Gemenskap

av elin

De senaste dagarna har jag funderat fram och tillbaka kring gemenskap. Igår kom jag fram till att jag skulle vilja ha tre, fyra vänner som jag har någon form av vardaglig kontakt med. Det vill säga att man vet vad som pågår i varandras liv och är nyfiken på hur det utvecklar sig. Att ingå i varandras radar.

Idag funderade jag kring risken att sådant går över styr, i alla fall för min del. Där jag befinner mig mer i andras liv än i mitt eget. Eller börjar ta över ansvaret för andras liv. Och vice versa.

Sedan kom jag tillbaka till att det ändå vore fint och att det jag är intresserad av är fokus på berättande och lyssnande. Intresse. Engagemang. Inte lösningar. Inte att ständigt ha varandra i sina tankar. Men regelbundenhet och ömsesidighet.

Det hela startade i en trötthet kring att jag har många relationer där det tycks hänga på mig att relationen pågår. En känsla av att den andra ingår i min radar, men inte vice versa. Jag glider ut i periferin och fokus hamnar på att få vardagen att gå runt. Fullt begripligt, men tråkigt. Så då tänkte jag att ”lösningen” var att jag hamnar i vardagsradarn hos några stycken.

Hur hamnar man där utan att bilda familj, eller bo ihop? Utan att bli ihop med folk? Ibland känns det lite hopplöst att skapa sig ett liv utanför normerna om man vill ha gemenskap. Men jag vill inte ha gemenskap via normerna så jag får väl envisas och hoppas att det går ändå?

Eller fantisera om livet med en, eller två katter och många harmoniska lästimmar. Med avbrott för att då och då träffa någon vän för ett trevligt samtal i några timmar. Den bilden är inte jättehemsk. Men, jag tänker att det är bra att våga se att jag även vill vardagsnärvaron. Och att jag har den lite grann i alla fall med en vän.

Det går även att fundera på hur mycket vardagsnärvaro jag har energi för. Skulle jag kunna ha tre, fyra sådana relationer? Hur skulle det gå till rent praktiskt? Arbeta heltid är nog ingen bra idé om det ska gå, men heltid vill jag inte jobba i vilket fall. Ser ingen anledning. Med vardagsnärvaro menar jag inte att man hörs varje dag utan att det finns någon slags pågående engagemang.

Sedan funderar jag vidare kring hur detta kan uppstå. Dels tänker jag att det går att planera, men å andra sidan är jag rädd att en sådan planering skulle ge känslan av borde och krav istället för lust. Så den andra varianten är att det växer fram, nackdelen med det är sorgen som kan uppstå om man tror att det ”är så” och det visar sig att den andra inte alls uppfattar det på det viset.

Det skulle även kunna gå i vågor mellan olika människor. Med perioder av jag och katten och böckerna?

Men, jag är inte längre säker på att det där med att planera kontinuitet i umgänget, engagemanget, närvaron är av ondo. Ser inte riktigt varför det skulle kännas jobbigt om det är en gemensam idé. Däremot om man säger ”ja okej” fast man egentligen inte känner att man vill. Det är ju olika med det där. För olika personer. Jag kan tex känna en glädje och ett lugn när någon tydliggör att den inte kommer lova något alls. Att den lever på spontanitet. Då vet jag det.

Vad tänker ni som läser detta om gemenskap, planering och känsla av krav?

Annonser

3 kommentarer to “Gemenskap”

  1. Jag har också tänkt så här. Även jag bor själv. En extra faktor att tänka på är hur ens vänner använder olika kommunikationskanaler. Jag har vänner som använder sms som ett sätt att ”avhandla” när vi ska ses, inget annat. Sen har jag vänner som kan använda det som en pågående konversation, man kan skriva något som hänt, något kul t.ex. och så svarar de inom rimlig tid för att det fortfarande ska vara relevant att prata om/så att jag kan svara. Jag hör till den senare kategorin, använder de flesta kommunikationskanalerna som en ständig diskussion. Jag har också märkt att det beror mycket på hur väl folk är insatta i teknik, de i åldern 30+ har ju kunnat värja sig en del från teknik (mobiler, datorer, sociala medier osv) och kan känna viss teknikstress.

    Jag tror att man kan planera vardagen, men inte spontaniteten, jag tror snarare att den uppkommer efter ett tag om man sätter en grundstruktur. Handla mat behöver de flesta göra, varför inte bestämma att man veckohandlar tillsammans med någon? Handla mat är personligt och fint, du får reda på vad den andra personen köper/äter, det leder till att man får upp ögonen för nya saker, kanske lagar man mat tillsammans efteråt.

    Jag tänker på andra saker att ha gemensamt i vardagen förutom handla mat… tvätta kanske är opraktiskt. Passa någons husdjur eller barn om de har sådana? Om man pluggar kan man ha fasta pluggtider med någon.

    Arbeta heltid är intressant att du tar upp. Beroende på vad det är för jobb och för folk på jobbet så kan det skapa en vardaglig kontakt med en eller flera personer. Jag jobbar nu heltid tillsammans med en specifik person som jag kommer bra överens och har väldigt roligt ihop med. Ett jobb kan bli som en familj också (nu menar jag inte själva jobbet utan människorna där).

    Vardagsradarn var ett jäkligt bra ord, förresten!

    • Jag är iofs 30+, men jag förstår vad du menar och håller med. Jag har gärna pågående samtal, men är lite tveksam just kring sms nu när jag inte längre har gratis sådana – nu minns jag tiden då jag bodde i Örebro och kunde skicka över 100 sms på en dag med en vän. Vi hade ett pågående samtal om lite allt möjligt vi gjorde, när vi jobbade/pluggade osv. Det var fint.

      Nu har jag gärna pågående samtal via tex mail, g-talk eller msn. Och även på fb och twitter. Har precis återinstallerat msn efter att ha haft det borta ett tag i hopp om att lägga tiden på fler olika saker, som att tex läsa. Jag hoppas på att kunna ha diciplin nog att använda det begränsat nu ;) Vi får se hur det går med det.

      Lagom.

      Nej just spontanitet kan man inte planera, då blir det ju inte spontant? ;) men jag blir nyfiken på vad du lägger i spontanitet och vad du lägger i ”vardagen”? Jag och en vän har kommit på att hon ju kan följa med hem till mig efter jobbet och umgås med mig medan jag lagar mat och äter den för att sedan åka hem (finns så förbannat lite vardagstid när man jobbar). Vi har rätt olika matvanor så det har varit lite av ett hinder i min tanke kring det, men hon kan ju ha ätit innan, eller så kan vi planera så att det funkar någon gång ibland. Men den extra planeringen kan kännas lite övermäktig sådär på en vardagskväll.

      Familjekänsla med kollegor, det vore något. Antar att det är sådant som kan växa fram. Där jag jobbar nu (praktik) känner jag att potentialen finns iaf, men ofta har ju folk någon slags gräns för hur nära de släpper arbetskamrater, eller har jag missförstått det? :)

      • Ja, alltså det är något med det här pågående otvungna samtalet som blir ett slags bevis på närhet. Det krävs ingen inledningsfras, hej, hejdå, ha det bra eller sånt. Det är överflödigt i och med att man ju ändå kommer höras, därför behövs ingen bekräftelse på det.

        Haha, spontanitet kan man ju inte planera nej. Men jag tänker att spontanitet är ett slags otvunget initiationssätt till kontakt (eh… grammatiskt?). Och att man kan skapa något slags ramverk för att främja spontana kontakter. Samhället går ju mot en isolering, många gemensamma träffpunkter och offentliga mötesplatser försvinner. Folk skaffar tvättmaskin ist för gå till tvättstugan, en pool ist för gå till badhuset, onlinehandlar ist för att gå till en butik, bil ist för att åka kollektivt. På ett personligt plan kan man öka möjligheterna för spontanitet genom att handla tillsammans, träna, äta. På ett sätt ser jag spontanitet som associationsmönster ser ut, alltså om jag gör vissa saker med folk så leder det till att de eller jag kommer på nya saker, nya idéer osv. Men jag upplever att det tar ett tag innan det sker, iaf i många relationer (vissa personer klickar man direkt med, andra får man nästan bryta sig igenom en mur med en nästan läskig ihärdighet).

        Vardagen tänker jag hör till saker vi mer eller mindre måste/bör göra oavsett vi vill eller inte: tjäna pengar, handla mat, duscha, träna, äta, sova, tvätta. Hur tänker du?

        Ja, absolut, familjekänsla med kollegorna. Det tror jag kan växa fram. Vissa beståndsdelar som påverkar tror jag:
        – hur mycket du är involverad i arbetsplatsen (säg att man har startat ett företag tillsammans med några, då är det ju väldigt självdrivet, kul (antar jag?) och man har valt personerna)
        – hur mycket man pratar med sina kollegor, jag tänker att personer som jobbar väldigt tätt oundvikligen måste lära känna varandra
        – hur psykiskt påfrestande det är, om man jobbar som ambulanspersonal t.ex. blir man nog ganska sammansvetsad med sina kollegor för man går helt enkelt igenom traumatiska händelser tillsammans

        Om något av ovan finns och det dessutom klickar bra mellan kollegorna/de trivs tror jag är en grund för familjekänslan.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: