Skippa maktkampen!

av elin

Jag vill inte gå med på att relationer ska vara en maktkamp där den som vill minst har övertaget. Ett sådant sätt att se på relationer motiverar folk att akta sig för att visa att de bryr sig om varandra. Ingen vill hamna i underläge och alla räds att bli den som i relationen uppfattas som mest engagerad, mer kär, den som vill lägga mer tid på att ses eller vad det nu kan vara. Jag upplever att det här sättet att se på relationer är ganska utbrett. Det kan antingen leda till en simultan flykt från närhet, eller att någon panikaktigt håller fast vid den andra och försöker locka fram känslor genom hot, eller manipulation. Skittrist!

Det händer att jag själv känner en rädsla att förlora vissa personer i min närhet om jag inte kan lita på att de har ett mer eller mindre desperat behov av mig. Jag kan lockas att leta trygghet genom att backa bort och hoppas att den andra blir rädd att förlora mig och därför börjar dra i mig på något sätt. Detta är dock inget jag vill agera på och jag vet att de relationer jag mår bäst i, eller de perioder i relationer jag trivs bäst under är när de känns trygga. När det kan gå flera veckor, eller månader av icke-kontakt utan att relationen känns hotad.

Jag vill inte delta i skapandet av relationer där kittet är rädsla att förlora.

Dock ser jag att det är vanligt att både jag och andra lägger mest tid och engagemang på relationer som inte är trygga, att den här ”rädslan att förlora” ibland kan locka fram ett fokus på att hitta en lösning/ställa allting tillrätta som tar bort fokus från de relationer som ”bara fungerar”. Jag menar inte att det är fel att engagera sig för att hitta lösningar när det uppstår problem i relationer, tvärtom. De lösningarna bör dock sträva mot att hitta trygghet och stabilitet och inte mot att skapa mer drama för att skapa den här desperationen hos andra.

Jag har som mål att engagera mig positivt i andra och inte manipulera mig till ”kärlek”.

Vad skapar trygghet? Jag ska fundera kring de relationer jag har där jag känner mig helt lugn med tid som förflyter och fundera på vad det är som fungerar där (Det har bland annat hänt att folk som är helt trygga glider ut i periferin och att vi ses mycket mer sällan än vad som är nödvändigt – det vill jag ändra på och har redan börjat hitta sätt för det).

Annonser

6 kommentarer to “Skippa maktkampen!”

  1. Jag har tidigare varit väldigt rädd för att förlora människor och lagt all min energi på att förbättra de relationerna som inte funkar. Men jag förlorat så sjuuukt mycket vänner de senaste åren så jag vet att jag klarar mig. Nu har jag på någotvis blivit tvärtom! Jag umgås bara med folk som jag känner mig trygg med och har inget intresse alls för svåra relationer. Så pass att det istället kan bli svårt att träffa nya vänner. Knepigt det där…

  2. Det är tråkigt både att ha konflikter man inte vill ha och att hamna i en trötthet och inte orka hitta nya vänner pga att man inte längre tror att det är särskilt lätt att hitta personer som man fungerar enkelt med. Jag har fler tankar i detta ämne, många är ambivalenta, intressant är det hursom.

  3. Ska man ge upp om man är den som är mer kär? Eller ska man acceptera obalansen?

    • Först och främst tänker jag att kärlek inte går att mäta, men om vi nu säger att båda uppfattar det som att en är mer kär än den andra och det känns jobbigt. Då tror jag att det är bra att tänka ett par vändor kring det hela och komma bort från att se det som att den som är mer kär är i underläge – nu vet jag inte om det är så du uppfattar det, men det är en vanlig inställning/föreställning. Att känna positiva känslor inför någon annan är en fin sak och ingenting som per automatik gör att man är i underläge.

      Sedan är det olika vad vi lägger i ordet ”kär”, ibland beskrivs ”kär” i närheten av något som jag skulle vilja kalla besatt och den känslan ökar lätt om man uppfattar det som att den andra inte känner lika starkt. Besatt-kär är ingen känsla att stå efter att känna enligt mig :)

  4. Visst är det fint, men jag har ändå svårt att inte se det som att vara i underläge. Man har helt enkelt mer att förlora. Också svårt att inte utnyttja det överläget, medvetet eller omedvetet. Vet inte om jag vill kalla det besatthet, men alla personer jag tycker om har större möjligheter än de jag inte tycker om att göra mig ledsen.

    • Det blir bara ett problem om man betraktar relationer som en maktkamp och det är det jag vill bort från. Det är klart att det är lättare att påverka en annan person att göra något den inte vill om den upplever att den förlorar något om den inte gör det, men är det trevligt? Det är i alla fall inte så jag vill göra, eller så jag vill att andra ska agera mot mig.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: