Posts tagged ‘gemenskap’

06 november 2012

Gruppdynamik och ömsesidighet i relationer

av elin

Jag funderar en hel del på gruppdynamik. Framförallt kring vad jag kan göra för att skapa en trevlig och inkluderande stämning i grupper där jag ingår. Jag är inte van vid att ta en inkluderande roll, brukar betrakta mig själv som lite perifer, men har tänkt på detta från och till de senaste åren – att även jag kan ta en inkluderande roll och att det troligen får konsekvenser.  Jag testar mig fram och det är roligt. Ögonkontakt, återkoppla till saker som folk sagt tidigare, krama de som vill ha kramar, kroppspråk och försöka ha en positiv riktning. Och så pratar jag med vänner om ämnet. Vi får se hur det går.

På det mer privata planet funderar jag mycket på ömsesidighet. Eller på frånvaron av ömsesidighet. Från min horisont ser det ut som att väldigt många har svårigheter att höra av sig och att ta initiativ till att ses. Vad bero det på, har alla för stressiga liv? Hinner de inte prioritera, eller vill/vågar de inte prioritera?

Och hur kan jag  navigera i relation till det? Jag har ganska lätt både att höra av mig och att initiera att ses, jag tycker om att planera. Jag tycker att det är trevligt att träffa människor jag tycker om och jag vill gärna se till att det händer. Men jag blir ändå ganska less av att inte uppleva samarbete kring det. Asymmetri i relationsarbetet. För relationer skapas när vi ses, när vi hörs, när vi gör saker tillsammans. Och jag skulle önska att fler ville och kände sig glada inför tanken på att hålla kontakten med andra. Jag hör dock oftare att folk ser det som ett problem, som ett krav, som något jobbigt. Att höra av sig. Det blir till ‘borde’, ‘måste’ och viljan och glädjen tycks glida undan eller helt glömmas bort.

Annonser
16 december 2011

Skippa maktkampen!

av elin

Jag vill inte gå med på att relationer ska vara en maktkamp där den som vill minst har övertaget. Ett sådant sätt att se på relationer motiverar folk att akta sig för att visa att de bryr sig om varandra. Ingen vill hamna i underläge och alla räds att bli den som i relationen uppfattas som mest engagerad, mer kär, den som vill lägga mer tid på att ses eller vad det nu kan vara. Jag upplever att det här sättet att se på relationer är ganska utbrett. Det kan antingen leda till en simultan flykt från närhet, eller att någon panikaktigt håller fast vid den andra och försöker locka fram känslor genom hot, eller manipulation. Skittrist!

Det händer att jag själv känner en rädsla att förlora vissa personer i min närhet om jag inte kan lita på att de har ett mer eller mindre desperat behov av mig. Jag kan lockas att leta trygghet genom att backa bort och hoppas att den andra blir rädd att förlora mig och därför börjar dra i mig på något sätt. Detta är dock inget jag vill agera på och jag vet att de relationer jag mår bäst i, eller de perioder i relationer jag trivs bäst under är när de känns trygga. När det kan gå flera veckor, eller månader av icke-kontakt utan att relationen känns hotad.

Jag vill inte delta i skapandet av relationer där kittet är rädsla att förlora.

Dock ser jag att det är vanligt att både jag och andra lägger mest tid och engagemang på relationer som inte är trygga, att den här ”rädslan att förlora” ibland kan locka fram ett fokus på att hitta en lösning/ställa allting tillrätta som tar bort fokus från de relationer som ”bara fungerar”. Jag menar inte att det är fel att engagera sig för att hitta lösningar när det uppstår problem i relationer, tvärtom. De lösningarna bör dock sträva mot att hitta trygghet och stabilitet och inte mot att skapa mer drama för att skapa den här desperationen hos andra.

Jag har som mål att engagera mig positivt i andra och inte manipulera mig till ”kärlek”.

Vad skapar trygghet? Jag ska fundera kring de relationer jag har där jag känner mig helt lugn med tid som förflyter och fundera på vad det är som fungerar där (Det har bland annat hänt att folk som är helt trygga glider ut i periferin och att vi ses mycket mer sällan än vad som är nödvändigt – det vill jag ändra på och har redan börjat hitta sätt för det).

18 oktober 2011

Gemenskap

av elin

De senaste dagarna har jag funderat fram och tillbaka kring gemenskap. Igår kom jag fram till att jag skulle vilja ha tre, fyra vänner som jag har någon form av vardaglig kontakt med. Det vill säga att man vet vad som pågår i varandras liv och är nyfiken på hur det utvecklar sig. Att ingå i varandras radar.

Idag funderade jag kring risken att sådant går över styr, i alla fall för min del. Där jag befinner mig mer i andras liv än i mitt eget. Eller börjar ta över ansvaret för andras liv. Och vice versa.

Sedan kom jag tillbaka till att det ändå vore fint och att det jag är intresserad av är fokus på berättande och lyssnande. Intresse. Engagemang. Inte lösningar. Inte att ständigt ha varandra i sina tankar. Men regelbundenhet och ömsesidighet.

Det hela startade i en trötthet kring att jag har många relationer där det tycks hänga på mig att relationen pågår. En känsla av att den andra ingår i min radar, men inte vice versa. Jag glider ut i periferin och fokus hamnar på att få vardagen att gå runt. Fullt begripligt, men tråkigt. Så då tänkte jag att ”lösningen” var att jag hamnar i vardagsradarn hos några stycken.

Hur hamnar man där utan att bilda familj, eller bo ihop? Utan att bli ihop med folk? Ibland känns det lite hopplöst att skapa sig ett liv utanför normerna om man vill ha gemenskap. Men jag vill inte ha gemenskap via normerna så jag får väl envisas och hoppas att det går ändå?

Eller fantisera om livet med en, eller två katter och många harmoniska lästimmar. Med avbrott för att då och då träffa någon vän för ett trevligt samtal i några timmar. Den bilden är inte jättehemsk. Men, jag tänker att det är bra att våga se att jag även vill vardagsnärvaron. Och att jag har den lite grann i alla fall med en vän.

Det går även att fundera på hur mycket vardagsnärvaro jag har energi för. Skulle jag kunna ha tre, fyra sådana relationer? Hur skulle det gå till rent praktiskt? Arbeta heltid är nog ingen bra idé om det ska gå, men heltid vill jag inte jobba i vilket fall. Ser ingen anledning. Med vardagsnärvaro menar jag inte att man hörs varje dag utan att det finns någon slags pågående engagemang.

Sedan funderar jag vidare kring hur detta kan uppstå. Dels tänker jag att det går att planera, men å andra sidan är jag rädd att en sådan planering skulle ge känslan av borde och krav istället för lust. Så den andra varianten är att det växer fram, nackdelen med det är sorgen som kan uppstå om man tror att det ”är så” och det visar sig att den andra inte alls uppfattar det på det viset.

Det skulle även kunna gå i vågor mellan olika människor. Med perioder av jag och katten och böckerna?

Men, jag är inte längre säker på att det där med att planera kontinuitet i umgänget, engagemanget, närvaron är av ondo. Ser inte riktigt varför det skulle kännas jobbigt om det är en gemensam idé. Däremot om man säger ”ja okej” fast man egentligen inte känner att man vill. Det är ju olika med det där. För olika personer. Jag kan tex känna en glädje och ett lugn när någon tydliggör att den inte kommer lova något alls. Att den lever på spontanitet. Då vet jag det.

Vad tänker ni som läser detta om gemenskap, planering och känsla av krav?

06 november 2008

Gemenskap

av elin

Förförra helgen var jag på polykonferens och det var en händelse jag kommer minnas. Jag pratade med många människor, fick berätta och lyssna. Jag var moderator för ett samtal mellan RA och RD (relationsdefinitionism) och det blev väldigt bra, jag satt lite dumt, så att vissa hamnade bakom mig och jag var ovan vid situationen, men alla ställde så bra frågor och det blev mest bra även om jag inte var direkt strukturerad som moderator jag lyssnade på vad folk sa.

Den intressantaste skillnaden som jag minns var dels vänskapsrelationsbilden som tydligen kan vara oerhört olika. Vi pratade lite om huruvida det är bra att prata om just vänskap som grunden för RA, att det handlar mer om att låta alla relationer utveckla sig så som de gör och att de även går utanför normen för hur vänskaper ska se ut. Självklart gör det det, vänskapsrelationer ska inte innehålla sex och inte kärkänslor heller, man ska inte bjuda med en vän till släktmiddagen.  Det finns mängder av normer för vad man inte ska göra med vänner.

Det andra var att RD-folket vill ha en mall att utgå ifrån, en mall som gör det lättare att prata om vad man vill/inte vill ha med. Medan RA inte vill ha någon mall alls, fast stämmer det? Kanske en mall för alla relationer och att denna mall kan vara relativt personlig. Ett par grundläggande värderingar som man väljer att utgå ifrån. Det verkade finnas en idé om att RA inte kan kommunicera pga att där inte finns en mall att kommunicera utifrån, så behöver det verkligen inte bli, men jag tror att det kan hända att personer som vill göra RA blir rädda att berätta om vissa känslor tex. Så det är nog viktigt att prata mer om känslor, att de är ok att känna allt.

Vi har nu börjat diskutera om det går att använda sig av poly som ett paraplybegrepp och jag tvivlar fortfarande och undrar om det är nödvändigt. Det som är bra är att det nu finns en kommunikation mellan personer med olika sätt att bryta mot mononormen och det ger mig mycket.