Några tankar

av elin

Jag har funderat en del på att jag, och även andra som problematiserar mononormen, hela tiden förhåller oss till den norm vi ifrågasätter. Går det att göra på något annat sätt? Går det att bli förstådd utan att utgå ifrån det kända?

Okända/nya begrepp (allt är begrepp i någon mån) förklaras genom att visa på hur de står i relation till redan kända begrepp: Det är inte detta, men det är nästan detta och det är lite av en blandning av det och det. Kan vi låta bli att utgå ifrån normen när vi vill visa hur vi ser det annorlunda?

Genom skönlitteratur kanske?

Annonser
Etiketter: ,

8 kommentarer to “Några tankar”

  1. Så länge den man pratar med utgår i sina tankar från normen måste man förhålla sig till den för att göra sig förstådd.
    Tyvärr.
    Jag tycker känns så trist och jag drar en djup suck inombords varje gång jag säger något rakt och enkelt utan att ge en förklaring på hur det skiljer sig från normen och jag som svar får något som förutsätter normen.
    Jag tycker det är tråkigt att hela tiden behöva göra det och därför är det också så skönt och befriande att prata med personer som antingen är eller som har insyn i andra saker än mononormen.

    Det blir också lätt hänt och vanligt att man får höra saker om att man försöker vara annorlunda bara för att vara annorlunda, att man är så fokuserad på att bara gå emot normen eftersom man är så fokuserad på att alltid jämföra med den hela tiden.
    Och det känns så jävla tråkigt att höra då den enda anledningen man har till att just göra det är att göra sig förstådd.

    Hmm, ja, det var lite av mina tankar kring den problematiken.

  2. Jag har också funderat på vilken roll skönlitteratur skulle kunna spela och jag tror på idéen. Postmoderna relationsanalyser i all ära men en beskrivning av ett annat sätt att mötas, hur det ser ut, smakar, luktar och känns är en helt annan sak. Det skulle vara som science fiction fast snarare social fiction.

    Jag tror inte att man ska relatera till det normala. Så gör man inte i science fiction. Där är det bara självklart att bilar kan flyga och att semestern firas på Mars. Att pedagogiskt förklara vore att underskatta läsarens förmåga och förstöra det roliga.

  3. Jag håller med om att man inte behöver relatera till det ”normala” i en skönlitterär text, det blir bara konstigt, men jag föredrar berättelser som påminner om min egen vardag, dvs inga flygande bilar eller utflykter i rymdfarkoster.

    Jag har börjat fundera på en berättelse som utspelar sig i en värld som är som våran på alla vis utom när det kommer till relationer och vad som är ”normalt och självklart” när det gäller det. Jag hoppas att jag lyckas få ihop något och jag hoppas att jag kan göra det utan att fastna i att överförklara, men samtidigt på något vis gör det tydligt att vissa normer inte är gällande.

  4. Jag tror att när en väl har kommit förbi det stadiet där en förklarar att en inte lever efter normen.. Då bör det vara möjligt att prata om specifika situationer utan att förhålla sig till normen. Alltså till människor som har förstått, även om dessa kanske själva fortfarande lever ”normalt”.

  5. @ Anna
    Jag hoppas att det kan bli så, men jag har tyvärr inte erfarenhet av det än. Jag upplever att jag förklarar och förklarar och förklarar och så känner jag att yes, nu har vi förstått varandra och förstått att vi har olika inställning, men så kommer det upp igen i en ny situation och visar sig att nehej det var visst inte begripligt ändå.

    Sen är det inte så lätt som att bara förklara sin ickenormativa ståndpunkt och så är alla avslappnade med det – när ens normbrott på många sätt grundar sig i en kritik av normen. Då blir det en kritik av det sätt som de väljer att leva på, de som inte bryter. Och då är det plötsligt väldigt minerad mark – jag vet inte hur man kommer runt det på ett bra sätt.

    Låter det ta tid och försöker ha kontakt med folk som tycker ungefär likadant är troligen det bästa. Så att man har en grund av folk som inte ifrågasätter, eller bara rakt av oförstår en.

  6. Det beror förstås på vem det är man försöker kommunicera med. Den som inte vill förstå, den kommer inte heller att förstå.

    Om det uppfattas som kritik eller inte.. Personligen är jag inte så kritisk mot ett visst sätt att leva, folk får vara monogama och heterosexuella om de vill det, det är helt OK men jag är kritisk mot att detta anses vara det enda rätta, det ”normala”. Därför kritiserar jag inte personerna och hur de lever. Men det kan krävas en viss övertydlighet med detta från vår sida för att vissa ska förstå. Vissa tror kanske att det bara kan finnas en väg, ett sätt som är ”rätt”.

    Sedan kan det ju också finnas människor som lever enligt normen fast de egentligen inte vill, för att de inte vågar/orkar bryta, eller för att de avgett ett trohetslöfte. Men dem kritiserar jag inte heller, utan mitt budskap till dem är ”Om du skulle ta steget, så har du mitt stöd”.

    Men men, det är en svår konst det här med kommunikation.

  7. Eftersom hela min syn på relationer grundar sig i att jag sett problem med gängse normer så innehåller mitt synsätt en kritik. En stor del av kritiken är I och för sig mot mono som norm, det vill säga att det presenteras som ”sanningen om hur kärlek fungerar”.

    Men jag ser också vissa rent destruktiva drag som premieras i monorelationer och de vill jag gå ifrån – när jag då visar de destruktiva dragen som ofta finns i monorelationer så blir det en kritik mot den som vill leva så. Eller när jag försvarar mitt sätt att välja genom att tex tydliggöra att jag inte vill att någon annan än jag bestämmer över vad jag vill göra med min kropp och vad jag känner – den självklara reaktionen blir då att tolka det som att jag indirekt har sagt att de som lever mono inte bestämmer över sina egna kroppar och att de tillåter någon annan att säga något om deras känslor – alltså blir det en konflikt.

    Jag är ambivalent i det här för till viss del så ser jag som sagt destruktiva saker som ofta upprepar sig i klassiska parrelationer och jag vill gärna dissekera det och tex visa på att man inte måste göra så – att det inte är ”priset man måste betala för kärleks skull”.

    Men samtidigt så är min vilja i kommunikationen främst att visa på att mitt sätt är ett möjligt val och jag vill att den andra ska acceptera det.

    En viktig poäng är väl att man kan tycka olika när det gäller relationer precis som med allting annat – men att påstå att ett sätt att ordna sina relationer på är det självklart sanna och rena sättet det är inte ok. Jag tycker inte att ett relationsanarkiskt sätt är det sanna och rena sättet. Det jag tänker är att det är ett möjligt sätt att göra som jag tror på.

    Sen tycker jag att en sak missas och det är att relationsanarki inte är _ett_ sätt utan det är snarare en möjlighet för olika personer att leva olika och att mötas där de möts.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: