Brist.

av elin

Jag dryper av bitterhet den här helgen. Orkar inte vara konstruktiv. Orkar inte tänka på alla andra möjliga tolkningar.  Jag behöver relationer där det finns utrymme för affekt, åt alla håll. Där det ses som fint att uttrycka sin kärlek, närhet, sin önskan att ses. Där det ses som relevant att berätta om sina rädslor och osäkerheter. Där en obegriplig reaktion tas emot med inte bara ilska utan även ett intresse av att förstå. Även om man också blir arg, frustrerad, irriterad – på reaktionen. Alla har sina känsliga områden.

Det är meningslöst att tala om för någon annan att den inte borde reagera så som den gör. Den reagerar just så. Av vilken orsak är kanske oklart för dig. Det är naturligtvis bra att i all sin frustration försöka hålla inne med elakheter.

Men jag behöver också tillåta mig att uttrycka mig lite fel ibland. Problemet för mig är nämligen att jag i mina envisa försök att inte bli så arg tystnar, trycker undan och mår dåligt istället. Jag vänder och vrider så mycket och så länge på det jag vill ha sagt, i hopp om att kunna säga det på rätt sätt – att det kommer ut för sent och det blir aldrig ”rätt”  för det. Om ”rätt” innebär att konflikten går smidigt. Eftersom jag lagt ner all den där kraften på att försöka så fylls jag även av skam – skam över att jag inte får till det. Att jag inte lyckades den här gången heller. Av någon anledning tycks jag lägga hela ansvaret på mig…

Jag behöver öva på att bli okej med att folk ibland blir sårade av mina känslor, eller brist på sådana. Och jag behöver öva på att känna igen folk som inte engagerar sig. Så att jag inte ännu en gång finner mig i väntan på någon som ändå inte har tid. Tar sig tid. Och jag tänker inte lägga mer energi på vare sig dem eller på personer som har tid, men noll engagemang. Att befinna sig i samma rum. Att försöka prata och mötas av korta ord, eller medvetet val att inte lyssna, för att det jag säger inte är intressant. Det tär.

Den rädsla som har knackat på dörren den senaste tiden är rädslan att det jag hoppas på inte finns. Att närvaro, gemenskap och att ta sig tid är något de flesta tycker är fint, men som få praktiserar. Eller i alla fall inte gentemot mig.

 

(Detta gäller inte alla vänner – det bara känns som ”alla” just nu)

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: