Jag har tidigare läst Natthimmel och Det händer nu av Sofia Nordin, den förra föll jag mest för, troligen på grund av utanförskapstematiken. Jag hade en vag aning om att hon kommit ut med en ny och hade i bakhuvudet att jag skulle kolla upp det. Sen, snart. Och så läste Helenas mittirapport och recension och blev konstigt nog sugen på att läsa boken. Jag brukar inte vilja må dåligt av att läsa böcker, men där fanns ändå något som kändes så pass intressant att jag valde att beställa boken på biblioteket. Jag tror att det främst var den här passagen:
Bokens Anna har en studiemässig, nästintill vetenskaplig approach till sig anpassningsprojekt. Hon går på tjejmiddagar, noterar att vitt vin följs av rött och att ämnet omärkligt glider från barnens förtjänster till makarnas oförtjänster, lär sig hur man talar och ser ut.
Helenas text och andra blokbloggares utsagor har antytt en hög nivå av obehag. För mig blev det aldrig så. Berättelsen berör och kryper innanför huden, men inte på ett sätt som ger mig ångest.
Det finns två berättelsespår, det ena handlar om Lena som tappar greppet om verkligheten (går sönder) och försvinner iväg först till skogen och sedan till Stockholm, med ett litet barn Lisa/Ilja som är ca ett halvår när den berättelsen börjar. Det är inte hennes barn och samtidigt är det det. Tycker hon. Den parallella berättelsen är också om Lena, som har blivit Anna – i en framtid där hon försöker hitta ett sätt att ”gå hel”, som jag tolkar det. Att följa mallarna. Det anas att hon tidigare, även innan flykten med Lisa/Ilja, inte följde mallarna och att hon inom mallarna är mindre hel – men samtidigt måste hålla sig där för att inte tappa greppet igen. Om verkligheten. Vad är verkligheten?
Det finns en syster också, Freja. En tvillingsyster. Att se upp till, att konkurera med. Det är Freja som är mamma till Lisa. Det mesta antyds bara, vad som har hänt tidigare vet vi inte riktigt.
Det som berör mig mest är gränsen mellan psykiskt sjuk respektive frisk. Var går den? Till skillnad från Helena, som skriver ”Jag är i viss mån de där kvinnorna Anna försöker imitera, samtidigt som Anna i deras ögon är dem. ”, så är jag Anna. Jag är den som inte kan de sociala koderna automatiskt, som inte vet vad man förväntas prata om. Det ”normala” är det främmande för mig. Ofta. Jag är betraktaren. Och det blir lite obehagligt, att påminna om den som tidigare har tappat greppet och som nu ”tvingas” spela liv, den som hamnat utanför samhället, hemlös (en av de bästa sakerna i berättelsen är hur man får se det där med hemlös innifrån; inte betraktar man sig själv som hemlös – även om man bor mellan två väggar, med ett plåttak och en presenning så kan det vara ”hemma”). Det finns dagar då jag känner att jag kan välja, det välfungerade livet, eller att bara tappa greppet. Det är inte på samma nivå som beskrivs här, men jag känner igen mig i det. Och ändå får jag inte ångest och det förvånar mig lite.
Skillnaden mellan mig och Anna är att jag inte försöker passa in. Det är på sätt och vis sant. Men det händer både nu och då att jag betraktar hur man ska göra och aktivt härmar, precis som Anna. Håller mig inom ramarna. Tex på jobbet. Delvis. Jag läste för ganska längesen en bok som heter En annorlunda barndom – en kvinnas berättelse om sin autistiska uppväxt av Iris Johansson och där beskriver hon bland annat ”börjor”, det vill säga hur man initierar ett samtal. Hon samlar på sådana, lyssnar på hur folk påbörjar samtal. För mig var det väldigt intressant och användbart att läsa om det då jag kan hamna i situationer då jag inte vet hur man gör, vill börja prata genuint på något sätt, men kan inte och har inga alternativ. Då är börjor bra att ta till, att bara härma hur andra gör, via betraktelsen. Och där känner jag igen mig i Annas observerande och medvetna inlärning igen.
Jag tror att Gå sönder, gå hel kommer finnas med mig länge.
ALLT 