Vad känner du?

av elin

Andras känslor i relation till mig, varför är dom viktiga för mig?

Själv så känner jag hela spektrum av känslor i relation till alla jag känner. Om jag använder dom vanliga orden så kan jag vara förälskad i en person vissa gånger när vi ses och andra gånger inte. Jag kan vara mer eller mindre besatt av en person i några månader. Jag kan vara småkär nästan varje gång jag träffar någon. Jag kan parallellt med detta känna besvikelse, glädje, lycka, rädsla. Jag kan njuta och jag kan fastna i huvudet och bara fundera och analysera varje steg jag tar, hur jag pratar, hur jag rör mig och det samma med den andra.

Trots att jag vet detta, hur komplex min egen känslovärld är, så vill jag ibland ha enkla svar om andras känslor till mig. Jag vill veta om hon är kär i  mig, jag vill veta om han är arg på mig. Och jag tror då att deras känsloliv är statiskt och enkelt, samma hela tiden. Särskilt när det kommer till det där med att ”vara kär”. Då tänker jag mig det statiskt och hela tiden, eller inte alls – när det kommer till andra. Delvis är det på en basicnivå, jag är van att tänka så, men det är också på en mer genomtänkt nivå. Då jag tänker att den här personen kanske trots allt är mer fast i normerna än jag och har valt att analysera sina känslor och bedömt om hen är, eller inte är kär i mig. Jag blir rädd att hen ska ha låst sig i det ena läget och sedan förhåller sig till mig utifrån det.

den världen innebär ofta en låsning vid ”jag är inte kär”-positionen det samma som att distansera sig lite och det innebär även en vaksamhet mot tecken på att den andra är kär.  Och jag blir alltså rädd att människor omkring mig ska vara i den världen. Så då tar jag ett halvt kliv in där och förhåller mig till att det kan vara så. Och så vill jag verkligen inte göra.

den världen finns det en hel uppsättning av regler och idéer om hur man ska bete sig när man är respektive inte är kär. Väldigt lite går ut på att tala klarspråk, det allra mesta handlar just om tecken. Jag har övat mig ganska mycket på att tyda dessa tecken i mina dagar. Det fanns tex många långa år då jag inte gjorde annat, nästan. Jag var väldigt blyg och pratade sällan med dom som jag då var besatt av istället ägnade jag långa passager i dagböcker, eller i samtal med en vän om huruvida den där blicken jag fick i korridoren kunde betyda att han var intresserad av mig. Eller om det faktum att den personen faktiskt medvetet satte sig bredvid mig under den där filmkvällen kunde betyda något. Då var det verkligen ett nagelfarande av detaljerna i sökandet efter tecken på förälskelse riktad mot mig.

Det var längesen jag lämnade det extrema, men samma system finns med nu också. Nu handlar det mer om att räkna ut hur mina ageranden ska tas emot (vilka känslor kommer folk tro att jag har och hur kommer dom känslorna få dom att agera) och vad personer  som jag  känner ganska väl har för känslor i relation till mig.  Jag vet inte riktigt hur jag ska komma ifrån det, för komma ifrån det vill jag. Det är som om jag delvis dras in i ett spel som jag inte alls vill vara med och spela i. Och allt bottnar i en rädsla att bli övergiven. En rädsla som jag inte längre vill låta styra mig.

Det finns som jag ser det tre sätt att hantera osäkerheten kring vad någon annan känner i relation till mig:

  1. Försöka räkna ut det utifrån hur den andra agerar
  2. Fråga
  3. Låta det vara oklart

Den första punkten är det sätt som jag övat mig mest på. Det är det jag har beskrivit här ovan. Tolka tecken. Och jag känner mer och mer att jag vill sluta göra det. Om människor inte agerar enligt normen så går dom inte heller att tolka utifrån vad den eller den handlingen brukar betyda. Jag vill inte bli tolkad så. Så jag övar mig på att sätta stopp för tolkningarna. När jag kommer på mig själv med att tolka så stannar jag upp och tänker ”ok, jag vet inte hur det ligger till här”. Jag kan behöva påminna mig om det många gånger.

När jag pratar med människor om det här så är det vanligaste rådet att fråga istället för att tolka. Men som jag skrev högre upp så kan min undra vara: ”är hen kär i mig?” vilket är en undran som jag inte vill ha svar på. För jag vill inte att den andra ska tvingas definiera om hen är eller inte är kär i mig. Jag vill att det ska vara en känsla som kan komma och gå. Jag vet även att frågor om känslor kan kännas mycket som ett förhör. Det finns personer som är väldigt bra på att beskriva sina känslor målande och som inte känner sig begränsade till fraserna som lätt tappar mening. Men det är vanligen inte dom personerna som jag saknar ord om känslor ifrån.

Det kan hända att jag undrar om mer specifika grejer, eller att jag verkligen uppfattar det som att något är galet i kommunikationen. Då tycker jag att fråga är en bra grej, även om jag fortfarande tycker att det är svårt att ställa frågor som inte låter som anklaganden i sådana lägen.

Så har vi den sista punkten. Att låta det vara oklart.  Jag vet inte vilket känslospektra den här personen har i relation till mig, men hen verkar uppskatta att vara i min närhet och det är ok så. Det samma gäller vad den tänker om mig. Att inte veta kan vara ok, för mig är det ett helt nytt sätt att se på det. Läskigt och befriande.

Samtidigt så tycker jag att det är fint om vi ökar det positiva vi säger till varandra. För att motverka att jag själv lägger band på mig av rädsla för att skrämma bort folk så har jag bestämt att jag ska öva mig på att ge komplimanger och säga till folk att jag uppskattar dom.

Annonser

10 Responses to “Vad känner du?”

  1. Intressanta tankar. Att våga låta den andras inre känslor förbli inre och enbart koncentrera sig på det faktiskt viktiga, handlingarna, låter som en utmaning.

    En ska jag har märkt i mina relationer är hur mycket mina egna känslor påverkar vad jag vill ha bekräftelse på från den andra. Jag känner ibland fast i tankar kring ”det perfekta förhållandet”, om jag blir kär så måste den andra personen också bli kär. Samma dag, och lika mycket. Vilket bara blir till en orealistisk outtalad press eller besvikelse.

    Tack för texten.

  2. Gillar ditt sätt att resonera i relationsuniversum, friare, skönare. Känner igen mycket i tänket. Lycka till vidare!

  3. Hej!
    Jag sa till honom att jag älskar honom. Han är inte kär i mig. Jag tycker inte gör någonting. Jag fortsätter att älska. Kan ju inte stänga kranen för hans skull. Sa till honom att jag tänker fortsätta vara kär fast inte han är det. Sa att jag älskar honom. Om han blir rädd av detta är det verkligen hans problem. Och det är synd om honom. Jag älskar! punkt. Egentligen inte honom utan bara älskar. Allt! mig, dig, skogen, snön, allt! kärleken flödar och han står där alltså är han med i mitt älskande. Ju mer jag älskar mig själv, ju starkare blir min kärlek till allt.
    Love<3
    Cat

  4. Tack för en av de bästa beskrivningarna på hur ickedefinierad kärlek kan förklaras :)
    Och tack för påminnelsen att jag borde ge/få kärlek istället för att analysera och försöka tyda tecken på detsamma…

  5. Jag tycker det är synd att vi ska behöva skrämma bort varandra med våra känslor.
    Men människor reagerar olika. :) Kärlek kan man känna till många, och definitivt i olika styrkor, från dag till dag.
    Måste kärlek vara så farligt?

    • Jag tycker inte att kärlek behöver vara farligt och jag ser gärna en utveckling mot att vi vågar visa kärlek och vågar se kärlek riktat mot oss utan att se det som på något sätt hotfullt :)

  6. Var är alla killar? Väldigt många kommentarer från kvinnor här…. ;) Puss på er!

  7. Väldigt bra skrivet :)
    Håller med i det du säger och som jag ser det så är kärlek en envägs grej i grunden. Det viktiga är att verkligen låta sig känna kärleken när man är kär och inte oroa sig om vad den andra personen tycker. Och om fler började uttrycka sina positiva känslor/åsikter om folk så skulle jag bli gladare iaf och jag tror att världen skulle bli en bättre plats :D mindre skitsnack och mer kärlek! <3

  8. Tankar att ta med sig. Mycket klokt i detta. Kanske bör man ibland fokusera på vad man vill och kan göra tillsammans, mera än på exakt vilka känslor man har för varandra. Det ligger ju just i den inre upplevelsens – i ”känslans” – natur att den är skiftande och svår att beskriva objektivt. Det är något undflyende med känslor. Och ord kan upplevas som både falska och svåra att leva upp till. Samtidigt kan det ju ibland vara väldigt fint när någon uttrycker starka känslor för en, eller när man själv får göra det och det är besvarat.

    Jag antar förresten att våra känslor uppkommit för att de styr oss på olika sätt. Vi har känslor som styr oss mot monogami och trygga förhållanden för avkomman. Men också känslor som driver oss mot det äventyrliga.

Trackbacks

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: