Mera vardagsgegga, med finess

Helena har skrivit Vardagsgegget i svenska deckare: en högst personlig hypotes och jag är fascinerad över de olika perspektiven man kan ha. Jag är inte lika bekant med deckare i allmänhet och svenska deckarna i synnerhet som Helena är, då deckare (eller spänning, thrillers, skräck) inte står högst när jag väljer litteratur. Deckargåtan i deckarna finner jag rätt ointressant. Men och det är ett viktigt men, jag tycker att deckarformen har en fördel när det gäller drivet i berättelsen. Även jag har svårare att lägga ifrån mig en bok när jag undrar hur det ska gå. Suget finns ofta där i deckare, om de är bra. Deckargåtan har alltså en berättarteknisk fördel som kan vara svårare att komma åt utan ett så uppenbart nav att spinna berättelsen runt.

Men jag vill att mordet, brottet ska fungera som kitt, som anledning att berätta om ett antal personers liv. Livet som är det som jag finner intressant i litteratur. Att få ta del av andra människors liv, att få inblick i andra vardagar än min egna. Och, det ska jag inte sticka under stol med, även igenkänning har en viss dragningskraft på mig. Igenkänningen är dock högre för mig när jag läser om Ruth Galloway som bor för sig själv i obygden med sina katter och utan TV än när jag läser om villavardag. Och just villavardagen vet jag inte om jag känner mig så intresserad av heller. Jag har inte läst Läckberg och blir lite sugen nu bara för att göra mitt ”svar” lite mer förankrat i det som diskussionen startade i, men det får bli ett senare projekt i så fall. Hur som helst så är vardagen som sådan något jag är mycket förtjust i och för mig behöver den inte ha en roll i deckargåtan, eller i det som andra personer kallar ”handlingen” utan huvudfokus är att lära känna karaktärerna. Jag vill ha vardag som gör att jag känner att jag skulle kunna vara där, vardag som gör personerna verkliga.

Apropå eskapism så tror jag att jag behöver väldigt mycket vardag och känsla av trovärdighet för att jag ska kunna förflytta mig dit, till den fiktiva världen. Jag har tex väldigt svårt för fantasy eftersom jag inte får någon känsla av ”detta skulle kunna hända på riktigt” när jag läser sådant. Bör tilläggas att jag har gjort väldigt sporadiska försök. Det enda sättet att få in mig i en fantastisk värld är att låta någon gå igenom en garderob, eller springa in i en perongspelare ;) (det behöver alltså finnas en koppling mellan ”den verkliga världen” och den fantastiska världen, men oftast föredrar jag sådant på film och inte ni bokform).

Jag är misandrisk

Misandri är alltså motsvarigheten till misogyni.

Och jag menar alltså att jag är misandrisk eftersom min allmänna bild av män är nedvärderande. Jag har märkt att jag antar att män är inkompetenta när det kommer till kommunikation, att kunna samtala om känslor, att ta hand om sig själva samt att visa hänsyn och känna empati (om inte motsatsen bevisas). Jag har troligen även lättare att se när detta stämmer än när det inte gör det. Detta får konsekvenser för hur jag bemöter och relaterar till män.

Jag tror att män kan känna av att jag inte tar dem på allvar, att jag ser dem som mindre kommunikativa, att jag inte tror att de har så bra självkännedom, och att jag tänker att de har en sämre förmåga att känna empati och visa hänsyn än vad jag har. Det får naturligtvis konsekvenser för de, mig och interaktionen. Jag tar på mig någonslags föräldra-/hjälproll, dvs jag förutsätter att jag behöver ta en massa ansvar för att saker och ting i relationen och deras liv ska fungera bra. Ska vi prata om något känsligt så antar jag att det ligger på mig att få kommunikationen att fungera. Om jag inte tar hand om män i min närhet så tror jag att de ska falla igenom, må dåligt etc.

I en önskan att inte agera på detta så står jag lite villrådig och vet inte riktigt hur jag ska göra. En reaktion är att backa helt, att inte alls lyssna och känna in, att inte finnas som ett stöd överhuvudtaget när det gäller män. Distansera mig. Det känns fel eftersom mitt ideal är att inte dela in folk i könskategorier. Samtidigt som jag ser att vi reproduceras/r oss in i könande och att det får konsekvenser för vad vi är bra på, vad vi tror på och hur vi interagerar. Det går inte att ställa sig bredvid det. Så hur kan jag göra?

Vad händer om jag försöker agera som om alla jag möter är bra på kommunikation, kan beskriva vad de känner, kan ta hand om sig själva och är bra på att känna empati och visa hänsyn (tills motsatsen bevisas) istället? Det kanske är en möjlighet?

Och hur ska jag hantera de människor som inte kan det, som inte har något känslospråk, som aldrig har fått öva på konstruktiv kommunikation, som har svårt att känna in andra människor och som faktiskt inte riktigt klarar av att ta hand om sig själva. Ska jag lämna dem till sitt öde? Eller går det att hjälpa på något konstruktivt sätt utan att hamna i medberoende?

Många frågor, en hel del frustration och inte så många svar.