Archive for ‘arbetslöshet’

20 november 2013

Skriva, söka och sova.

av elin

image

Under november har jag ägnat mig åt nanowrimo, jobbsök och att sova. Skrivandet går bättre än väntat och det har blivit så som jag hört om att det kan bli, att det händer saker i berättelsen som jag inte alls väntat mig. Jag ligger lite efter, men har gott hopp om att hinna ikapp. Jobbsökandet går så bra att arbetsförmedlingen ringde och berömde mig idag.

Precis i början av november var jag iväg på två anställningsintervjuer, en i Malmö och en på Tjörn. Och det tar en del på krafterna att ställa om sig så. Att ställa in sig på att eventuellt få ett jobb någonstans och sedan kastas om till en ny eventualitet. Malmöjobbet fick jag inte, Tjörnjobbet vet jag inget om ännu, men räknar med att svaret är negativt eftersom jag inte hört något på ett tag. Det senare jobbet verkade väldigt trevligt, men pendlingstiden till Tjörn är inte att leka med. Det skulle innebära 3-4 timmar på buss och tåg per dag. Jag är inte överdrivet positiv till det, men tror att det skulle fungera i ett halvår.

Det som löste upp knuten när det gäller att få arbetssökande att hända var att jag bestämde mig för att inte fundera på vad jobb någon annanstans skulle kunna lösas. Med flytt, boende, andrahandsuthyrning osv. Att bara ignorera det och söka alla jobb som kommer in till arbetsförmedlingen. Det visade sig att det kommer in ganska många nya jobb och jag bestämde mig efter ett tag för att söka alla jobb söder om Gävle, eftersom jag gärna vill kunna åka hit (till Göteborg) på helgerna då och då utan att all tid går åt till att resa.

Och min nya strategi har fungerat så bra att jag fått två intervjuer och ett samtal från arbetsförmedlingen där jag fick beröm över hur bra jag söker jobb. Det känns skönt. Samtidigt kommer det då och då över mig att jag inte har en aning om hur min framtid ser ut, var jag kommer bo och att jag kan komma att bo långt från alla som jag känner väl. Och så dessa kast mellan olika eventuella framtider. Jag orkar inte med det hur länge som helst. Och särskilt inte i november.

Därav den sista aktiviteten som är att sova. Jag sover ganska länge på morgnarna och vilar/sover då och då på dagarna också. Just idag är en pigg dag, men var och varannan dag har jag ingen ork alls. Bestämde igår att jag ska försöka få tillgång till ljusterapi vilket har hjälpt tidigare.

Etiketter: , , ,
20 september 2013

Arbetslösheten/arbetsfriheten

av elin

wpid-IMAG2362.jpg

Nu tänkte jag skriva ett sådant inlägg som de diverse tyckare kring hur en bör bete sig i sociala medier avråder ifrån, men som jag tycker är viktigt. Jag tänkte skriva ett inlägg om att jag är arbetslös/arbetsfri och hur jag försöker navigera i relation till det. Jag är färdigutbildad bibliotekarie, eller magister i biblioteks- och informationsvetenskap som det egentligen heter. Såhär ser det ut om jag kollar på ams.se:

arbetsmarknaden

De där 25 jobben är alltså vad som finns i hela landet (när jag uppdaterade sidan nu precis efter att jag tagit en skärmdump så var det faktiskt 26 jobb). Av dessa jobb är två i Göteborg (det var glädjande, det har inte kommit några jobb här under flera månader) och resterande är längre bort en dagpendling. Jag pratade med en vän som också är bibliotekschef och fick tipset att mina chanser är ganska goda om jag söker jobb norr om dalälven. Nu är det så att mitt sociala nätverk är här i Göteborg. Jag har vänner även i Malmö och Stockholm så det skulle kännas ok att flytta dit, men jag har verkligen ingen lust att flytta överhuvudtaget och i synnerhet inte till någon håla någonstans flera timmar från närmsta vän.

Nu är det så att om det verkligen var ett skriande behov, om det inte var så att någon alls sökte jobben i småorterna så skulle det kännas mer rimligt och ok att flytta på sig, men jag kan säga att vi är rätt många som ska dela på de här 26 jobben.

Så, för att vara realistisk. Det är alltså ingen större idé att begränsa sig just till att jobba som bibliotekarie om jag vill bo kvar här. Jag tänker att jag skulle kunna jobba som researcher, informatör, eller webbredaktör tex. Eller kanske med support, projektledning? Det är ett stort steg för mig att jag har satt lite ord på vad jag skulle kunna jobba med förutom bibliotekarie.

Och den övergripande känslan kring detta är ändå hopplöshet. Annonserna är dussinanonnser, det är nästan omöjligt att läsa ut därifrån vad en egentligen förväntas arbeta med och det läggs oftast mer krut på att definiera ut vilka personliga egenskaper personen som söker jobbet bör ha. Och närmare 100% av alla tjänster ska, enligt de som har skrivit annonserna, tillsättas av stresståliga, drivna, entusiastiska, flexibla, självgående, gruppmänniskor.  Jag blir trött bara av att läsa det och jag undrar hur de tänker. Blir arbetsplatser verkligen bra om de innehåller enbart extroverta personer som är superentusiastiska hela tiden, är det inte bra att ha en och annan analytisk och skeptisk person också? Någon som håller fötterna på jorden typ?

Men det är väl bara en jargong? Så jag försöker utläsa, mellan raderna, vad de är dem förväntar sig av den här nyanställda istället. Vad är det som ska göras? Exempel på beskrivning:

Du kommer att fungera som en problemlösare med varierande arbetsuppgifter. Du kommer bland annat att använda kundens verksamhetssystem för att ringa upp och informera ang. frågor med koppling till kundens verksamhet. Du ska även dokumentera vad som har sagts.

Ungefär så tydligt ser det ut i var och varannan annons som bemanningsföretag lägger ut och de flesta jobb som jag kan ta, förutom bibliotekariejobb, verkar vara sådana som annonseras av bemanningsföretag. Jag förväntas enbart vara en kugge i någon verksamhet och dessutom vara entusiastisk och engagerad i vad som helst. Tyvärr fungerar jag inte så och tror att ytterst få personer fungerar så. Jag har mina värderingar och om jobbet är i enlighet med dem så kan jag vara väldigt entusiastisk. Om arbetet går på tvärs med mina värderingar så blir jag allt annat en entusiastisk. Då jobbar jag bara för att få min lön och jag kan inte säga att mina prestationer är bra då, de är rentav urusla.

Lönen är bland de sämsta motivationerna för mig. Jag behöver pengar för att leva och jag reagerar negativt på att det jag är bra på (och mitt kön) värderas lägre än vissa andra yrken, så en låg lön kan påverka mitt arbete till det sämre, liksom att bli bemött som lägre stående – men lönen är inte det som motiverar mig att jobba bra. Det som motiverar mig att jobba bra är om jag ser att det jag gör fyller en viktig funktion på något sätt.

Jag känner mig ganska vilsen inför den här situationen. Det känns som att greppa efter halmstrån och själva arbetssökandet är en sådan där meningslös syssla som jag har svårt att motivera mig till. Det känns mer som ett lotteri, än att det faktiskt spelar så stor roll om jag söker jobb, eller låter bli. Samtidigt har jag på någon nivå internaliserat bilden av mig själv som den som ansvarar för min situation. Så jag känner både skam, för att jag inte gör mer, och noll motivation att göra mer eftersom jag har svårt att tro på att det spelar så stor roll.

Så den strategin jag har satsat på den här gången är att ”hålla tag i min professionella och sociala sida” genom att skriva genomtänkta blogginlägg och träffa människor. Försöka göra saker som påminner mig om att jag är kapabel (städa, laga mat, gå ut med återvinningen, gå promenader). Och så försöker jag söka jobb då och då, men det är svårt. Svårt för att jag hela tiden tycker att jag borde göra väldigt mycket mer. Svårt för att jag inte tror att det gör så mycket skillnad. Svårt för att det kräver tid att läsa mellan raderna vad en ska göra på de olika jobben. Svårt för att annonserna efter en stund glider ihop i en jämngrå massa av käcka ord som får mig att känna mig oerhört låg. Och när jag är låg så känns entusiastisk, driven, initiativrik osv som ord som bara är ett hån. Jag flyr från det helt enkelt, för att få må ok.

16 augusti 2013

Psykologtid 2

av elin

image

Jag fick en psykologtid! (läs tidigare inlägg) Och jag förundras över att jag fick det så snabbt. Kanske gick det fortare för att jag redan har haft kontakt med den psykologen i våras (då hon avgjorde att jag inte behövde någon hjälp)? Hon ringde precis när jag höll på att skriva ett ärligt dagboksinlägg om hur det faktiskt känns kring arbetslösheten, eller mer specifikt kring mina svårigheter att söka jobb, att färdigställa CV:t, att göra saker. Och hur olika röster ekar i huvudet, ganska tyst, men förbannat envetet.

Du måste faktiskt söka jobb nu och du måste faktiskt vara beredd på att flytta (som respons på när jag försöker prata med någon om att det känns svårt att ta tag i saker, att jag tycker att det är jobbigt.)

Du har en passiv personlighet (sagt av en arbetscoach med anklagande röst)

Gör, bara gör! (Sagt av en psykolog när jag försöker prata om problemet att ta tag i saker)

Jag är av den övertygelsen att det hjälper mig bättre de gånger jag pratar om svårigheten att ta tag i saker och möts av förståelse. Förståelse för att det kan vara svårt, förståelse för att det är besvärligt att det är så svårt. Det skönaste är att få höra att det är en rimlig reaktion, att det inte är konstigt. När jag blir lyssnad på när jag berättar om detta så kan jag bli lugn och ur det lugnet hitta motivation. Se klarare vilken handling jag bör prioritera. Det fungerar väldigt dåligt om jag möts av mer press, eller käcka utrop om hur lätt det är att ta tag i saker. Det får mig bara att slipa mina argument för hur svårt det är, det hjälper mig att måla in mig i ett väldigt passivt och nedstämt hörn där allt känns hopplöst.

Så nu hoppas jag att den här psykologen är en sådan som är bra på att lyssna. Och jag ska komma ihåg att innan jag går dit skriva ner det som jag faktiskt har svårt för.

12 augusti 2013

Psykologtid

av elin

image

Jag beställde psykologtid idag, jag gjorde det via mina vårdkontakter så har ingen aning om det kommer innebära att jag faktiskt får en psykologtid eller inte. Men jag beställde en. Det beror på att jag har vissa dagar då jag stirrar in i väggen, eller in i datorskärmen och inte får något gjort. Och det beror på att jag lite för ofta tror att människor inte är så intresserade av att ha mig i sitt liv och så blir det stora konflikter kanske helt i onödan. Och det beror på att jag då och då känner mig rädd för natten, rädd för att träffa människor, rädd för att få ett jobb. Och det beror på att jag oroar mig inför hur det kommer bli sen, om det går mer tid då jag inte har ett jobb (eller om jag får ett jobb som bryter ner mig).

Samtidigt så har jag hanterat det här så sjukt mycket bättre än gångerna innan. Jag har en vettig dygnsrytm, jag påbörjar dagarna i lugn och ro och städar och diskar varje dag. Jag äter lagad mat alla dagar. Jag gör saker, som att skriva här och som att träffa folk och som att engagera mig i Polyföreningen. Så jag är lite rädd att jag kommer få svaret att jag inte behöver hjälp, för att det inte är akut. Det är inte akut, men jag vill gärna ha lite hjälp på vägen, preventivt.

Jag vill ha någon att prata med som orkar lyssna på mig, som inte har tusen egna problem som den behöver hantera i första hand. För det är så just nu att flera som står mig nära har egna problem. Ganska stora sådana och det är helt rimligt och bra att de i första hand tar hand om sig själva, men jag behöver prata med någon och är inte just en psykolog det bästa valet då?

Men jag är rädd att det inte är en hjälp jag kan få via vårdcentral om jag inte överdriver mina problem. Om jag inte förvärrar min situation flera snäpp. Och det är så kontraproduktivt att göra så, att sätta mer negativa ord på läget än vad som känns sant för att få hjälp.  Att sätta sådana ord på det kan också förvärra känslan och det vill jag verkligen inte. Och är det jag som får hjälp om jag får hjälpen när jag sätter fel ord på situationen?

04 augusti 2013

Att gå igenom gamla papper

av elin

image

Jag gick igenom högar med papper som jag hittade i min klädkammare. Det allra mesta kunde slängas och jag fick en snabb resumé av de senaste sju årens kontakt med arbetsförmedling, socialkontor, arbetspsykolog och arbetscoach och det var lite obehagligt. Jag fick återigen läsa ord som beskriver hurdan jag är/var. Komma ihåg den arbetscoach som spände ögonen i mig och sa att jag har en ”passiv personlighet”, som en anklagan.

Ja, jag hade jättesvårt att ta tag i saker och det berodde med största sannolikhet på att jag hade en depression. Som tur var hade jag även kontakt med en väldigt bra arbetspsykolog under den här perioden. Jag läste dock även igenom utlåtandet om mig därifrån och kände hur jag hukade inför beskrivningen. Mindes den känslan som fanns i kroppen då, den våta yllefilten som låg över mig konstant. Trögheten i själva kroppen, oförmågan att göra saker. Det är väldigt skönt att det inte är så nu. Ja, jag har fortfarande sådana dagar, sådana stunder, men de är inte alls i majoritet.

Men vissa dagar är jag orolig att jag ska sugas ner dit igen. Från den 1 juli är jag arbetslös på heltid och igår läste jag den här artikeln och började bäva. Snart kommer det alltså återigen bli mer fokus på hur många jobb jag sökt och detta ska redovisas, antagligen på en blankett. Varje månad. En kontrollmekanism vars fokus är på kvantitet och som troligen kommer göra det svårare för många att hålla självkänslan utanför den där våta yllefilten.

Och det blir svårare att vara konstruktiv, eftersom en kan komma att ha fullt sjå med att hantera. Att få tillräckligt många jobb sökta. Att arbeta med eventuella motståndskänslor som uppstår av att uppleva sig kontrollerad och ifrågasatt, Att fylla i blanketter.

Min strategi under denna arbetslöshetsperiod, som alltså bara har hunnit vara i en månad, känns konstruktivare än de tidigare gångerna. Jag bestämde mig för att lägga tid på Polyföreningens styrelse och på att återuppväcka den här bloggen. Eftersom jag tänkte att det är en bra idé att hålla igång någon form av professionell sida hos mig. Så att steget, att kliva in i ett arbete, inte känns så långt. Jag håller på och fixa ett nytt och snyggt CV och så håller jag koll på ams.se och funderar på vilka andra arbeten jag kan ta. För det finns inte många bibliotekariearbeten ”där ute” och jag vill helst inte flytta.

Apropå ”vilka andra arbeten jag kan ta”, så var det en fråga jag sa att jag ville diskutera med min arbetscoach, då för sex år sedan (tror jag att det var) och jag fick då svaret att det minsann inte var det hon var till för. Och sedan kom det där med då hon spände ögonen i mig och konstaterade att jag hade en passiv personlighet. Jag blev helt paff och bröt ihop.