Archive for juni, 2012

30 juni 2012

Politik

av elin

Jag har nu försökt ta en paus från engagemang och politik i ett par veckor eftersom jag märkte att jag bara blev frustrerad och inte upplevde att jag påverkar något annat än mitt eget grundhumör och min nattsömn. Jag har nu som ambition att hitta ett konstruktivt sätt att engagera mig politiskt. Jag hade tänkt börja imorgon, men känner idag att jag lika gärna kan börja idag.

Problemen jag har kring mitt politiska engagemang är:

  • Det finns många intressanta och viktiga frågor: ekonomi- och arbetspolitik, fördelningspolitik, samhällsrelaterade frågor av alla de slag; infrastruktur, sjukhus, löner, konsumtion, skatter, planering vs frihet och diversitet. Och genusfrågor, hbtq-frågor, normer. Intersektionalitet (vilket är ett begrepp jag gärna läser in mig mer på). Värderingar. Miljö.  Feminism (framförallt ifrågasättande av maskulinitetsnormer och tvåkönsuppdelningen). Och säkert en drös till. Jag hinner inte sätta mig in i alla dessa frågor på djupet.
  • Jag har rätt höga krav på mig själv om hur insatt jag bör vara innan jag uttalar mig i en fråga, detta gäller i synnerhet frågan om arbete, ekonomi, samhällsplanering osv. Jag har inga visioner/idéer om hur samhället bör styras och hur det praktiskt ska ”gå ihop”, men en stark uppfattning om att så som det är nu inte fungerar. Detta försöker jag motverka med en tanke om att vi behöver våga diskutera frågor som vi inte har total överblick över, för att kunna skapa oss en bättre överblick, gemensamt.
  • Problem att engagera mig i grupper. De gånger jag försökt engagera mig i diverse politiska grupperingar så har det alltid fallit på att jag inte hittar något bra sätt att förhålla mig till när jag anser att delar av åsiktspaketet (de gånger det varit politiska partier) inte alls är vettigt, eller när jag anser att idéerna om hur kampen för förändring sker inom gruppen är kontraproduktivt. Jag har valt att gå ur istället för att bråka om strategier, försöka påverka normer i gruppen då jag upplevt det som för jobbigt.
  • Ensam är inte stark. Att försöka engagera sig för sig själv i femtioelva frågor på en gång fungerar inte heller särskilt bra.
  • Jag känner mig splittrad och ofokuserad, som att jag inte anser mig ha tid att fördjupa mig i en fråga för att jag då missar en annan. Att det jag gör ändå inte påverkar någon annan. Att jag inte har tid att sitta hemma och läsa på en massa, att jag vill agera direkt.
  • Jag behöver hitta ett sätt att varva politiskt engagemang med annat som ger mig energi. Politiskt engagemang ger mig energi också när jag upplever att det finns en riktning och händer något, men när jag bara finner mig i (mer eller mindre) ensam opposition så tar det rätt mycket energi också (därav behovet av en grupp, som jag alltså oftast har problem med) .

Jag upplever att jag är med och påverkar normer kring kön och relationer redan som det är nu och det känns bra. Det är sådant jag tror går att påverka genom att inte leva normativt och att skriva texter som når folk.

Det jag upplever att jag vill och behöver lägga mer tid på är det som påverkas av vilka det är som regerar det här landet. Jag vill inte stå bredvid och titta på när fler sjukhus och andra offentliga verksamheter säljs ut. Hur skatten minskar och fördelningen är åt helvete. Jag vill vara med och påverka där, men jag vet inte hur. Jag skulle tycka att det vore enklare om jag hade någon vision att basunera ut. Som det är nu vill jag mest bara skrika: NEJ, KAPITALISMEN FUNGERAR INTE!!! och även informera folk om vad skatten går till. Att det är absurt att som den nuvarande regeringen gör sänka skatten och sedan säga att det tyvärr inte finns pengar för det ena och det andra… nehe, finns det inte? Men till höjd lön för Reinfeldt finns det pengar. Lönenivån för politikerna undergräver liksom förtroendet för dem. Det är något skattepengar inte behöver gå till. Makt är i sig en rätt rejäl belöning för de uppgifter som politiker har. Det bör inte vara en ekonomisk karriärmöjlighet att bli politiker.

Jag är van vid att tänka att det är något negativt med att bara kritisera det som är och inte komma med bra och genomtänkta idéer om hur det skulle kunna vara istället, men å andra sidan så kanske den där kritiken behövs. Det behöver bli tydligare att kapitalism tex inte är naturgiven. För övrigt kan det nog vara en bra idé att läsa in sig lite mer på olika definitioner av kapitalism och sätta fler ord på vad det är i vilken ekonomisk politik som jag kritiserar.

01 juni 2012

Flatlobbyn och tankar om normer och positioneringar

av elin

Igår var jag på flatlobbyn och jag tyckte att det var bra och intressant. Den sista delen var ett samtal med två personer från Queer people of colour och de sa ett par saker som var provocerande för mig, vilket jag tycker är intressant och bra. Det ena var att den vita kroppen ses som androgyn och det andra var att de inte vill höra vita säga att vi också har erfarenhet av rasism, för det har vi inte (om jag förstod det rätt).

Den första om androgyniteten blev jag helt ställd inför, jag kände inte till att det fanns en sådan uppfattning och undrar vad det grundar sig på. Jag uppfattar min kropp som väldigt oandrogyn, jag är kort, har tydliga höfter, midja och bröst och blir tolkad som kvinna av alla och det är något som jag då och då har tyckt är jobbigt. Det fick mig att fundera på om det inte är så att det är idealbilden av vit kropp som är androgyn, typ modellkroppar? Jag skulle gärna ha hört mer om den idén för den kändes helt främmande för mig.

Den andra delen om att vi vita ska sluta ”förstå” genom egna erfarenheter så som jag förstod det, men det är möjligt att jag inte känner till kontexten. Det som refererades till var om vita som berättar om att de varit på en fest där de var den enda vita, eller varit mycket utomlands som barn och hur de blivit underligt behandlade pga sin hudfärg i dessa sammanhang. På vilket sätt dessa anekdoter framförts vet jag inte och jag kan tänka mig att det har varit något i stil med ”jag vet precis hur det är för…” och i så fall förstår jag all irritation emot det. Det är absurt att påstå att man vet precis hur en annan persons erfarenhet ser ut när en befinner sig i helt olika positioner. Om det däremot handlar om något i stil med ”jag har erfarenhet av att bli tolkad utifrån min hudfärg så jag tror att jag har en liten aning om hur delar av din upplevelse kan vara” så ser jag inte varför det skulle vara fel.

Och anledningen till att det senare provocerade mig var naturligtvis min egen upplevelse av att bli tolkad utifrån min hudfärg under hela min uppväxt och att jag tror att det gör att jag har en något närmare förståelse än de som har levt hela sina liv som självklar norm och aldrig noterat att de ens har en hudfärg.

Sedan är det olika saker som tillskrivs en beroende på vilken hudfärg det är man har, som svensk är det framförallt en mängd ”tråkighetsattribut” som en behöver förhålla sig till. Det är naturligtvis stor skillnad på det och att bli förminskad som mindre värd, mindre intellektuell, utsatt för våld, eller hot om våld pga sin hudfärg.

Om jag drar detta till de positioner jag har där jag är anormativ, icke-hetero och icke-mono så upplever jag en större förståelse från vissa vänner jag har som har erfarenhet av att vara mono i en kontext där det är självklart att inte vara det. De upplever sig tolkade som tråkiga, ofria, osjälvständiga osv och värjer sig emot detta. Det samma gäller heteros med erfarenhet av tex flatkretsar. Vilken analys som följer på dessa erfarenheter är olika. Det kan vara en analys som påstår att det är exakt samma sak att vara norm i samhället i stort och att vara norm i ett mindre sammanhang, eller en analys som innebär en förståelse för att det måste vara jobbigt att behöva förhålla sig till normerna hela tiden i det vardagliga livet. En insikt om att den egna normativa positionen ger ett enklare liv.

Den form av vardagsrasism som jag sett exempel på mest är bemötanden där den vita, oftast tjänsteman, pratar till en person ”of colour” som om denna är ett barn/mindre begåvad/döv. De pratar då ovanligt högt och teatraliskt. Det finns även ofta en ton av ”tycka synd om” och jag får spatt. Att bli bemött så måste vara skitjobbigt. Personer med synliga funktionsnedsättningar brukar bli bemötta på ungefär samma sätt. De gånger jag har haft en funktionsnedsättningsstämpel med mig in i arbetslivet har jag fått erfara vissa delar av detta, den del där den andras ton låter som att den tycker synd om mig och det antyds att jag inte är helt kapabel.