Archive for oktober, 2011

30 oktober 2011

Städdag

av elin

image

Planen för dagen är att få hemmet något mer städat. Egentligen vill jag inte ha stora städdagar utan mer få till något vardagligt småplockande på något sätt. Min förhoppning är att inspireras av någon, eller några andra och därför har jag ställt en ”städning, hur gör du?”-fråga på både facebook och twitter. Det är helt ok att komma med reflektioner även här. Jag har lite svårt att se vad som gör städning så svårt för mig, att påbörja, att göra. Då det inte är ett faktum att jag skulle tycka att det är väldigt tråkigt. Det kan tvärtom vara ganska meditativt och helt ok syssla. Kanske är det sisyfoskänslan över det hela. Att det inte blir klart en gång för alla utan bör pågå non-stop på någon nivå. Eller så är det att jag har en förmåga att stöka ner. Att ta nya glas varje gång jag ska dricka vatten, att lägga ifrån mig saker där jag står och flytta runt på föremål utan att riktigt tänka på att jag gör det. Att tänka ”men jag ska ju ändå ha den snart igen, så den kan lika gärna stå framme”. Samt att jag inte tycker att allt för välstädat är särskilt mysigt.

22 oktober 2011

Det som pågår

av elin

Två saker, dels håller jag på och funderar kring asymetriska relationer. Pratar om, vänder och vrider. Inom en snar framtid kommer det nog en text om det. Det andra är att jag efter dagens fika, med vän jag inte träffat på länge och i synnerhet inte på tu man hand, blev mer intresserad av att landa i det som är. Den känslan fanns för ett par veckor sedan också, men ersattes av något med mer riktning i, en strävan mot något annat. Nu är jag tillbaka till att jag vill landa. Bara vara i detta som är. Livet.

22 oktober 2011

Hur jag är som läsare

av elin

Jag brukar undvika enkäter och listor, men det går väl att göra undantag? Hittade denna hos Helena.

Snabb / Långsam
Läser alla ord / Skummar en del
Gillar långa beskrivningar / Hoppar över det som inte får handlingen framåt (hoppar aldrig över, men kan störa mig på om för mycket av handlingen berättas i tillbakablickar.)
Kommer ihåg detaljer / Kommer ihåg i stora drag (men inte alla)
Undviker tjocka böcker / Läser gärna tegelstenar (men kan frustreras pga att jag läser långsamt och det finns så många böcker som vill läsas, har jag valt tegelstenen själv känns det dock oftast bra.)
Tycker om tunna böcker / Tycker tunna böcker ofta saknar något
Idealboken är på mindre än 400 sidor / Idealboken är på mer än 400 sidor (Idealboken har föga med antal sidor att göra. Rätt antal till rätt stil, rätt berättelse)
Tjuvkikar på slutet / Läser aldrig slutet förrän boken är just slut
Väljer efter omslag / Skiter fullständigt i ytan (om jag går och kikar på en hylla i en bokaffär och väljer något jag inte hört talas om så har omslaget en stor betydelse)
Läser baksidestexter / Undviker baksidestexter
Väljer boken efter rekommendation / Vill helst välja själv (rekommendation och rekommendation, handlar mer om att jag läser vad andra skriver och inspireras)
Rekommenderar ofta böcker till andra / Rekommenderar sällan böcker
Hör det jag läser i huvudet / Hör aldrig det jag läser
Gillar ljudböcker / Gillar inte ljudböcker (om inläsningen är bra, är rätt kinkig där)
Läser främst böcker i en genre / Gillar att variera min läsning
Läser alltid på svenska / Läser på flera språk (då och då en engelsk, funderar på att utöka det något)
Är bra på att komma ihåg böcker jag har läst / Glömmer lätt både titlar och författare
Skriver upp det jag läser / Skriver inte upp det jag läser
Läser varje dag / Läser mer sällan (periodare)
Tycker läsning är avslappnande / Tycker läsning är ansträngande

Etiketter: ,
19 oktober 2011

Sömnbrist, drömmar och viktiga samtal

av elin

Det står mer och mer klart att jag behöver lägga mig kring tio, elva för att inte ligga vaken i flera timmar och må konstigt. I natt försökte jag med tricket, gå upp och gör något lugnt om du inte somnat efter tjugo minuter (ungefär). Eventuellt hjälpte det så att jag fick de trimmar sömn jag fick. Det är bättre med tre timmar än ingenting. Helt klart. Men det var svårt att slappna av när klockan var 3:30 och jag visste att jag behövde gå upp allra senast sju. Strax efter sex vaknade jag, ur en ovanligt hoppfull dröm, mitt i ett övertalningsförsök vaknade jag. Jag önskar att jag hade hunnit övertala.

Natten innan sov jag istället tio timmar. Jag hoppas att jag får ordning på nattsömnen innan jag fastnar i en loop av sömnförvirring och tandagnisslan. Båda dessa nätter har varit ovanligt drömrika. Förra natten blev jag jagad, denna fick jag lite hoppfullhet.

På vägen till jobbet började det ösregna, det hade varit trevligt om jag hade haft regnbyxor och stövlar, eller i alla fall inte skor som delvis bara har nät. Som det blåser igenom till och med. Jag tycker om väder som märks.

Jag hade planer på att gå på en ABF-föreläsning efter jobbet, men nu tror jag inte att jag klarar av det. Jag satsar i första hand på att ta mig igenom arbetsdagen utan att somna. Utan att fly hem till en mjuk soffa.

Nu kom min chef förbi och pratade om att vi ska ha ett ”prat” inför morgondagen. Imorgon ska jag eventuellt få veta om jag får jobba vidare här. Det känns inte optimalt att ha ett samtal just idag. Med den stora tröttheten hängande som en grå filt över mig. Jag får försöka samla all den kraft jag har till just det tillfället.

Etiketter: , , ,
18 oktober 2011

Gemenskap

av elin

De senaste dagarna har jag funderat fram och tillbaka kring gemenskap. Igår kom jag fram till att jag skulle vilja ha tre, fyra vänner som jag har någon form av vardaglig kontakt med. Det vill säga att man vet vad som pågår i varandras liv och är nyfiken på hur det utvecklar sig. Att ingå i varandras radar.

Idag funderade jag kring risken att sådant går över styr, i alla fall för min del. Där jag befinner mig mer i andras liv än i mitt eget. Eller börjar ta över ansvaret för andras liv. Och vice versa.

Sedan kom jag tillbaka till att det ändå vore fint och att det jag är intresserad av är fokus på berättande och lyssnande. Intresse. Engagemang. Inte lösningar. Inte att ständigt ha varandra i sina tankar. Men regelbundenhet och ömsesidighet.

Det hela startade i en trötthet kring att jag har många relationer där det tycks hänga på mig att relationen pågår. En känsla av att den andra ingår i min radar, men inte vice versa. Jag glider ut i periferin och fokus hamnar på att få vardagen att gå runt. Fullt begripligt, men tråkigt. Så då tänkte jag att ”lösningen” var att jag hamnar i vardagsradarn hos några stycken.

Hur hamnar man där utan att bilda familj, eller bo ihop? Utan att bli ihop med folk? Ibland känns det lite hopplöst att skapa sig ett liv utanför normerna om man vill ha gemenskap. Men jag vill inte ha gemenskap via normerna så jag får väl envisas och hoppas att det går ändå?

Eller fantisera om livet med en, eller två katter och många harmoniska lästimmar. Med avbrott för att då och då träffa någon vän för ett trevligt samtal i några timmar. Den bilden är inte jättehemsk. Men, jag tänker att det är bra att våga se att jag även vill vardagsnärvaron. Och att jag har den lite grann i alla fall med en vän.

Det går även att fundera på hur mycket vardagsnärvaro jag har energi för. Skulle jag kunna ha tre, fyra sådana relationer? Hur skulle det gå till rent praktiskt? Arbeta heltid är nog ingen bra idé om det ska gå, men heltid vill jag inte jobba i vilket fall. Ser ingen anledning. Med vardagsnärvaro menar jag inte att man hörs varje dag utan att det finns någon slags pågående engagemang.

Sedan funderar jag vidare kring hur detta kan uppstå. Dels tänker jag att det går att planera, men å andra sidan är jag rädd att en sådan planering skulle ge känslan av borde och krav istället för lust. Så den andra varianten är att det växer fram, nackdelen med det är sorgen som kan uppstå om man tror att det ”är så” och det visar sig att den andra inte alls uppfattar det på det viset.

Det skulle även kunna gå i vågor mellan olika människor. Med perioder av jag och katten och böckerna?

Men, jag är inte längre säker på att det där med att planera kontinuitet i umgänget, engagemanget, närvaron är av ondo. Ser inte riktigt varför det skulle kännas jobbigt om det är en gemensam idé. Däremot om man säger ”ja okej” fast man egentligen inte känner att man vill. Det är ju olika med det där. För olika personer. Jag kan tex känna en glädje och ett lugn när någon tydliggör att den inte kommer lova något alls. Att den lever på spontanitet. Då vet jag det.

Vad tänker ni som läser detta om gemenskap, planering och känsla av krav?

13 oktober 2011

En morgon

av elin

image

image

11 oktober 2011

Närhet

av elin

Jag vet inte hur utbrett det är, men jag har tyckt mig ana en uppfattning om att relationsanarkister* inte är att lita på. Inte är personer man bör sätta sin tillit till. Inte är trygga.

Det finns många nivåer här. Jag har mött både en och två som säger sig göra RA som använder det som ursäkt att glida undan så fort det blir lite besvärligt i relationen, men (och det är ett viktigt men) dessa personer lär använda vilken ursäkt som helst till att glida undan vid konflikter. De är konflikträdda, eller om jag vill vara välvillig i min tolkning; de är konfliktovilliga – försöker leva sina liv utan konflikter och tror på att undvikande är den bästa lösningen. Det tror inte jag.

Jag och konfliktundvikare går ytterst dåligt ihop.

Jag har länge trott, men tvivlat, på att mitt sätt att närma mig konflikter bör fungera – om jag bara möter någon annan som gör på samma sätt. Nu har jag mött ett antal sådana och det känns skönt att veta, att det faktiskt kan fungera. Och leda till mer närhet. Mer förståelse.

Tillbaka till missförståndet om närhet och vilka konsekvenser det kan få. Jag tror mig ha mött ett antal personer som inte har vågat/velat/kunnat knyta an till mig pga min relationsanarki. Det har fått som konsekvens att jag blivit väldigt ledsen då de efter ett tag försvinner iväg. Lägger all sin energi på sina ”riktiga” relationer.

Hur lätt/svårt man har att knyta an, bry sig, engagera sig osv har föga med relationsform man föredrar att göra.

Jag har väldigt lätt att knyta an till andra människor. Jag är intresserad och engagerad och behöver inte särskilt lång startsträcka för att verkligen tycka om någon, om det klickar. Det är då väldigt frustrerande om den andra avgör att jag är otrygg och troligen kommer försvinna/den inte bör se relationen till mig som långvarig och stabil. Det verkar som att, att jag säger att jag inte vill definiera relationer blir mer relevant än allt annat jag säger om vad jag värderar och önskar.

Det kan naturligtvis finnas andra orsaker till att folk lätt försvinner iväg.  Men om inte annat så tänker jag att det är logiskt att folk kan känna en osäkerhet inför var de ”har mig” och att risken för missförstånd är många. Det är begripligt, men det gör inte mindre ont för det.

*jag har egentligen ingen lust att använda begreppet relationsanarki längre (för tillfället), men gör det pga relevansen i inlägget.

11 oktober 2011

Gränser

av elin

Det har hänt vid ett flertal tillfällen att folk tolkar min beskrivning av hur jag gör relationer som att jag:

  • inte har några gränser
  • tycker att alla relationer ska vara identiska

Det stämmer inte.

Mitt strävansmål är att mina gränser ska komma ur vad jag vill, känner och värderar. Därmed inte sagt att det är lätt alla gånger. Som jag snuddade vid i föregående inlägg så kan jag tex ha svårt att säga nej till folk med det enda argumentet att jag inte vill, att jag inte känner för det. Jag letar efter logiska argument, för att skona, eller för att lägga orsaken hos den andra skulle jag tro. Jag övar vidare.

Som en följd av ovastående, bland annat, så blir naturligtvis olika relationer olika. De olika sätten som relationerna blir på är fler än att det går att sätta etiketter på dem. Och omvänt, jag tror att etiketterna begränsar vad de kan bli. Det är inte det samma, vilket många tycks tro, som att det inte kan vara vettigt att diskutera behov, gränser, önskningar, viljor osv.

Det kan vara svårt ibland, att försöka skapa någonting nytt, någonting som går utanför de mallar man har vuxit upp med. Ibland får man testa sig fram och inse att vissa tankeexperiment inte fungerar så bra, eller så som man tänkt sig. Det förändras.

Just nu håller jag på och fundera på mina gränser och har insett att jag behöver hitta ett annat sätt att se på dem. Ta dem mera på allvar, samtidigt som jag inte vill bygga murar av rädsla kring mig. Hur, återstår att se. Och jag har även insett att vanans makt är stor och funderar på hur jag ska hantera det.
Etiketter: ,
09 oktober 2011

Brist.

av elin

Jag dryper av bitterhet den här helgen. Orkar inte vara konstruktiv. Orkar inte tänka på alla andra möjliga tolkningar.  Jag behöver relationer där det finns utrymme för affekt, åt alla håll. Där det ses som fint att uttrycka sin kärlek, närhet, sin önskan att ses. Där det ses som relevant att berätta om sina rädslor och osäkerheter. Där en obegriplig reaktion tas emot med inte bara ilska utan även ett intresse av att förstå. Även om man också blir arg, frustrerad, irriterad – på reaktionen. Alla har sina känsliga områden.

Det är meningslöst att tala om för någon annan att den inte borde reagera så som den gör. Den reagerar just så. Av vilken orsak är kanske oklart för dig. Det är naturligtvis bra att i all sin frustration försöka hålla inne med elakheter.

Men jag behöver också tillåta mig att uttrycka mig lite fel ibland. Problemet för mig är nämligen att jag i mina envisa försök att inte bli så arg tystnar, trycker undan och mår dåligt istället. Jag vänder och vrider så mycket och så länge på det jag vill ha sagt, i hopp om att kunna säga det på rätt sätt – att det kommer ut för sent och det blir aldrig ”rätt”  för det. Om ”rätt” innebär att konflikten går smidigt. Eftersom jag lagt ner all den där kraften på att försöka så fylls jag även av skam – skam över att jag inte får till det. Att jag inte lyckades den här gången heller. Av någon anledning tycks jag lägga hela ansvaret på mig…

Jag behöver öva på att bli okej med att folk ibland blir sårade av mina känslor, eller brist på sådana. Och jag behöver öva på att känna igen folk som inte engagerar sig. Så att jag inte ännu en gång finner mig i väntan på någon som ändå inte har tid. Tar sig tid. Och jag tänker inte lägga mer energi på vare sig dem eller på personer som har tid, men noll engagemang. Att befinna sig i samma rum. Att försöka prata och mötas av korta ord, eller medvetet val att inte lyssna, för att det jag säger inte är intressant. Det tär.

Den rädsla som har knackat på dörren den senaste tiden är rädslan att det jag hoppas på inte finns. Att närvaro, gemenskap och att ta sig tid är något de flesta tycker är fint, men som få praktiserar. Eller i alla fall inte gentemot mig.

 

(Detta gäller inte alla vänner – det bara känns som ”alla” just nu)

05 oktober 2011

Gå sönder, gå hel – Sofia Nordin

av elin

Jag har tidigare läst Natthimmel och Det händer nu av Sofia Nordin, den förra föll jag mest för, troligen på grund av utanförskapstematiken. Jag hade en vag aning om att hon kommit ut med en ny och hade i bakhuvudet att jag skulle kolla upp det. Sen, snart. Och så läste Helenas mittirapport och recension och blev konstigt nog sugen på att läsa boken. Jag brukar inte vilja må dåligt av att läsa böcker, men där fanns ändå något som kändes så pass intressant att jag valde att beställa boken på biblioteket. Jag tror att det främst var den här passagen:

Bokens Anna har en studiemässig, nästintill vetenskaplig approach till sig anpassningsprojekt. Hon går på tjejmiddagar, noterar att vitt vin följs av rött och att ämnet omärkligt glider från barnens förtjänster till makarnas oförtjänster, lär sig hur man talar och ser ut.

Helenas text och andra blokbloggares utsagor har antytt en hög nivå av obehag. För mig blev det aldrig så. Berättelsen berör och kryper innanför huden, men inte på ett sätt som ger mig ångest.

Det finns två berättelsespår, det ena handlar om Lena som tappar greppet om verkligheten (går sönder) och försvinner iväg först till skogen och sedan till Stockholm, med ett litet barn Lisa/Ilja som är ca ett halvår när den berättelsen börjar. Det är inte hennes barn och samtidigt är det det. Tycker hon. Den parallella berättelsen är också om Lena, som har blivit Anna – i en framtid där hon försöker hitta ett sätt att ”gå hel”, som jag tolkar det. Att följa mallarna. Det anas att hon tidigare, även innan flykten med Lisa/Ilja, inte följde mallarna och att hon inom mallarna är mindre hel – men samtidigt måste hålla sig där för att inte tappa greppet igen. Om verkligheten. Vad är verkligheten?

Det finns en syster också, Freja. En tvillingsyster. Att se upp till, att konkurera med. Det är Freja som är mamma till Lisa. Det mesta antyds bara, vad som har hänt tidigare vet vi inte riktigt.

Det som berör mig mest är gränsen mellan psykiskt sjuk respektive frisk. Var går den? Till skillnad från Helena, som skriver ”Jag är i viss mån de där kvinnorna Anna försöker imitera, samtidigt som Anna i deras ögon är dem. ”, så är jag Anna. Jag är den som inte kan de sociala koderna automatiskt, som inte vet vad man förväntas prata om. Det ”normala” är det främmande för mig. Ofta. Jag är betraktaren. Och det blir lite obehagligt, att påminna om den som tidigare har tappat greppet och som nu ”tvingas” spela liv, den som hamnat utanför samhället, hemlös (en av de bästa sakerna i berättelsen är hur man får se det där med hemlös innifrån; inte betraktar man sig själv som hemlös – även om man bor mellan två väggar, med ett plåttak och en presenning så kan det vara ”hemma”). Det finns dagar då jag känner att jag kan välja, det välfungerade livet, eller att bara tappa greppet. Det är inte på samma nivå som beskrivs här, men jag känner igen mig i det. Och ändå får jag inte ångest och det förvånar mig lite.

Skillnaden mellan mig och Anna är att jag inte försöker passa in. Det är på sätt och vis sant. Men det händer både nu och då att jag betraktar hur man ska göra och aktivt härmar, precis som Anna. Håller mig inom ramarna. Tex på jobbet. Delvis. Jag läste för ganska längesen en bok som heter En annorlunda barndom – en kvinnas berättelse om sin autistiska uppväxt av Iris Johansson och där beskriver hon bland annat ”börjor”, det vill säga hur man initierar ett samtal. Hon samlar på sådana, lyssnar på hur folk påbörjar samtal. För mig var det väldigt intressant och användbart att läsa om det då jag kan hamna i situationer då jag inte vet hur man gör, vill börja prata genuint på något sätt, men kan inte och har inga alternativ. Då är börjor bra att ta till, att bara härma hur andra gör, via betraktelsen. Och där känner jag igen mig i Annas observerande och medvetna inlärning igen.

Jag tror att Gå sönder, gå hel kommer finnas med mig länge.