Archive for mars, 2011

20 mars 2011

Jag är misandrisk

av elin

Misandri är alltså motsvarigheten till misogyni.

Och jag menar alltså att jag är misandrisk eftersom min allmänna bild av män är nedvärderande. Jag har märkt att jag antar att män är inkompetenta när det kommer till kommunikation, att kunna samtala om känslor, att ta hand om sig själva samt att visa hänsyn och känna empati (om inte motsatsen bevisas). Jag har troligen även lättare att se när detta stämmer än när det inte gör det. Detta får konsekvenser för hur jag bemöter och relaterar till män.

Jag tror att män kan känna av att jag inte tar dem på allvar, att jag ser dem som mindre kommunikativa, att jag inte tror att de har så bra självkännedom, och att jag tänker att de har en sämre förmåga att känna empati och visa hänsyn än vad jag har. Det får naturligtvis konsekvenser för de, mig och interaktionen. Jag tar på mig någonslags föräldra-/hjälproll, dvs jag förutsätter att jag behöver ta en massa ansvar för att saker och ting i relationen och deras liv ska fungera bra. Ska vi prata om något känsligt så antar jag att det ligger på mig att få kommunikationen att fungera. Om jag inte tar hand om män i min närhet så tror jag att de ska falla igenom, må dåligt etc.

I en önskan att inte agera på detta så står jag lite villrådig och vet inte riktigt hur jag ska göra. En reaktion är att backa helt, att inte alls lyssna och känna in, att inte finnas som ett stöd överhuvudtaget när det gäller män. Distansera mig. Det känns fel eftersom mitt ideal är att inte dela in folk i könskategorier. Samtidigt som jag ser att vi reproduceras/r oss in i könande och att det får konsekvenser för vad vi är bra på, vad vi tror på och hur vi interagerar. Det går inte att ställa sig bredvid det. Så hur kan jag göra?

Vad händer om jag försöker agera som om alla jag möter är bra på kommunikation, kan beskriva vad de känner, kan ta hand om sig själva och är bra på att känna empati och visa hänsyn (tills motsatsen bevisas) istället? Det kanske är en möjlighet?

Och hur ska jag hantera de människor som inte kan det, som inte har något känslospråk, som aldrig har fått öva på konstruktiv kommunikation, som har svårt att känna in andra människor och som faktiskt inte riktigt klarar av att ta hand om sig själva. Ska jag lämna dem till sitt öde? Eller går det att hjälpa på något konstruktivt sätt utan att hamna i medberoende?

Många frågor, en hel del frustration och inte så många svar.

05 mars 2011

Kommunikation

av elin

Jag tycker att tydlig och rak kommunikation är en bra grej och nu tänkte jag fundera lite kring hur det fungerar i mötet med en omvärld där otydlig och antydanade kommunikation är vanlig.

Om en person är van vid antydande kommunikation så är hen van vid att låta handlingar och ord gå igenom en omtolkningsprocess. Detta har en extra stark roll när det kommer till flirtande. En fråga som ”ska vi gå på bio?” tolkas som något i stil med ”jag är kanske förälskad i dig” och ett eventuellt ”ja” på frågan är då indirekt en respons på det outtalade, dvs något i stil med ”jag är kanske förälskad i dig också” eller det mer försiktiga ”jag kan tänka mig att ge dig en chans, så får vi se”. Jag tror att denna lek med koder kan upplevas som väldigt lockande, spännande, trevlig, eggande. Det finns även fler mer sofistikerade varianter än just bioexemplet.

Problemet blir att många handlingar blir kuppade i detta system. Det kan upplevas som svårt att fråga någon om den vill gå på bio, för att man gärna vill gå på bio med den. Och på samma sätt kan det vara svårt att svara ja eller nej på själva frågan, utan att gå vägen via ”hur kommer detta ja att förstås?”

Om man istället vill vara tydlig med sina känslor och inte gå omvägen via ett kodat biobesök och helt enkelt säger ”jag tror att jag är förälskad i dig” med en önskan att berätta det så kan den andra, om den inte är van vid tydlig och rak kommunikation, dels övertolka detta uttalande. Hen kan tänka att om en person säger ”jag tror jag är förälskad i dig” så måste det verkligen vara jättestarkt, varför skulle hen annars säga det? Vidare så kan hen tro att det förväntas något av hen, att hen bör ge någon typ av respons. Ett exempel är att om hen nu inte känner samma sak så ska hen, enligt normen, vara tydlig med det och kanske även ta lite avstånd, för den förälskades skull.

Hela området blir helt laddat och farligt att närma sig när allting är så omgärdat av tolkningar och regler om hur man bör reagera och hantera sina egna och andras känslor. Reglerna är oftast inte exakt likadana heller, utan bara möjligen närliggande om man har liknande bakgrund och blivit upplärd av ungefär samma filmer och böcker och typ av samtal kring kärlek.

Det mest absurda som kan uppstå är när en person blir arg på en annan för att hen tycker att den andra har ”gett falska förhoppningar” genom att göra ett antal kodade handlingar. Det är det jag menar med att handlingarna är kuppade, det är i normen inte ok att göra de här handlingarna utan att mena något med det. Om många agerar lite som de vill så faller systemet.