor runt om i världen. Resultatet blir att hon börjar se likheter mellan sitt och andra kvinnors liv trots att hon tidigt valde att inte gå den traditionlla kvinnliga vägen – att bli mamma och att gifta sig.

Hur tänker jag kring monogami och kontroll och då särskilt kontrollen över sexualiteten. För mig har det blivit mer och mer obegripligt att det är så självklart att vi ska bilda par och att detta bör leda till att vi inte längre har sex med någon annan än partnern. Det är intressant hur vi i Västvärlden nuförtiden ser det som självklart att föräldrarna inte ska bestämma vem deras barn gifter sig med, eller vem de har sex med. Samtidigt är det självklart att partnern bör ha denna rätt. Partnern har rätt att bestämma vem du har sex med. Detta blir tydligt när var och varannan person, som jag nämner att jag inte vill leva monogamt för, säger att det är okej om det är okej för alla inblandade. Jaha, så jag ska fråga om lov då? Jag tycker att det borde vara självklart att det är jag som bestämmer över mig själv när jag är en vuxen person utan några psykologiska problem som gör mig inkapabel att vardagliga beslut i mitt liv.

Så vad händer då om jag talar om för omvärlden att jag vill bestämma själv vem jag ska ha sex med, jo jag får bland annat höra att det inte är hälsosamt att knulla runt, att man inte mår bra av det. Att männen, för det är klart att jag som kvinna vill ha sex med män(?), kommer bete sig dåligt mot mig. Att jag kommer bli sårad. Om så är fallet, är då lösningen att jag binder mig till en man, blir jag immun då?

Hela konceptet runt hora eller mamma gör mig förbannad. Jennifer Fox tar upp det flera gånger och vissa kvinnor hon intervjuar, i länder där könsuppdelningen och kvinnoförtrycket är långt värre än för henne (och för mig), har i princip ingen egen sexualitet, de har aldrig någonsin onanerat, de inte frågan om de njuter av sex. På många ställen degraderas en kvinna till hora om hon blir våldtagen och det är inte ovanligt att hon tvingas söka jobb som prostituerad för att hon redan är en fallen kvinna.

Jag blir väldigt frustrerad när hon intervjuar några somaliska kvinnor och de berättar om kvinnlig omskärelse, ibland skärs klitoris bort och blygdläpparna sys ihop. När de gifter sig så klipps de upp och det tar flera månader för det att läka. Här reagerade jag särskilt på en fomrulering ”han brukar inte kunna vänta med att använda den”. Den! Är kvinna bara ett onaniredskap? Jag förstår det inte och jag blir skitförbannad. Vad kan jag göra åt detta?

Jag ser inte kontroll av varandra som önskvärt. Ibland tror jag att många är rädda för ensamheten och helt enkelt tror att de ända sättet att få gemenskap är att kontrollera och låta sig kontrolleras.