Archive for ‘känslor’

03 augusti 2014

Larp Women Unite och Geek Women Unite

av elin

Jag har insett att de två facebookgrupperna Larp Women Unite och Geek Women Unite ger mig något helt unikt vad det gäller feministisk praktik. De klarar nämligen Bechdeltestet betydligt bättre än de flesta andra feministiska kontexter jag gör mig i. De flesta feministiska kontexter förhåller sig till män så mycket. Det är rimligt, det handlar om strukturella analyser. Och nu är jag oerhört pepp på att göra konkreta saker, med kvinnor (icke-cis-män), istället. Jag har tidigare inte förstått tyngden i separatistiska sammanhang. Hur mycket det kan ge. Nu förstår jag.

Och jag vill leva mitt liv utan att förhålla det till män mer än nödvändigt.

09 oktober 2013

Konkreta förslag till feministiska män #10: Presenter!

av elin

image

Jag tycker att presenter ingår i kategorin ”omsorg om andra”, vilket är något som många män skulle kunna bli mycket bättre på.

Bra presenter fungerar synliggörande (vi vill undvika osynliggörande, eller hur?). Du visar att du känner den andra personen genom att ge hen något som hen verkligen kan komma att tycka om. Det kan kosta lite, eller inget alls. Du kan bjuda på middag, aktivt försöka minnas vad den här personen tycker om för mat och vilken stämning hen uppskattar och skapa det. Du kan planera en utflykt till det där museet som hen pratat länge om, men inte kommit iväg till. Du kan se en liten plastfigur/gosedjur/affisch som föreställer något som just den här personen är extra förtjust i. Du kan välja något som refererar tillbaka på något som ni har gjort tillsammans och som var fint.

Jag tycker att det är extra kul att försöka hitta på något som har med både mig och den jag ger något till att göra. En fusion av våra intressen. Lyckade presenter som jag har i färskt minne är P3-guldbiljett till min syster (det kändes fantastiskt att ha råd med något lite dyrare det året) och speciella örhängen till mamma som jag var nästan säker på att hon skulle tycka om. En del i projektet att köpa fina och lyckade presenter är att våga. Det kan bli fel och det är ok. Bara det faktum att någon har gjort en ansträngning kan vara väldigt bekräftande. Och just de där två presenterna hade den fantastiska bonusen att de båda blev jätteglada för dem.

Det här gäller även i små vardagliga sammanhang som att skicka bilder och länkar på facebook som är personanpassade. Det budskap som ryms i en sådan gest är: ”Jag kom att tänka på dig när jag såg den här, jag känner dig, jag tror mig veta vad du tycker om.” Att köpa hem just den filmjölken när just hen ska komma på besök för att du vet att hen tycker om den. Glädjen det kan sprida!

16 augusti 2013

Psykologtid 2

av elin

image

Jag fick en psykologtid! (läs tidigare inlägg) Och jag förundras över att jag fick det så snabbt. Kanske gick det fortare för att jag redan har haft kontakt med den psykologen i våras (då hon avgjorde att jag inte behövde någon hjälp)? Hon ringde precis när jag höll på att skriva ett ärligt dagboksinlägg om hur det faktiskt känns kring arbetslösheten, eller mer specifikt kring mina svårigheter att söka jobb, att färdigställa CV:t, att göra saker. Och hur olika röster ekar i huvudet, ganska tyst, men förbannat envetet.

Du måste faktiskt söka jobb nu och du måste faktiskt vara beredd på att flytta (som respons på när jag försöker prata med någon om att det känns svårt att ta tag i saker, att jag tycker att det är jobbigt.)

Du har en passiv personlighet (sagt av en arbetscoach med anklagande röst)

Gör, bara gör! (Sagt av en psykolog när jag försöker prata om problemet att ta tag i saker)

Jag är av den övertygelsen att det hjälper mig bättre de gånger jag pratar om svårigheten att ta tag i saker och möts av förståelse. Förståelse för att det kan vara svårt, förståelse för att det är besvärligt att det är så svårt. Det skönaste är att få höra att det är en rimlig reaktion, att det inte är konstigt. När jag blir lyssnad på när jag berättar om detta så kan jag bli lugn och ur det lugnet hitta motivation. Se klarare vilken handling jag bör prioritera. Det fungerar väldigt dåligt om jag möts av mer press, eller käcka utrop om hur lätt det är att ta tag i saker. Det får mig bara att slipa mina argument för hur svårt det är, det hjälper mig att måla in mig i ett väldigt passivt och nedstämt hörn där allt känns hopplöst.

Så nu hoppas jag att den här psykologen är en sådan som är bra på att lyssna. Och jag ska komma ihåg att innan jag går dit skriva ner det som jag faktiskt har svårt för.

12 augusti 2013

Psykologtid

av elin

image

Jag beställde psykologtid idag, jag gjorde det via mina vårdkontakter så har ingen aning om det kommer innebära att jag faktiskt får en psykologtid eller inte. Men jag beställde en. Det beror på att jag har vissa dagar då jag stirrar in i väggen, eller in i datorskärmen och inte får något gjort. Och det beror på att jag lite för ofta tror att människor inte är så intresserade av att ha mig i sitt liv och så blir det stora konflikter kanske helt i onödan. Och det beror på att jag då och då känner mig rädd för natten, rädd för att träffa människor, rädd för att få ett jobb. Och det beror på att jag oroar mig inför hur det kommer bli sen, om det går mer tid då jag inte har ett jobb (eller om jag får ett jobb som bryter ner mig).

Samtidigt så har jag hanterat det här så sjukt mycket bättre än gångerna innan. Jag har en vettig dygnsrytm, jag påbörjar dagarna i lugn och ro och städar och diskar varje dag. Jag äter lagad mat alla dagar. Jag gör saker, som att skriva här och som att träffa folk och som att engagera mig i Polyföreningen. Så jag är lite rädd att jag kommer få svaret att jag inte behöver hjälp, för att det inte är akut. Det är inte akut, men jag vill gärna ha lite hjälp på vägen, preventivt.

Jag vill ha någon att prata med som orkar lyssna på mig, som inte har tusen egna problem som den behöver hantera i första hand. För det är så just nu att flera som står mig nära har egna problem. Ganska stora sådana och det är helt rimligt och bra att de i första hand tar hand om sig själva, men jag behöver prata med någon och är inte just en psykolog det bästa valet då?

Men jag är rädd att det inte är en hjälp jag kan få via vårdcentral om jag inte överdriver mina problem. Om jag inte förvärrar min situation flera snäpp. Och det är så kontraproduktivt att göra så, att sätta mer negativa ord på läget än vad som känns sant för att få hjälp.  Att sätta sådana ord på det kan också förvärra känslan och det vill jag verkligen inte. Och är det jag som får hjälp om jag får hjälpen när jag sätter fel ord på situationen?

11 augusti 2013

Tystnad

av elin

image

Jag har under en period inte velat ha ljud omkring mig när jag är ensam och inget annat än prat när jag umgås med folk. Det innebär att jag nästan aldrig lyssnar på musik, eller radio. På sätt och vis saknar jag både ock eftersom jag tycker om musik och P1 kan tillföra mycket till livet, och även P3 när jag är på humör för det. Av någon anledning är det dock så nu att jag behöver tystnad.

Denna tystnad är dock inte så tyst. Jag hör vinden susa i träden och jag hör bilarna forsa förbi utanför. Jag hör knattret från tangenterna när jag skriver och jag hör de små ljuden som porslinsklirr och stekknaster. Kokande och spolande vatten. Och jag hör mina tankar. Ibland tänker jag på en mening som jag läste i Bitterfittan om att tänka hela tankar. Eller om det var långa tankar?

När jag skriver detta så väljer jag att skriva det på vit bakgrund, det är en av de fina poängerna med wordpress tycker jag, att den möjligheten finns. Inga knappar syns, bara vitt.

Och jag ägnar dagarna åt att långsamt och systematiskt städa hemmet, slänga papper som hopat sig under många år. Ordna. Och gläds åt tanken på att jag kommer kunna köpa plastlådor med lock att lägga saker i, så att de kan förvars utan att bli så dammiga. Det verkar som att jag längtar efter lugn och ro och städar bort tidigare års ångest. Och det är så skönt.

Och att en sådan aktivitet som att gå ut med återvinningen kan vara det som vänder humöret för dagen. Att slänga saker, innan det gått många veckor, att få frisk luft som andas lite höst. Att känna vindarna blåsa genom håret och på mina bara ben. Att vara i det.

Etiketter: ,
06 augusti 2013

Jag är kär!

av elin

image

Jag känner mig studsigt glad och vill berätta för alla-kär. Det som jag är förälskad i denna gång är mina nya morgonrutiner. Jag bestämde dem när jag hade möte med en vän förra tisdagen och jag har hållt mig till dem i en vecka nu. Såhär gör jag på morgnarna nu: Jag vaknar oftast före väckarklockan som ringer åtta på vardagar och nio på helgen, tar min mobil och går igenom facebook (den biten hör inte till den planerade rutinen, men så brukar det se ut), efter en stund kliver jag upp och gör qigong i ungefär 20 minuter (långsiktig plan är att dra ner tempot lite så att det tar närmare en halvtimma, som det är tänkt), sen plockar jag fram frukost i lugn och ro. Plockar undan disk ur diskstället, häller upp nytt vatten och plockar i eventuell disk där. Fixar kaffe och sätter mig och äter frukost i lugn och ro. Tittar ut genom fönstret. Och till planen hör att inte ha några distraktioner inom räckhåll, så ingen mobil, ingen radio, ingen musik. Det är fantastiskt skönt! Jag tänker långsamma tankar och är där, i mitt kök.

När frukosten är uppäten så diskar jag och sedan städar jag i en långsam kvart enligt systemet gå igenom lägenheten medsols. Vilket i praktiken innebär att jag tar det rum som ligger medsols från det rum jag städade igår och så städar jag det rummet medsols. Poängen med det är att slippa fundera på vad jag ska ta tag i utan bara göra det som är på tur.

Och efter en vecka känner jag mig alltså förälskad i det här, jag satt vid köksbordet i morse och log och fick den där starka känslan av att jag måste berätta, ni måste få höra, det här är så himla bra!

Så nu vet ni!

05 augusti 2013

Att räta upp en dag

av elin

image

I förmiddags var det varmt, jag hade mensvärk, jag satt och klickade på facebook utan att där hände annat än diverse diskussioner på sidor som jag egentligen inte orkade med, men inte heller orkade motstå att inte delta i. Om  huruvida norm vs ickenorm är en jämn kamp med två jämnbördiga parter eller inte. Enligt mig. Jag blev mest trött och orkeslös och deltog håglöst i diskussionen. Och så tvättade jag. Och hade tråkigt. Kände mig otillfredsställd och obekväm med livet .

Så jag stängde av datorn och gick och handlade ingredienser till en sallad. Gick långsamt i värmen upp till affären, förbannade backen, men var samtidigt glad att vara påväg. Att göra något. Sedan lagade jag sallad med isbergssallad, ost, festaost, mozarella, kikärtor, soltorkade tomater, paprika, gurka, stekt squash, olja, äppelcidervinäger, örtsalt och basilika. Till det vatten med citron i och så satte jag mig vid soffbordet och åt det, i lugn och ro. Sen ringde jag en vän som var nyvaken och lite långsam i tankarna så vi bestämde att höras senare, så ringde jag en annan vän som var trött, men ville prata ändå. Vi hade ett långt samtal där jag berättade om en sak som bekymrar mig och hen berättade om det som hänt i hens liv de senaste dagarna. Vi mådde båda bättre sen. Världen fick färg. Jag tog lite mer sallad och min anteckningsbok kom med posten.

Etiketter: , , ,
04 augusti 2013

Vänner pratar om sin icke-monogami på radio!

av elin

Mycket fint att höra vänner prata om sitt sätt att göra relationer på. Jag blir lite irriterad på reportern som verkar vilja få fram en viss bild och inte riktigt lyssnar på de svar hon får, men det blev ändå ett bra program.

Lyssna!

31 juli 2013

Det personliga är politiskt, det politiska är personligt…

av elin

image

Det har återigen, för jag vet inte vilken gång i ordningen, blivit aktuellt att fundera extra mycket på det här med ansvar och engagemang i relationer. Kopplat till kön. Och vad det får för konsekvenser när de som har relationen har lärt sig att vara varsitt kön socialt. Jag skulle gissa att det här problemet highlightas när relationen ifråga är romantisk.

Jag har två konfliktande värderingar när det kommer till detta:

1. Det är viktigt för mig att acceptera andras autonomi. Att de får välja hur de vill leva sina liv, vad de lägger sitt engagemang på osv.

2. Det är viktigt för mig att upphäva könsmaktsordningen.

Inte helt sällan kommer de här två värderingarna i konflikt med varandra. När jag uppfattar det som att någons agerande och/eller värderingar förstärker könsmaktsordningen så vill jag säga ifrån. Påtala detta.

Och gör det.

Men då det inte helt sällan handlar om ansvar och engagemang i relationer och att jag är en av parterna: ”Kvinnan som slår knut på sig själv för att få relationen att fungera” så kan det iaf lätt uppfattas som att jag bara argumenterar ”i egen sak” och att det handlar om att jag ”vill ha mer” än vad ”den andra vill ge”, vilket generellt sätt är något som jag är ointresserad av. Jag vill inte att någon ska ge mig mer än den vill, men jag vill inte heller att någon avslappnat ska kunna vara egocentrisk och upprätthålla patriarkatet utan att få mothugg.

Konsekvensen av denna motsättning mellan olika värderingar, som jag har samtidigt, är att jag tänker otroligt mycket på dilemmat. Hur ska jag hantera mötet med ytterligare en man som ganska sällan tar initiativ till ett samtal om hur vi reproducerar könsroller, eller flyttar sig ut ur sin comfort zone och in i min. Hur jag ska hantera känslan av att jag bara har att anpassa mig, eller låta bli relationen.

Till saken hör att jag inte vill behandla folk olika beroende på kön.

Och lika lite som jag vill flytta ut i skogen och bli självförsörjande för att fly från det kapitalistiska samhället vill jag sluta umgås med män för att fly från patriarkatet. Jag vill förändra det här i grunden, men jag vet inte vilka strategier jag ska använda.

30 juli 2013

Icke-monogami

av elin

image

Jag tycker inte om att det är såhär, men såhär är det: Det känns mer påriktigt att jag lever icke-monogamt nu när det finns två stycken som jag har haft sex med återkommande en tid. Det finns praktik att peka på som inte lika gärna hade kunnat vara monogam. Det finns något som sticker av. Det finns mer erfarenheter av både glädjande nya erfarenheter och trassel som vi har, eller håller på att reda ut. Jag har upplevt glädjen i att kunna säga: ”Hurra, vad var det jag sa!” om att jag kan hantera svartsjuka (även när jag under ett par dagar inte kan tänka på något annat och har svårt att äta, bara vill gråta, får panik). Att jag kan låta bli att agera på den och att den då taggar ner, mattas av. Kanske försvinner helt. Att det inte bara var i teorin som det funkade, att det funkade i verkligheten också. Det känns bra.

Men, poängen med min icke-monogami är inte hur många, eller få jag har sex med utan hur jag bygger relationer i allmänhet. Att jag aktivt vill värdesätta de relationer som inte ens med lite vilja går att knöka in i en parrelationstolkning och som är viktiga för mig.

Jag har på prov valt att välja ut fyra personer som jag highlightar lite för mig själv, ger lite extra uppmärksamhet. Två av dem har jag haft sex med återkommande under ett drygt halvår. Två av dem har jag inte haft sex med. Alla fyra pratar jag djupt med. En har jag känt länge, sju år eller så. De andra är ganska nya i mitt liv och jag blir ofta otålig. Ser fram emot den dagen då dessa relationer har landat lite mer (om det blir så). Jag vill inte att de ska bli statiska, men de här initiala missförstånden, krockarna och/eller tassandet kanske försvinner efterhand. Kanske blir jag tryggare (vi tryggare). Det är min förhoppning.

Jag har länge tänkt att jag vill kunna peka på något konkret, eftersom jag vet att det konkreta är mer begripligt än bara teoretiska ord om hur en vill ha det. Jag har tyckt och tycker fortfarande att det är svårt att hitta ord på mitt liv och min praktik så jag testar denna förenkling. Det finns fyra extra viktiga människor i mitt liv (som inte hör till min ursprungsfamilj). Jag testar det.

Men jag måste tillägga att det är föränderligt, annars går det inte att posta detta.