Omhändertagande

av elin

Nu har det under de senaste fem åren, tror jag det är, slagit mig med jämna mellanrum att jag tar hand om folk mer än vad som är nödvändigt och vettigt och att jag vill sluta med det. Varje gång kommer jag på ett sätt att öva mig på att inte ta hand om.

Det handlar om att jag fastnar i andras problem, de berättar om ett problem för mig, eller jag ser att de har ett problem med något (detta behöver de själva inte hålla med om) och jag börjar fila på lösningar. Och på hur jag ska presentera dessa lösningar för dem på bästa sätt så att de tar till sig och äntligen slutar göra det de gör som är destruktivt. Eller kanske framför allt börjar göra något för att komma ur sin passivitet. För ofta är det just det som är problemet.

Första gången jag minns tydligt att det här slog mig, att jag gör så, var på en promenad i Borås då jag plötsligt insåg att jag la ner den största delen av min ensamtid på att grubbla på lösningar på någon annans problem och det här gången var det inte frågan om att hen såg sig ha problem utan jag såg att hen hade problem – eller var det jag som hade problem med hens beteende kanske? Vilket det än var så var mitt fokus där och jag funderade ut exakta konversationer som jag skulle ha, flera varianter så att jag säkert skulle kunna hantera den verkliga situationen. Sen kom jag på att det kanske inte var bästa sättet att få den här förändringen i hens beteende att äga rum, kanske var det bättre om jag inte sa något, om jag tog det lugnt och låtsades inte bry mig, eller kanske var det bäst om jag hade belägg för det jag sa, kunde hänvisa till någon bok eller så. Och såvidare.

Tillbaka till promenaden, jag gick där och det slog mig att det här var helt ohållbart. Det var inte mitt ansvar och jag vill ju inte lägga min dyrbara sköna ensamtid på att grubbla på någon annans eventuella problem. Så jag bestämde mig för att ha mig själv som utgångspunkt och ta de här promenaderna till att tänka på vad jag själv vill, tänker, känner, önskar och vad jag ser omkring mig. Och jag gjorde verkligen det, övade mig på detta. Och det blev bättre. Jag mådde bättre och fick lite mer distans till de här problemen, inbillade mig inte längre lika mycket att de var mina.

Men jag har insett flera gånger att jag hamnar där igen, någon berättar om sina problem, eller någon är svår att hantera för jag känner mig skyldig hela tiden. Och så inser jag att det jag känner mig skyldig till är att jag inte rättar till hens problem. Att jag inte kommer med de fina lösningarna på rätt sätt. Att jag inte hjälper till på det där perfekta sättet som faktiskt skulle hjälpa – den här gången..

Och jag gissar att det här beteendet gynnas av att det händer då och då att jag blir den där som fick något att hända hos någon annan – enligt vad dem säger. Att tack vare att jag gjorde, eller sa det eller det så har de nu tagit sig ur det eller det. Det händer inte ofta och varje gång jag engagerat mig på djupet i någon annans problem och kommit på riktigt bra råd att ge och det visar sig att hen väljer att inte ta råden till sig, då blir det en perosnlig förolämpning.

Så i höstas, när jag var där igen, tänkte så det knakade om andras ”problem” och om hur andra ser på mig (det hänger ihop ibland) så kom jag på en ny dimmension i det hela nämligen att jag känner mig otrevlig om jag inte gör detta.

Just då handlade det om en person som verkade oerhört ointresserad av mig och det jag grubblade på var hur jag skulle förhålla mig till det och hur jag skulle få hen att inse att jag är en bra typ, någon som faktiskt är intressant (utan att tränga mig på eller kräva något såklart). Och jag kände alltså att om jag inte la ner ganska mycket tid på att tänkte på hur jag borde förhålla mig på bästa sätt för att få den här personen att ”upptäcka” mina fina sidor så skulle jag vara otrevlig mot hen. Jag såg det alltså som att jag hade någon slags skyldighet att tänka på en person som i princip inte visade något intresse för att lära känna mig mer..

Absurt tänkte jag när jag insåg det och så bestämde jag mig för att här ska det fokuseras på mig, eller kanske främst från mig. Och det var svårt, jag hade stora problem med att låta mig släppa den här personen av nämnda skäl, att det skulle vara otrevligt. Det fanns även ett par vänner som mådde dåligt, även dem släppte jag med motiveringen (jag behövde en motivering för att klara av att göra det) att de under inga omständigheter blev gladare för att största delen av tiden jag ägnade åt att tänka på dem var inriktade på att de hade problem och att det var jobbigt för mig. Att få veta, eller känna av, att någon upplever en som en börda är knappast underlättande och trevligt. Så det var alltså helt ok för mig att engagera mig i mig själv.

Just precis när jag skulle till att börja den här övnignen så hamnade jag i ett läge där jag inte kunde säga nej till ett ansvar som jag inte ville ta på mig. Så jag sköt upp planen en aning, planen som alltså gick ut på att under ett tag ägna 100% av min energi till mig själv.

Och nu läser jag en bok som heter Bli fri från ditt medberoende: sluta kontrollera andra, börja bry dig om dig själv som handlar om medberoende till alkoholister, eller personer psykiska problem. Och jag tror, liksom en vän jag pratat med, att de här problemen är långt mycket mer utbredda än att de bara har att göra med hur personer reagerar och tänker när de har att göra med en alkoholist.

Jag tror att det här beteendet är en del av ”kvinnligheten”, dvs hur kvinnor lär sig att agera och förhålla sig till sin omgivning, framför allt till eventuell partner. Jag tror att det här beteendet gynnas överhuvudtaget i parrelationstänket, att man ska ta ansvar för varandra, att man ska vara beredd på att göra saker men inte tycker om för någon annans skull, att man ska lida för kärleken.

Det är skitsnack, sluta lid och sluta ta ansvar för andra fullt kapabla vuxna människor!

Annonser

8 kommentarer to “Omhändertagande”

  1. Jag är skeptisk till att det skulle vara så kvinnligt. Det är gott om män som fastnar i att ta hand om sina partners. Snarare att det är en nästan självklar del i den normativa parrelationen. Det märks inte så mycket när folk mår hyfsat (som folk oftast gör) men om man hittar en person i en relation som har svåra problem så hittar man väldigt ofta en partner som sliter ut sig och tar på sig på tok för mycket ansvar för att lösa problemen.

    • Ja, jag tror som jag skrev också att det sättet att reagera gynnas av hela perrelationstänket, då menade jag för alla kön. Men jag tror att det är vanligare att det tar över hos kvinnor helt utan att det startar i att någon har ett väldigt problem. Jag tror att överengagemang i andras liv är vanligare hos kvinnor och jag hänvisar bland annat till ”Det kallas kärlek” av Carin Holmberg

  2. Tjo känner igen mig idet. Jag är problem lösare i natur och när jag ser eller ställs inför ett probelm så b örjar jag genast fundera över hur man löser det.
    Likväl finns där inga problem kan jag tendera övertänka situationer också så det är på gott och ont.

    Inte lätt. Tenderar även sätta andra framför mig själv i sociala situationer och i intima situationer. Undra om dom är sammanhängade eller ej. Hmm

    Aja intressant läsning som vanligt =)

  3. Precis som du är inne på så är det ju inte alls säkert att den som berättar om ett problem är ute efter en lösning. Det kan lika gärna vara ett behov av att bli sedd och förstådd som ligger bakom, kanske som en del i att bearbeta problemet och själv hitta sin egen bästa lösning. Om man som lyssnare vill ge något så tycker jag att man ska ge det som önskas och inget annat. Att inte bli sedd och förstådd om man vill det, kan vara rätt så jobbigt. Att då dessutom få en lösning levererad kan bli ett omyndigförklarande. Om man är osäker på vad den som berättar vill ha så går det att fråga.

  4. @henrik
    Ja det stämmer, jag övar mig på att inte ta över ansvaret när det inte handlar om en regelrätt fråga. ett problem som jag ser är att folk ibland använder sig av frågor utan att vilja ha svar också ”hur ska jag göra???!” tex, kan vara en uppgiven mening bara – att det finns en känsla av att där inte finns några lösningar. utan att hen vill ha ett svar.

    men ibland vill folk ha svar, lösningar – men har ingen alls öppning för de möjliga svar och lösningar som man ger. då gäller det att sluta efter en stund, för den är inte mottaglig och det är inte något jag kan fixa.

  5. Det är mycket klokt i det du tycker här tycker jag även om det både känns trösterikt och lite svårt samtidigt att veta att det är fler som ofta faller in i det här beteendet.

  6. Jag tror medberoende-beteendet är mänskligt; allmängiltigt, alla har det och det finns en poäng med det, men det blir förstärkt in absurdum hos närstående till en missbrukare. Jag är själv medberoende till min pappa som dricker.

    För att bli frisk tycker jag Sinnesrobönen är suverän:
    Gud, ge mig:
    – sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra,
    – mod att förändra det jag kan, och
    – förstånd att inse skillnaden.

    Pappa dricker. Jag kan aldrig sluta åt honom. Om jag så högg av huvudet och lade det på ett fat och bad honom att sluta, skulle han fortfarande fortsätta dricka, om han vill. Det finns bara en (1) person som kan få honom att sluta och det är han själv. Det måste jag acceptera. Men jag kan säga: ”Pappa, jag ser att du dricker, jag har sett det de senaste tio åren, men jag har inte mod att säga något förrän nu. Jag vill inte vara med dig när du har druckit, du får välja att umgås med Fröken Flaska eller med mig. Jag respekterar dina val och jag hoppas du respekterar mitt.” Det krävdes mycket mod att säga det.

    Det handlar om att hitta sitt Ja och Nej, inte bara i relation till en missbrukare utan i sitt hela liv: att kärleksfullt säga Ja till det som är bra för mig, och LIKA kärleksfullt säga Nej till det som _inte_ är bra för mig. Att ta av sig offerkoftan, sluta vänta på att andra ska ge mig det jag behöver och vill ha och i stället börja ta ett fullt ansvar för mig själv och mitt liv. Och tillerkänna alla andra människor samma ansvar och förmåga.

    Det är något vi alla måste lära oss, och för medberoende (av vilket skäl det än må vara) är det en av livets stora utmaningar och viktigaste lärdomar.

    • @ Lars
      Jag tror inte att omhändertagandebeteendet är jämt fördelat över alla människor. Jag tror att vissa har lärt sig att ta den rollen i högre grad än andra. Jag tror att det är vanligare att kvinnor tar den rollen helt utan att de har att göra med en missbrukare. Däremot så tror jag inte att det är ett könat beteende. Det finns män som tar den rollen och kvinnor som inte gör det – men den roll som kvinnor _förväntas_ ta i parrelationer är ganska lik den roll som personer som lever nära någon som missbrukar tar. Jag tycker att det är en intressant iakttagelse och jag delar den med andra + boken ”det kallas kärlek” som är en avhandling (eller eventuellt baserad på en avhandling).

      Carin Holmberg kallar det att kvinnor i relationer lägger ner mer kärlek än män, men jag skulle hellre vilja kalla det att de tar en ”medberoende” position och försöker uppfostra/ta hand om männen – vilket på inga sätt är något enbart bra. Att kalla det ”kärlek” blir missvisande enligt mig.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: