Archive for mars, 2012

26 mars 2012

Begränsar jag mig i onödan?

av elin

Jag hade ett samtal på lunchen, om relationsanarki. Det har blivit lite fler samtal om det igen på senare tid och det är en sak som har slagit mig som är lite motig när jag tänker på detta på senare tid. Det handlar om svårigheten att ändra normer själv. I synnerhet om normerna som man vill ändra på handlar om relationer. Relationer är per definition något man gör tillsammans med andra människor. Så länge mina relationer ser ut ungefär så som de flesta förstår vänskapsrelationer så krockar jag inte nämnvärt med min omgivning. Jag tycker att de relationer jag har kan vara på många olika sätt. Det finns närhet, förståelse, kärlek. Det finns lite mer fysisk närhet än jag tror gängse norm för vänskap brukar tillåta. Jag upplever att mitt förhållningssätt till förälskelse jag känner är enklare nu. Det är inte lika viktigt med ömsesidighet för att jag ska njuta av känslorna.

Just nu har jag inget direkt behov av vare sig delad vardag, eller sex och det är ju praktiskt.  Då slipper jag riskera att stöta in i kanter. Slipper gå i närkamp kring de normer som ofta spelar roll där. Jag ingår inte i något nätverk där relationsanarki är norm. De flesta jag känner vet (ungefär) vad det handlar om, men praktiserar det inte själva. Det finns enskilda personer i min vänskapskrets som gör relationsanarki.

Jag har börjat fundera på om jag har anpassat mitt behov av sexuell närhet, romantik och vardagsnärvaro till en nivå som är enkel att hantera pga en trötthet inför tanken på de konflikter jag tror att det skulle innebära att försöka ”få till” de aspekterna i mitt liv. Det känns i och för sig oproblematiskt nu, men tanken på relationer som rör sig inom parrelationernas territorium genererar verkligen en trötthet. En ”eh, orkar inte ens fundera på det”-tanke/känsla.

Det jag funderar på nu är nog något i stil med om jag överdriver de komplikationer jag tror att det skulle innebära. Och om jag alltså begränsar de upplevelser jag har i mitt liv i onödan.

 

16 mars 2012

Om begär och kön

av elin

Jag vet inte om jag har skrivit om detta tidigare, det är mycket möjligt då tankarna funnits med mig ganska länge. Jag läste det här blogginlägget, vilket jag tycker är bra, men det fick mig att tänka på det där med kön och att inte uppleva sig höra till vare sig kategorin Kvinna, eller Man. Jag minns mellanstadiet som en period då jag umgicks mest med killarna i klassen, eller umgicks är kanske fel ord. Jag hängde på det som de gjorde och var godkänd. Vid något tillfälle så sa dem att tjejerna inte fick vara med och spela pingis (eller vad det var) och tjejerna sa ”men Elin är ju med?” och killarna svarade ”det är skillnad”. Jag blev glad av det, att jag inte betraktades som tjej. Det går ju att förstå ganska enkelt med att tjejer nedvärderas och att det är högre status att ”inte vara tjej” än att ”vara tjej”, men det handlade även om att jag inte upplevde mig ha något gemensamt med tjejerna i klassen. De hade sina intressen, mycket fokus på sina kroppar och genans. Jag kunde inte uppbåda ork att låtsas som att jag var generad för något särskilt. Som om någon kille skulle se mig naken, jag kunde inte förstå vad det spelade för roll. Det gick rykten om mig ett tag att jag ”skvallrade för killarna om hur utvecklade tjejerna var”, det var alltså ett problem att jag fick vistas i tjejernas omklädningsrum? Eftersom jag inte var tjej?

Men jag var inte heller ”en av killarna”, jag spelade fotboll med dem och pingis, men det var aldrig något jag tyckte var jättekul, det var bara behagligt att det fungerade att vara där. Att jag inte kände mig ifrågasatt, bedömd. Jag bara var.

Jag insåg ganska snart att detta att ”inte vara tjej” (och inte heller kille) innebar att jag inte var någon killarna betraktade som åtråvärd. Och det var troligen det som gjorde det helt avslappnat att vistas bland killarna (och obegripligt att jag borde gömma min nakna kropp från deras blickar), samtidigt som jag saknade att att ingen verkade bli förälskad i mig. På den tiden ”var jag hetero” kanske mest för att det var självklart att vara det. De känslor jag då och då hade inför tjejer tolkade jag som beundran/vilja vara som.

Detta har till viss del ändrats över tid. Jag tror att jag numera betraktas som kvinna utifrån, vilket jag inte alls är bekväm med. Jag känner mig fortfarande bredvid de där två dualistiska könen. Det jag tänkte på i relation till Emanuels text är att jag aldrig uppfattat ”reklamens kvinnor” som något som har med mig att göra och det bra med det är att jag inte har blivit lika påverkad av de ideal för kvinnor som finns, som jag tror att jag hade blivit annars.

Jag har pratat med ganska många personer om attraktion och könande och det tycks vara vanligt att ha svårt att se attraktion som en möjlighet utan att slänga in kön som en relevant faktor i just det fallet. Ett vanligt exempel på detta är uttalanden som ”Jag vill att han ska se mig som en kvinna inte som en vän” där ens egna ”kvinnlighet” är det som underförstått ligger till grund för att ”hans” känsla inte blir platonsk utan romantisk/sexuell.

Jag tänker på boken Att göra kön: Om vårt våldsamma behov av att vara kvinnor och män  som tar upp det här fenomenet. Om att vi gör oss till det kön vi vill bli åtrådda som. Själv har jag inget behov av att folk ”gör sina kön rätt” för att jag ska attraheras av dem.

Detta, att jag inte betraktar mig själv som kvinna och inte tycker om att bli tolkad som kvinna hindrar naturligtvis inte andra från att tolka mig som kvinna och bemöta mig med det som utgångspunkt. Så jag står inte bredvid, jag påverkas. En intressant faktor som eventuellt är lite motsägelsefullt är att det finns en kvinnogemenskap jag kan känna mig delaktig i och det är den kvinnogemenskap som inte speglar sig mot män utan ”står för sig själv”. Jag tänker på min före detta kör som var en flatkör, eller på klubb fête som var en queerklubb med väldig övervikt på tjejer/kvinnor/odefinierade. Eller min släkt som består av i stort sätt bara kvinnor. Den kvinnligheten skaver inte känslomässigt, men det finns ett annat problem med den och det är att den utesluter män. Den förutsätter att män inte ”är som oss”, men inte heller åtråvärda utan mer eller mindre att de inte finns. I hur jag uppfattar den här ”kulturen”.

Så jag skulle helst se den sortens gemenskap som jag upplever i de kretsarna men att den inte var könad.  Och jag skulle trivas bättre om fler kunde bli förälskade, fascinerade, känna begär till varandra utan att det krävdes könskodat beteende ”emellan”.

Etiketter: , , ,
15 mars 2012

Från asocial till fest (och lite opera)

av elin

Jag har gått från asocial vinter till social vår verkar det som. Vintern har varit lugn och harmonisk och ganska ensam. Bra ensamhet. Jag hade precis börjat vänja mig vid att trivas med ensamheten när det plötsligt blev vår och jag fick lust att vistas bland folk, även okända. En annan teori är att jag behövde den där ensamma perioden för att få lust inifrån att träffa folk. Komma bort från höstens fokus som mer handlade om en önskan att andra skulle vilja träffa mig än om vad jag själv egentligen ville. Eller både och samt något tredje, fjärde. Vad vet jag. Nu har jag i alla fall lust att vara social och det känns roligt.

Som del av den sociala lusten så vill jag nu fixa en fest. Dagen började därför med att jag började diskutera mina hang-ups inför festfixande på facebook. Folk som inte går ihop, obekväma stämningar, ansvar, att ta in hur alla mår och få svårt att slappna av. Sådant. Och det gav gensvar ett par vänner kände igen sig och det var väldigt skönt, att bli förstådd i det. Jag tror att jag behövde den förståelsen mer än jag trodde innan.  Och lusten ökade snarare än minskade efter att ha pratat om allt som kan gå fel. Så det blir fest snart.

Musikinlyssnandet fortsätter, lite mer brett nu och inte så genrefokuserat mer än kanske för en kväll, som nu. Nu lyssnar jag på Opera. Teodor Currentzis – Henry Purcell: Dido & Aeneas för tillfället. Nya favoriter är annars First Aid Kit, Opeth och La Roux vilka är sinsemellan olika.

Etiketter: , , ,