Om begär och kön

av elin

Jag vet inte om jag har skrivit om detta tidigare, det är mycket möjligt då tankarna funnits med mig ganska länge. Jag läste det här blogginlägget, vilket jag tycker är bra, men det fick mig att tänka på det där med kön och att inte uppleva sig höra till vare sig kategorin Kvinna, eller Man. Jag minns mellanstadiet som en period då jag umgicks mest med killarna i klassen, eller umgicks är kanske fel ord. Jag hängde på det som de gjorde och var godkänd. Vid något tillfälle så sa dem att tjejerna inte fick vara med och spela pingis (eller vad det var) och tjejerna sa ”men Elin är ju med?” och killarna svarade ”det är skillnad”. Jag blev glad av det, att jag inte betraktades som tjej. Det går ju att förstå ganska enkelt med att tjejer nedvärderas och att det är högre status att ”inte vara tjej” än att ”vara tjej”, men det handlade även om att jag inte upplevde mig ha något gemensamt med tjejerna i klassen. De hade sina intressen, mycket fokus på sina kroppar och genans. Jag kunde inte uppbåda ork att låtsas som att jag var generad för något särskilt. Som om någon kille skulle se mig naken, jag kunde inte förstå vad det spelade för roll. Det gick rykten om mig ett tag att jag ”skvallrade för killarna om hur utvecklade tjejerna var”, det var alltså ett problem att jag fick vistas i tjejernas omklädningsrum? Eftersom jag inte var tjej?

Men jag var inte heller ”en av killarna”, jag spelade fotboll med dem och pingis, men det var aldrig något jag tyckte var jättekul, det var bara behagligt att det fungerade att vara där. Att jag inte kände mig ifrågasatt, bedömd. Jag bara var.

Jag insåg ganska snart att detta att ”inte vara tjej” (och inte heller kille) innebar att jag inte var någon killarna betraktade som åtråvärd. Och det var troligen det som gjorde det helt avslappnat att vistas bland killarna (och obegripligt att jag borde gömma min nakna kropp från deras blickar), samtidigt som jag saknade att att ingen verkade bli förälskad i mig. På den tiden ”var jag hetero” kanske mest för att det var självklart att vara det. De känslor jag då och då hade inför tjejer tolkade jag som beundran/vilja vara som.

Detta har till viss del ändrats över tid. Jag tror att jag numera betraktas som kvinna utifrån, vilket jag inte alls är bekväm med. Jag känner mig fortfarande bredvid de där två dualistiska könen. Det jag tänkte på i relation till Emanuels text är att jag aldrig uppfattat ”reklamens kvinnor” som något som har med mig att göra och det bra med det är att jag inte har blivit lika påverkad av de ideal för kvinnor som finns, som jag tror att jag hade blivit annars.

Jag har pratat med ganska många personer om attraktion och könande och det tycks vara vanligt att ha svårt att se attraktion som en möjlighet utan att slänga in kön som en relevant faktor i just det fallet. Ett vanligt exempel på detta är uttalanden som ”Jag vill att han ska se mig som en kvinna inte som en vän” där ens egna ”kvinnlighet” är det som underförstått ligger till grund för att ”hans” känsla inte blir platonsk utan romantisk/sexuell.

Jag tänker på boken Att göra kön: Om vårt våldsamma behov av att vara kvinnor och män  som tar upp det här fenomenet. Om att vi gör oss till det kön vi vill bli åtrådda som. Själv har jag inget behov av att folk ”gör sina kön rätt” för att jag ska attraheras av dem.

Detta, att jag inte betraktar mig själv som kvinna och inte tycker om att bli tolkad som kvinna hindrar naturligtvis inte andra från att tolka mig som kvinna och bemöta mig med det som utgångspunkt. Så jag står inte bredvid, jag påverkas. En intressant faktor som eventuellt är lite motsägelsefullt är att det finns en kvinnogemenskap jag kan känna mig delaktig i och det är den kvinnogemenskap som inte speglar sig mot män utan ”står för sig själv”. Jag tänker på min före detta kör som var en flatkör, eller på klubb fête som var en queerklubb med väldig övervikt på tjejer/kvinnor/odefinierade. Eller min släkt som består av i stort sätt bara kvinnor. Den kvinnligheten skaver inte känslomässigt, men det finns ett annat problem med den och det är att den utesluter män. Den förutsätter att män inte ”är som oss”, men inte heller åtråvärda utan mer eller mindre att de inte finns. I hur jag uppfattar den här ”kulturen”.

Så jag skulle helst se den sortens gemenskap som jag upplever i de kretsarna men att den inte var könad.  Och jag skulle trivas bättre om fler kunde bli förälskade, fascinerade, känna begär till varandra utan att det krävdes könskodat beteende ”emellan”.

Annonser
Etiketter: , , ,

2 kommentarer to “Om begär och kön”

  1. Jag valde att inte ta upp den aspekten när jag skrev inlägget, utan istället betrakta kvinnor och män som vore de två separata kön med fasta definitioner. Så är det inte i verkligheten, men väldigt ofta vill man ha sagt så mycket på en gång att de som läser/lyssnar och inte är lika insatta som en själv ger upp längs vägen.

    Jag hade en liknande uppväxt, fast tvärtom, och umgicks mest med tjejerna. En vana som till viss del hänger i. Under tonåren blev jag ofta väldigt arg på tjejer som sa att ”så här är killar” och ”såhär gör killar”. Jag sa emot och satt jag är/gör ju inte så, och fick samma svar som du; ”Det är skillnad, det är ju du”.

    Vad menar man med det liksom? Att jag inte är kille för att jag inte hade de egenskaper som de sa att killar hade? Istället för att inse att det inte är så enkelt som att det finns två kön och det ena är såhär och det andra sådär, så väljer man att säga att ”det där räknas inte. Du får inte vara kille eller tjej i mina ögon om du inte uppfyller kriterierna.” och har på så sätt löst problemet med verkliga människor inte är Barbie och Ken.

    Jag har läst om boken (Att göra kön) men har inte läst den. Har den på in läslista. Håller också med dig om att vi sätter kön på alldeles för mycket i relationer, beteende, språk osv.

  2. Ja, jag tolkade det inte som att du ansåg att vi har två tydligt skilda kön utan som att det var en betraktelse av samhället i generella ordalag. Det fick mig dock att tänka på det här fenomenet. Jag är glad om folk ser mig som ”annat” och inte könar mig, jag önskar dock att könandet var lite mindre förekommande överhuvudtaget och att det inte hade så mycket med förälskelser och sex att göra. Omständligt är vad det är och svårt att slita sig ur eftersom man är del av det sociala. Och vill vara det.

    Men kanske kommer vi någonvart om vi pratar om andra möjligheter. Andra saker att lyfta fram när det gäller begär tex.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: