Att möta omgivningen

av elin

Jag delar inte upp mina relationer i vänskaps- resp kärleksrelationer. Detta syns inte och det hörs inte heller. Jag pratar inte som polypersoner kan göra om mina pojk/flickvänner/partners, för jag har inga sådana. Jag pratar om mina vänner och det känns bra så, men det känns frustrerande. För i mötet med omgivningen, blir mitt sätt att förhålla sig i relationer ”osynligt”.

Om jag inte har sagt något så väljs någon person i min närhet ut som partner, om jag till exempel ses kyssa någon, eller så betraktas jag som singel, när jag svarat nej på frågan om jag har en pojkvän. Det finns även en möjlighet att folk inte vet hur det ligger till, men det de inte vet är fortfarande huruvida jag har en partner eller inte. Det binära tänkandet kommer nästan alltid automatiskt om inget annat sägs.

Tyvärr så tycks detta problem ibland kvarstå även efter att jag har berättat hur jag ser på relationer. Jag kan till och med ha berättat det otaliga gånger och fortfarande bemötas som att någon av mina vänner är min partner, eller med någon annan oförståelse.

Detta tycker jag är jobbigt.

Så jag säger det igen:

Jag delar inte upp mina relationer i vänskaps- resp kärleksrelationer. Jag uppfattar det som begränsande för relationens möjlighet att utvecklas om jag bestämmer vilken typ av relation jag har med någon. Med parrelationen kommer det ett stort antal självklarheter om trohet och om lagom mycket engagemang, sex, kärlekskänslor etc som jag inte vill ha där.

Jag vill istället möta alla mina vänner så helhjärtat jag för tillfället orkar och se vad vi vill göra tillsammans. Detta har jag mycket lättare att göra om jag inte har bestämt vad relationen får innehålla för ageranden och känslor och vad den inte får innehålla för ageranden och känslor.

Kanske vill vi paddla kanot, då kan vi göra det om vi vet var vi kan hyra en kanot och orkar ta oss dit. Eller så vill vi ta en långpromenad, hänga i samma rum och göra varsin sak, gå och fika, sitta i en park och prata, ha sex. Med olika vänner vill jag göra olika saker och olika gånger jag träffar samma vän vill jag göra olika saker.

Vidare så ser jag det som absurt att jag skulle visa att jag bryr mig om en person genom att vara mindre öppen för vissa känslor och handlingar med någon annan. Jag vill istället visa att jag bryr mig om en person genom att lyssna när hen pratar och göra saker tillsammans som vi gillar att göra. Och detta gäller då i alla relationer inklusive den med mig själv, jag tycker att det är viktigt att inte glömma bort min egen röst och att ta hand om mig själv.

Annonser

4 Responses to “Att möta omgivningen”

  1. vilken bra text :)

  2. nu känner ju jag dig å så där och ahr pratat ganska mycket om detta med dig…och hänger med och sådär. Men vi pratade om kritik idag så jag tänkte bara säga en grej.

    Sättet du formulerar dig på kan tolkas lite som att du har lika mycket fördomar om parrelationer som par-folk har om relationsanarki.

    och det antar jag att du inte vill förmedla. För då lyssnar ju bara reltionsanarkister på det du skriver.

    Jag ser nog detta mer än dina vänner eftersom jag befinner mig på den andra sidan. Och är som alla andra och drömmer om kärnfamiljen. Men du har ju lyckats få mig att förstå och jag tycker att det låter skithärligt.

    hehe, kanske ett tips, tänk att du pratar med mig eller mamma. Nej inte mamma…det e ingen bra ide…men mej kanske.

    kramar

Trackbacks

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: