Archive for ‘politik’

25 september 2013

Reflektion till feministiska män #1: Skuld.

av elin

image

Jag har förstått det som att det inte är helt ovanligt att feministiska män känner skuld för att ni är del i ett samhälle som ger er fördelar på bekostnad av kvinnor. Jag har förstått det som att det inte heller är ovanligt att feministiska kvinnor trycker på den här skulden. För mig är det kontraproduktivt. Det är inte ert fel att ni är födda till den här världen och att ni har fått fördelar under uppväxt och som vuxna män. Framförallt om ni agerat i enlighet med hur en bör agera som pojke/man. Det är inte heller konstigt om ni deltagit i nedvärderande av flickor som barn, om ni internaliserat värderingar som handlar om att det traditionellt kvinnliga är sämre än det traditionellt manliga. Det är del i vad som händer när vi är del i sociala sammanhang. Hur mycket motstånd vi gör är olika. När vi började ifrågasätta sakernas tillstånd är också olika.

Känner du skuld för att du är född till man och för att du får fördelar av det och att du ibland agerar normativt kanske delvis för att du får ytterligare fördelar då?

Skuld hjälper oss inte vidare här. Det blir en bismak av skam och ett distanserande från livet. Jag vill hellre tala om sorg. Låt oss sörja att vi är födda till en värld där flickor och pojkar skiljs åt som om vi vore två separata grupper, där män och kvinnor ofta har svårigheter att kommunicera på grund av delvis olika kulturer, olika erfarenheter. Och där det traditionellt manliga ses som överordnat det traditionellt kvinnliga. Låt oss sörja att vi har internaliserat dessa värderingar. Låt oss ha en begravning över det systemet och börja arbeta för något annat.

Det är systemet, patriarkatet, strukturerna, normerna om könens åtskillnad och det traditionella manligas överordning som är vår gemensamma fiende. Män ”vinner” på det här systemet om målet med livet är att få fördelar på bekostnad av andra. Om målet med livet är konkurrens, hierarkier, starkast vinner, ensamhet och distans. I sammanhang där det finns hierarkier är det frustrerande, skambelagt och gör ont att bli definierad som lågstatus. När det hierarkiska synsättet får tolkningsföreträde, vilket det ofta får eftersom det är ”manligt”, uppvärderat och innehåller härskartekniker, så får män fördelar på bekostnad av kvinnor.

Hierarki, konkurrens, utnyttjande osv är inte det enda sättet att ordna grupper och samhällen på. Jag tycker att samarbete, gemenskap och solidaritet är bra mycket bättre vad tycker du?

Annonser
20 september 2013

Arbetslösheten/arbetsfriheten

av elin

wpid-IMAG2362.jpg

Nu tänkte jag skriva ett sådant inlägg som de diverse tyckare kring hur en bör bete sig i sociala medier avråder ifrån, men som jag tycker är viktigt. Jag tänkte skriva ett inlägg om att jag är arbetslös/arbetsfri och hur jag försöker navigera i relation till det. Jag är färdigutbildad bibliotekarie, eller magister i biblioteks- och informationsvetenskap som det egentligen heter. Såhär ser det ut om jag kollar på ams.se:

arbetsmarknaden

De där 25 jobben är alltså vad som finns i hela landet (när jag uppdaterade sidan nu precis efter att jag tagit en skärmdump så var det faktiskt 26 jobb). Av dessa jobb är två i Göteborg (det var glädjande, det har inte kommit några jobb här under flera månader) och resterande är längre bort en dagpendling. Jag pratade med en vän som också är bibliotekschef och fick tipset att mina chanser är ganska goda om jag söker jobb norr om dalälven. Nu är det så att mitt sociala nätverk är här i Göteborg. Jag har vänner även i Malmö och Stockholm så det skulle kännas ok att flytta dit, men jag har verkligen ingen lust att flytta överhuvudtaget och i synnerhet inte till någon håla någonstans flera timmar från närmsta vän.

Nu är det så att om det verkligen var ett skriande behov, om det inte var så att någon alls sökte jobben i småorterna så skulle det kännas mer rimligt och ok att flytta på sig, men jag kan säga att vi är rätt många som ska dela på de här 26 jobben.

Så, för att vara realistisk. Det är alltså ingen större idé att begränsa sig just till att jobba som bibliotekarie om jag vill bo kvar här. Jag tänker att jag skulle kunna jobba som researcher, informatör, eller webbredaktör tex. Eller kanske med support, projektledning? Det är ett stort steg för mig att jag har satt lite ord på vad jag skulle kunna jobba med förutom bibliotekarie.

Och den övergripande känslan kring detta är ändå hopplöshet. Annonserna är dussinanonnser, det är nästan omöjligt att läsa ut därifrån vad en egentligen förväntas arbeta med och det läggs oftast mer krut på att definiera ut vilka personliga egenskaper personen som söker jobbet bör ha. Och närmare 100% av alla tjänster ska, enligt de som har skrivit annonserna, tillsättas av stresståliga, drivna, entusiastiska, flexibla, självgående, gruppmänniskor.  Jag blir trött bara av att läsa det och jag undrar hur de tänker. Blir arbetsplatser verkligen bra om de innehåller enbart extroverta personer som är superentusiastiska hela tiden, är det inte bra att ha en och annan analytisk och skeptisk person också? Någon som håller fötterna på jorden typ?

Men det är väl bara en jargong? Så jag försöker utläsa, mellan raderna, vad de är dem förväntar sig av den här nyanställda istället. Vad är det som ska göras? Exempel på beskrivning:

Du kommer att fungera som en problemlösare med varierande arbetsuppgifter. Du kommer bland annat att använda kundens verksamhetssystem för att ringa upp och informera ang. frågor med koppling till kundens verksamhet. Du ska även dokumentera vad som har sagts.

Ungefär så tydligt ser det ut i var och varannan annons som bemanningsföretag lägger ut och de flesta jobb som jag kan ta, förutom bibliotekariejobb, verkar vara sådana som annonseras av bemanningsföretag. Jag förväntas enbart vara en kugge i någon verksamhet och dessutom vara entusiastisk och engagerad i vad som helst. Tyvärr fungerar jag inte så och tror att ytterst få personer fungerar så. Jag har mina värderingar och om jobbet är i enlighet med dem så kan jag vara väldigt entusiastisk. Om arbetet går på tvärs med mina värderingar så blir jag allt annat en entusiastisk. Då jobbar jag bara för att få min lön och jag kan inte säga att mina prestationer är bra då, de är rentav urusla.

Lönen är bland de sämsta motivationerna för mig. Jag behöver pengar för att leva och jag reagerar negativt på att det jag är bra på (och mitt kön) värderas lägre än vissa andra yrken, så en låg lön kan påverka mitt arbete till det sämre, liksom att bli bemött som lägre stående – men lönen är inte det som motiverar mig att jobba bra. Det som motiverar mig att jobba bra är om jag ser att det jag gör fyller en viktig funktion på något sätt.

Jag känner mig ganska vilsen inför den här situationen. Det känns som att greppa efter halmstrån och själva arbetssökandet är en sådan där meningslös syssla som jag har svårt att motivera mig till. Det känns mer som ett lotteri, än att det faktiskt spelar så stor roll om jag söker jobb, eller låter bli. Samtidigt har jag på någon nivå internaliserat bilden av mig själv som den som ansvarar för min situation. Så jag känner både skam, för att jag inte gör mer, och noll motivation att göra mer eftersom jag har svårt att tro på att det spelar så stor roll.

Så den strategin jag har satsat på den här gången är att ”hålla tag i min professionella och sociala sida” genom att skriva genomtänkta blogginlägg och träffa människor. Försöka göra saker som påminner mig om att jag är kapabel (städa, laga mat, gå ut med återvinningen, gå promenader). Och så försöker jag söka jobb då och då, men det är svårt. Svårt för att jag hela tiden tycker att jag borde göra väldigt mycket mer. Svårt för att jag inte tror att det gör så mycket skillnad. Svårt för att det kräver tid att läsa mellan raderna vad en ska göra på de olika jobben. Svårt för att annonserna efter en stund glider ihop i en jämngrå massa av käcka ord som får mig att känna mig oerhört låg. Och när jag är låg så känns entusiastisk, driven, initiativrik osv som ord som bara är ett hån. Jag flyr från det helt enkelt, för att få må ok.

18 september 2013

Konkreta förslag till feministiska män #6: Inspirera och utvecklas.

av elin

wpid-IMAG1866.jpg

Prata om den personliga feministiska kampen med andra. Berätta vad du har noterat för könsrollsupprätthållande beteenden som du återkommande hamnar i. Fundera tillsammans med andra vad det kan finnas för strategier och verktyg för att ändra på dessa. Berätta vad du redan gör och vad som är svårt. Det är lättare och mer givande att föra en kamp tillsammans med andra och även om den här låten inte är helt applicerbar så gäller det faktum att en blir starkare om en gör saker tillsammans med andra och det är onödigt att var och en uppfinner hjulet på sin kammare.

Prata även om dessa ämnen offentligt. Länka till bloggar som denna. Be om råd när du kör fast, fråga andra hur de har gjort, ordna studiecirklar. Ägna tid åt att tänka på och prata om din och andra mäns roll i upprätthållandet av patriarkala strukturer. Börja gärna med att berätta vad du gör och vad du skulle vilja göra i en kommentar till det här inlägget. Jag är intresserad av att få inblick i vad ni strävar efter och hur det går.

04 augusti 2013

Att gå igenom gamla papper

av elin

image

Jag gick igenom högar med papper som jag hittade i min klädkammare. Det allra mesta kunde slängas och jag fick en snabb resumé av de senaste sju årens kontakt med arbetsförmedling, socialkontor, arbetspsykolog och arbetscoach och det var lite obehagligt. Jag fick återigen läsa ord som beskriver hurdan jag är/var. Komma ihåg den arbetscoach som spände ögonen i mig och sa att jag har en ”passiv personlighet”, som en anklagan.

Ja, jag hade jättesvårt att ta tag i saker och det berodde med största sannolikhet på att jag hade en depression. Som tur var hade jag även kontakt med en väldigt bra arbetspsykolog under den här perioden. Jag läste dock även igenom utlåtandet om mig därifrån och kände hur jag hukade inför beskrivningen. Mindes den känslan som fanns i kroppen då, den våta yllefilten som låg över mig konstant. Trögheten i själva kroppen, oförmågan att göra saker. Det är väldigt skönt att det inte är så nu. Ja, jag har fortfarande sådana dagar, sådana stunder, men de är inte alls i majoritet.

Men vissa dagar är jag orolig att jag ska sugas ner dit igen. Från den 1 juli är jag arbetslös på heltid och igår läste jag den här artikeln och började bäva. Snart kommer det alltså återigen bli mer fokus på hur många jobb jag sökt och detta ska redovisas, antagligen på en blankett. Varje månad. En kontrollmekanism vars fokus är på kvantitet och som troligen kommer göra det svårare för många att hålla självkänslan utanför den där våta yllefilten.

Och det blir svårare att vara konstruktiv, eftersom en kan komma att ha fullt sjå med att hantera. Att få tillräckligt många jobb sökta. Att arbeta med eventuella motståndskänslor som uppstår av att uppleva sig kontrollerad och ifrågasatt, Att fylla i blanketter.

Min strategi under denna arbetslöshetsperiod, som alltså bara har hunnit vara i en månad, känns konstruktivare än de tidigare gångerna. Jag bestämde mig för att lägga tid på Polyföreningens styrelse och på att återuppväcka den här bloggen. Eftersom jag tänkte att det är en bra idé att hålla igång någon form av professionell sida hos mig. Så att steget, att kliva in i ett arbete, inte känns så långt. Jag håller på och fixa ett nytt och snyggt CV och så håller jag koll på ams.se och funderar på vilka andra arbeten jag kan ta. För det finns inte många bibliotekariearbeten ”där ute” och jag vill helst inte flytta.

Apropå ”vilka andra arbeten jag kan ta”, så var det en fråga jag sa att jag ville diskutera med min arbetscoach, då för sex år sedan (tror jag att det var) och jag fick då svaret att det minsann inte var det hon var till för. Och sedan kom det där med då hon spände ögonen i mig och konstaterade att jag hade en passiv personlighet. Jag blev helt paff och bröt ihop.

 

31 juli 2013

Det personliga är politiskt, det politiska är personligt…

av elin

image

Det har återigen, för jag vet inte vilken gång i ordningen, blivit aktuellt att fundera extra mycket på det här med ansvar och engagemang i relationer. Kopplat till kön. Och vad det får för konsekvenser när de som har relationen har lärt sig att vara varsitt kön socialt. Jag skulle gissa att det här problemet highlightas när relationen ifråga är romantisk.

Jag har två konfliktande värderingar när det kommer till detta:

1. Det är viktigt för mig att acceptera andras autonomi. Att de får välja hur de vill leva sina liv, vad de lägger sitt engagemang på osv.

2. Det är viktigt för mig att upphäva könsmaktsordningen.

Inte helt sällan kommer de här två värderingarna i konflikt med varandra. När jag uppfattar det som att någons agerande och/eller värderingar förstärker könsmaktsordningen så vill jag säga ifrån. Påtala detta.

Och gör det.

Men då det inte helt sällan handlar om ansvar och engagemang i relationer och att jag är en av parterna: ”Kvinnan som slår knut på sig själv för att få relationen att fungera” så kan det iaf lätt uppfattas som att jag bara argumenterar ”i egen sak” och att det handlar om att jag ”vill ha mer” än vad ”den andra vill ge”, vilket generellt sätt är något som jag är ointresserad av. Jag vill inte att någon ska ge mig mer än den vill, men jag vill inte heller att någon avslappnat ska kunna vara egocentrisk och upprätthålla patriarkatet utan att få mothugg.

Konsekvensen av denna motsättning mellan olika värderingar, som jag har samtidigt, är att jag tänker otroligt mycket på dilemmat. Hur ska jag hantera mötet med ytterligare en man som ganska sällan tar initiativ till ett samtal om hur vi reproducerar könsroller, eller flyttar sig ut ur sin comfort zone och in i min. Hur jag ska hantera känslan av att jag bara har att anpassa mig, eller låta bli relationen.

Till saken hör att jag inte vill behandla folk olika beroende på kön.

Och lika lite som jag vill flytta ut i skogen och bli självförsörjande för att fly från det kapitalistiska samhället vill jag sluta umgås med män för att fly från patriarkatet. Jag vill förändra det här i grunden, men jag vet inte vilka strategier jag ska använda.

05 juli 2012

Arbetet, det eftersträvansvärda som vi måste tvingas till?

av elin

Igår morse lyssnade jag på P1-morgon och reagerade på att en representant från Svenskt Näringsliv sa något i stil med att ”all forskning visar  att försämrad a-kassa minskar arbetslösheten”. Jag reagerade på att den som intervjuade inte frågade vilken forskning det var som hänvisades till och inte heller frågade vad detta samband i så fall antogs bero på. Jag tror inte på att all forskning visar det sambandet, men att det sambandet till viss del kan finnas. Detta eftersom människor som inte har någon ekonomisk trygghet alls måste (för att leva) gå med på urusla löner och/eller urusla villkor om det endast är sådana som erbjuds. Företagen kan alltså köpa arbetskraft billigare, undlåta att fixa bra arbetsmiljö och därmed ha råd att anställa fler. Det skulle inte förvåna mig i fall denna representant även anser att försämrad anställningstrygghet och sänkta arbetsmiljökrav är bra strategier för att minska arbetslösheten.

Vad är då den uttalade orsaken till att det är bra om alla (löne)arbetar? Det talas om att de som inte har ett arbete hamnar i utanförskap, att arbete är något som alla har rätt till, att arbete höjer livskvalitén osv. Detta går att ifrågasätta på många sätt, men i det här fallet tycker jag att det är mest relevant att ifrågasätta varför villkoren måste försämras så mycket för de som är arbetslösa om det nu är så att varje arbetslös högsta dröm är att få ett arbete.

I själva verket så tror jag att den underliggande värderingen hos representanten för Svenskt Näringsliv är en önskan att kunna sänka skatten, alltså är det bra att de som är arbetslösa får mindre, eller inget bidrag alls. Samt att underlätta för företag att hålla nere lönerna så att de kan anställa många och/eller gå med (mer) vinst. Perspektivet är ekonomisk tillväxt och utgångspunkten är företagarens (som representant för Svenskt Näringsliv är ju detta perspektiv ganska underförstått).

Jag tror att det även finns en ärlig tro på att den ökade produktionen (av varor och tjänster) och mer vinst och ackumulerat kapital skulle göra Sverige rikt och att fler skulle få det bra då. Jag har dock svårt att se hur en kan bortse från baksidorna med en sådan politik. Att många människor skulle få en försämrad situation om deras a-kassa sänktes, om löner sänktes. Att arbetets eventuella trygghet och gemenskapsgrundande funktion kraftigt skulle försämras för ett flertal om risken för att förlora jobbet hela tiden fanns närvarande på grund av försämrad anställningstrygghet. Att vi inte kan ha en ständigt växande ekonomin. Att naturresurser är ändliga.

Nästa inlägg kommer troligen handla om lönearbete och ekonomisk standard som två olika faktorer. Och senare ett inlägg om hur stor skillnad det är på arbete och arbete.

02 juli 2012

Nu har jag bestämt mig

av elin

Mitt politiska huvudfokus kommer ett tag framöver ligga på politik och retorik kring arbete och ekonomi. Det var ytterligare snack om att ”massarbetslösheten är det stora problemet” på P1 imorse som fick mig att bestämma det. Det fick mig att skriva den här statusen på facebook:

Okej, återigen hörde jag uttalanden om att jobben och massarbetslösheten är den viktigaste politiska frågan och det fick mig att bestämma mig för att ha mitt fokus där – dock med annat perspektiv än det gängse. Problemet är inte att det finns för få arbeten ett utföra. Problemet är tudelat. Eller trippeldelat. Vi har dels för få anställda i offentlig verksamhet, i skola-vård-omsorg. De som jobbar jobbar för många timmar, det är mer rimligt att vi delar på de timmar som behöver göras istället för att vissa jobbar så att de knappt orkar göra något annat (i synnerhet inte om de även har barn osv) och andra inte arbetar alls med ekonomisk kris och stigamtisering som följd. Det ekonomiska läget för arbetslösa är det tredje problemet då. Och stigamatiseringen. Som om det är den arbetslösa som är problemet.

Till det bör vi konsumera mindre, inte mer och då behöver vi ett annat ekonomiskt system som inte bygger på att vi konsumerar en massa hela tiden.

*packar ner Arbetsssamhället-hur arbetet överlevde teknologin i väskan och åker till jobbet*

Etiketter: , ,
30 juni 2012

Politik

av elin

Jag har nu försökt ta en paus från engagemang och politik i ett par veckor eftersom jag märkte att jag bara blev frustrerad och inte upplevde att jag påverkar något annat än mitt eget grundhumör och min nattsömn. Jag har nu som ambition att hitta ett konstruktivt sätt att engagera mig politiskt. Jag hade tänkt börja imorgon, men känner idag att jag lika gärna kan börja idag.

Problemen jag har kring mitt politiska engagemang är:

  • Det finns många intressanta och viktiga frågor: ekonomi- och arbetspolitik, fördelningspolitik, samhällsrelaterade frågor av alla de slag; infrastruktur, sjukhus, löner, konsumtion, skatter, planering vs frihet och diversitet. Och genusfrågor, hbtq-frågor, normer. Intersektionalitet (vilket är ett begrepp jag gärna läser in mig mer på). Värderingar. Miljö.  Feminism (framförallt ifrågasättande av maskulinitetsnormer och tvåkönsuppdelningen). Och säkert en drös till. Jag hinner inte sätta mig in i alla dessa frågor på djupet.
  • Jag har rätt höga krav på mig själv om hur insatt jag bör vara innan jag uttalar mig i en fråga, detta gäller i synnerhet frågan om arbete, ekonomi, samhällsplanering osv. Jag har inga visioner/idéer om hur samhället bör styras och hur det praktiskt ska ”gå ihop”, men en stark uppfattning om att så som det är nu inte fungerar. Detta försöker jag motverka med en tanke om att vi behöver våga diskutera frågor som vi inte har total överblick över, för att kunna skapa oss en bättre överblick, gemensamt.
  • Problem att engagera mig i grupper. De gånger jag försökt engagera mig i diverse politiska grupperingar så har det alltid fallit på att jag inte hittar något bra sätt att förhålla mig till när jag anser att delar av åsiktspaketet (de gånger det varit politiska partier) inte alls är vettigt, eller när jag anser att idéerna om hur kampen för förändring sker inom gruppen är kontraproduktivt. Jag har valt att gå ur istället för att bråka om strategier, försöka påverka normer i gruppen då jag upplevt det som för jobbigt.
  • Ensam är inte stark. Att försöka engagera sig för sig själv i femtioelva frågor på en gång fungerar inte heller särskilt bra.
  • Jag känner mig splittrad och ofokuserad, som att jag inte anser mig ha tid att fördjupa mig i en fråga för att jag då missar en annan. Att det jag gör ändå inte påverkar någon annan. Att jag inte har tid att sitta hemma och läsa på en massa, att jag vill agera direkt.
  • Jag behöver hitta ett sätt att varva politiskt engagemang med annat som ger mig energi. Politiskt engagemang ger mig energi också när jag upplever att det finns en riktning och händer något, men när jag bara finner mig i (mer eller mindre) ensam opposition så tar det rätt mycket energi också (därav behovet av en grupp, som jag alltså oftast har problem med) .

Jag upplever att jag är med och påverkar normer kring kön och relationer redan som det är nu och det känns bra. Det är sådant jag tror går att påverka genom att inte leva normativt och att skriva texter som når folk.

Det jag upplever att jag vill och behöver lägga mer tid på är det som påverkas av vilka det är som regerar det här landet. Jag vill inte stå bredvid och titta på när fler sjukhus och andra offentliga verksamheter säljs ut. Hur skatten minskar och fördelningen är åt helvete. Jag vill vara med och påverka där, men jag vet inte hur. Jag skulle tycka att det vore enklare om jag hade någon vision att basunera ut. Som det är nu vill jag mest bara skrika: NEJ, KAPITALISMEN FUNGERAR INTE!!! och även informera folk om vad skatten går till. Att det är absurt att som den nuvarande regeringen gör sänka skatten och sedan säga att det tyvärr inte finns pengar för det ena och det andra… nehe, finns det inte? Men till höjd lön för Reinfeldt finns det pengar. Lönenivån för politikerna undergräver liksom förtroendet för dem. Det är något skattepengar inte behöver gå till. Makt är i sig en rätt rejäl belöning för de uppgifter som politiker har. Det bör inte vara en ekonomisk karriärmöjlighet att bli politiker.

Jag är van vid att tänka att det är något negativt med att bara kritisera det som är och inte komma med bra och genomtänkta idéer om hur det skulle kunna vara istället, men å andra sidan så kanske den där kritiken behövs. Det behöver bli tydligare att kapitalism tex inte är naturgiven. För övrigt kan det nog vara en bra idé att läsa in sig lite mer på olika definitioner av kapitalism och sätta fler ord på vad det är i vilken ekonomisk politik som jag kritiserar.

15 mars 2012

Från asocial till fest (och lite opera)

av elin

Jag har gått från asocial vinter till social vår verkar det som. Vintern har varit lugn och harmonisk och ganska ensam. Bra ensamhet. Jag hade precis börjat vänja mig vid att trivas med ensamheten när det plötsligt blev vår och jag fick lust att vistas bland folk, även okända. En annan teori är att jag behövde den där ensamma perioden för att få lust inifrån att träffa folk. Komma bort från höstens fokus som mer handlade om en önskan att andra skulle vilja träffa mig än om vad jag själv egentligen ville. Eller både och samt något tredje, fjärde. Vad vet jag. Nu har jag i alla fall lust att vara social och det känns roligt.

Som del av den sociala lusten så vill jag nu fixa en fest. Dagen började därför med att jag började diskutera mina hang-ups inför festfixande på facebook. Folk som inte går ihop, obekväma stämningar, ansvar, att ta in hur alla mår och få svårt att slappna av. Sådant. Och det gav gensvar ett par vänner kände igen sig och det var väldigt skönt, att bli förstådd i det. Jag tror att jag behövde den förståelsen mer än jag trodde innan.  Och lusten ökade snarare än minskade efter att ha pratat om allt som kan gå fel. Så det blir fest snart.

Musikinlyssnandet fortsätter, lite mer brett nu och inte så genrefokuserat mer än kanske för en kväll, som nu. Nu lyssnar jag på Opera. Teodor Currentzis – Henry Purcell: Dido & Aeneas för tillfället. Nya favoriter är annars First Aid Kit, Opeth och La Roux vilka är sinsemellan olika.

Etiketter: , , ,
11 oktober 2011

Gränser

av elin

Det har hänt vid ett flertal tillfällen att folk tolkar min beskrivning av hur jag gör relationer som att jag:

  • inte har några gränser
  • tycker att alla relationer ska vara identiska

Det stämmer inte.

Mitt strävansmål är att mina gränser ska komma ur vad jag vill, känner och värderar. Därmed inte sagt att det är lätt alla gånger. Som jag snuddade vid i föregående inlägg så kan jag tex ha svårt att säga nej till folk med det enda argumentet att jag inte vill, att jag inte känner för det. Jag letar efter logiska argument, för att skona, eller för att lägga orsaken hos den andra skulle jag tro. Jag övar vidare.

Som en följd av ovastående, bland annat, så blir naturligtvis olika relationer olika. De olika sätten som relationerna blir på är fler än att det går att sätta etiketter på dem. Och omvänt, jag tror att etiketterna begränsar vad de kan bli. Det är inte det samma, vilket många tycks tro, som att det inte kan vara vettigt att diskutera behov, gränser, önskningar, viljor osv.

Det kan vara svårt ibland, att försöka skapa någonting nytt, någonting som går utanför de mallar man har vuxit upp med. Ibland får man testa sig fram och inse att vissa tankeexperiment inte fungerar så bra, eller så som man tänkt sig. Det förändras.

Just nu håller jag på och fundera på mina gränser och har insett att jag behöver hitta ett annat sätt att se på dem. Ta dem mera på allvar, samtidigt som jag inte vill bygga murar av rädsla kring mig. Hur, återstår att se. Och jag har även insett att vanans makt är stor och funderar på hur jag ska hantera det.
Etiketter: ,