Archive for mars, 2010

24 mars 2010

Vad känner du?

av elin

Andras känslor i relation till mig, varför är dom viktiga för mig?

Själv så känner jag hela spektrum av känslor i relation till alla jag känner. Om jag använder dom vanliga orden så kan jag vara förälskad i en person vissa gånger när vi ses och andra gånger inte. Jag kan vara mer eller mindre besatt av en person i några månader. Jag kan vara småkär nästan varje gång jag träffar någon. Jag kan parallellt med detta känna besvikelse, glädje, lycka, rädsla. Jag kan njuta och jag kan fastna i huvudet och bara fundera och analysera varje steg jag tar, hur jag pratar, hur jag rör mig och det samma med den andra.

Trots att jag vet detta, hur komplex min egen känslovärld är, så vill jag ibland ha enkla svar om andras känslor till mig. Jag vill veta om hon är kär i  mig, jag vill veta om han är arg på mig. Och jag tror då att deras känsloliv är statiskt och enkelt, samma hela tiden. Särskilt när det kommer till det där med att ”vara kär”. Då tänker jag mig det statiskt och hela tiden, eller inte alls – när det kommer till andra. Delvis är det på en basicnivå, jag är van att tänka så, men det är också på en mer genomtänkt nivå. Då jag tänker att den här personen kanske trots allt är mer fast i normerna än jag och har valt att analysera sina känslor och bedömt om hen är, eller inte är kär i mig. Jag blir rädd att hen ska ha låst sig i det ena läget och sedan förhåller sig till mig utifrån det.

den världen innebär ofta en låsning vid ”jag är inte kär”-positionen det samma som att distansera sig lite och det innebär även en vaksamhet mot tecken på att den andra är kär.  Och jag blir alltså rädd att människor omkring mig ska vara i den världen. Så då tar jag ett halvt kliv in där och förhåller mig till att det kan vara så. Och så vill jag verkligen inte göra.

den världen finns det en hel uppsättning av regler och idéer om hur man ska bete sig när man är respektive inte är kär. Väldigt lite går ut på att tala klarspråk, det allra mesta handlar just om tecken. Jag har övat mig ganska mycket på att tyda dessa tecken i mina dagar. Det fanns tex många långa år då jag inte gjorde annat, nästan. Jag var väldigt blyg och pratade sällan med dom som jag då var besatt av istället ägnade jag långa passager i dagböcker, eller i samtal med en vän om huruvida den där blicken jag fick i korridoren kunde betyda att han var intresserad av mig. Eller om det faktum att den personen faktiskt medvetet satte sig bredvid mig under den där filmkvällen kunde betyda något. Då var det verkligen ett nagelfarande av detaljerna i sökandet efter tecken på förälskelse riktad mot mig.

Det var längesen jag lämnade det extrema, men samma system finns med nu också. Nu handlar det mer om att räkna ut hur mina ageranden ska tas emot (vilka känslor kommer folk tro att jag har och hur kommer dom känslorna få dom att agera) och vad personer  som jag  känner ganska väl har för känslor i relation till mig.  Jag vet inte riktigt hur jag ska komma ifrån det, för komma ifrån det vill jag. Det är som om jag delvis dras in i ett spel som jag inte alls vill vara med och spela i. Och allt bottnar i en rädsla att bli övergiven. En rädsla som jag inte längre vill låta styra mig.

Det finns som jag ser det tre sätt att hantera osäkerheten kring vad någon annan känner i relation till mig:

  1. Försöka räkna ut det utifrån hur den andra agerar
  2. Fråga
  3. Låta det vara oklart

Den första punkten är det sätt som jag övat mig mest på. Det är det jag har beskrivit här ovan. Tolka tecken. Och jag känner mer och mer att jag vill sluta göra det. Om människor inte agerar enligt normen så går dom inte heller att tolka utifrån vad den eller den handlingen brukar betyda. Jag vill inte bli tolkad så. Så jag övar mig på att sätta stopp för tolkningarna. När jag kommer på mig själv med att tolka så stannar jag upp och tänker ”ok, jag vet inte hur det ligger till här”. Jag kan behöva påminna mig om det många gånger.

När jag pratar med människor om det här så är det vanligaste rådet att fråga istället för att tolka. Men som jag skrev högre upp så kan min undra vara: ”är hen kär i mig?” vilket är en undran som jag inte vill ha svar på. För jag vill inte att den andra ska tvingas definiera om hen är eller inte är kär i mig. Jag vill att det ska vara en känsla som kan komma och gå. Jag vet även att frågor om känslor kan kännas mycket som ett förhör. Det finns personer som är väldigt bra på att beskriva sina känslor målande och som inte känner sig begränsade till fraserna som lätt tappar mening. Men det är vanligen inte dom personerna som jag saknar ord om känslor ifrån.

Det kan hända att jag undrar om mer specifika grejer, eller att jag verkligen uppfattar det som att något är galet i kommunikationen. Då tycker jag att fråga är en bra grej, även om jag fortfarande tycker att det är svårt att ställa frågor som inte låter som anklaganden i sådana lägen.

Så har vi den sista punkten. Att låta det vara oklart.  Jag vet inte vilket känslospektra den här personen har i relation till mig, men hen verkar uppskatta att vara i min närhet och det är ok så. Det samma gäller vad den tänker om mig. Att inte veta kan vara ok, för mig är det ett helt nytt sätt att se på det. Läskigt och befriande.

Samtidigt så tycker jag att det är fint om vi ökar det positiva vi säger till varandra. För att motverka att jag själv lägger band på mig av rädsla för att skrämma bort folk så har jag bestämt att jag ska öva mig på att ge komplimanger och säga till folk att jag uppskattar dom.

Annonser