Posts tagged ‘genus’

30 juni 2012

Politik

av elin

Jag har nu försökt ta en paus från engagemang och politik i ett par veckor eftersom jag märkte att jag bara blev frustrerad och inte upplevde att jag påverkar något annat än mitt eget grundhumör och min nattsömn. Jag har nu som ambition att hitta ett konstruktivt sätt att engagera mig politiskt. Jag hade tänkt börja imorgon, men känner idag att jag lika gärna kan börja idag.

Problemen jag har kring mitt politiska engagemang är:

  • Det finns många intressanta och viktiga frågor: ekonomi- och arbetspolitik, fördelningspolitik, samhällsrelaterade frågor av alla de slag; infrastruktur, sjukhus, löner, konsumtion, skatter, planering vs frihet och diversitet. Och genusfrågor, hbtq-frågor, normer. Intersektionalitet (vilket är ett begrepp jag gärna läser in mig mer på). Värderingar. Miljö.  Feminism (framförallt ifrågasättande av maskulinitetsnormer och tvåkönsuppdelningen). Och säkert en drös till. Jag hinner inte sätta mig in i alla dessa frågor på djupet.
  • Jag har rätt höga krav på mig själv om hur insatt jag bör vara innan jag uttalar mig i en fråga, detta gäller i synnerhet frågan om arbete, ekonomi, samhällsplanering osv. Jag har inga visioner/idéer om hur samhället bör styras och hur det praktiskt ska ”gå ihop”, men en stark uppfattning om att så som det är nu inte fungerar. Detta försöker jag motverka med en tanke om att vi behöver våga diskutera frågor som vi inte har total överblick över, för att kunna skapa oss en bättre överblick, gemensamt.
  • Problem att engagera mig i grupper. De gånger jag försökt engagera mig i diverse politiska grupperingar så har det alltid fallit på att jag inte hittar något bra sätt att förhålla mig till när jag anser att delar av åsiktspaketet (de gånger det varit politiska partier) inte alls är vettigt, eller när jag anser att idéerna om hur kampen för förändring sker inom gruppen är kontraproduktivt. Jag har valt att gå ur istället för att bråka om strategier, försöka påverka normer i gruppen då jag upplevt det som för jobbigt.
  • Ensam är inte stark. Att försöka engagera sig för sig själv i femtioelva frågor på en gång fungerar inte heller särskilt bra.
  • Jag känner mig splittrad och ofokuserad, som att jag inte anser mig ha tid att fördjupa mig i en fråga för att jag då missar en annan. Att det jag gör ändå inte påverkar någon annan. Att jag inte har tid att sitta hemma och läsa på en massa, att jag vill agera direkt.
  • Jag behöver hitta ett sätt att varva politiskt engagemang med annat som ger mig energi. Politiskt engagemang ger mig energi också när jag upplever att det finns en riktning och händer något, men när jag bara finner mig i (mer eller mindre) ensam opposition så tar det rätt mycket energi också (därav behovet av en grupp, som jag alltså oftast har problem med) .

Jag upplever att jag är med och påverkar normer kring kön och relationer redan som det är nu och det känns bra. Det är sådant jag tror går att påverka genom att inte leva normativt och att skriva texter som når folk.

Det jag upplever att jag vill och behöver lägga mer tid på är det som påverkas av vilka det är som regerar det här landet. Jag vill inte stå bredvid och titta på när fler sjukhus och andra offentliga verksamheter säljs ut. Hur skatten minskar och fördelningen är åt helvete. Jag vill vara med och påverka där, men jag vet inte hur. Jag skulle tycka att det vore enklare om jag hade någon vision att basunera ut. Som det är nu vill jag mest bara skrika: NEJ, KAPITALISMEN FUNGERAR INTE!!! och även informera folk om vad skatten går till. Att det är absurt att som den nuvarande regeringen gör sänka skatten och sedan säga att det tyvärr inte finns pengar för det ena och det andra… nehe, finns det inte? Men till höjd lön för Reinfeldt finns det pengar. Lönenivån för politikerna undergräver liksom förtroendet för dem. Det är något skattepengar inte behöver gå till. Makt är i sig en rätt rejäl belöning för de uppgifter som politiker har. Det bör inte vara en ekonomisk karriärmöjlighet att bli politiker.

Jag är van vid att tänka att det är något negativt med att bara kritisera det som är och inte komma med bra och genomtänkta idéer om hur det skulle kunna vara istället, men å andra sidan så kanske den där kritiken behövs. Det behöver bli tydligare att kapitalism tex inte är naturgiven. För övrigt kan det nog vara en bra idé att läsa in sig lite mer på olika definitioner av kapitalism och sätta fler ord på vad det är i vilken ekonomisk politik som jag kritiserar.

16 mars 2012

Om begär och kön

av elin

Jag vet inte om jag har skrivit om detta tidigare, det är mycket möjligt då tankarna funnits med mig ganska länge. Jag läste det här blogginlägget, vilket jag tycker är bra, men det fick mig att tänka på det där med kön och att inte uppleva sig höra till vare sig kategorin Kvinna, eller Man. Jag minns mellanstadiet som en period då jag umgicks mest med killarna i klassen, eller umgicks är kanske fel ord. Jag hängde på det som de gjorde och var godkänd. Vid något tillfälle så sa dem att tjejerna inte fick vara med och spela pingis (eller vad det var) och tjejerna sa ”men Elin är ju med?” och killarna svarade ”det är skillnad”. Jag blev glad av det, att jag inte betraktades som tjej. Det går ju att förstå ganska enkelt med att tjejer nedvärderas och att det är högre status att ”inte vara tjej” än att ”vara tjej”, men det handlade även om att jag inte upplevde mig ha något gemensamt med tjejerna i klassen. De hade sina intressen, mycket fokus på sina kroppar och genans. Jag kunde inte uppbåda ork att låtsas som att jag var generad för något särskilt. Som om någon kille skulle se mig naken, jag kunde inte förstå vad det spelade för roll. Det gick rykten om mig ett tag att jag ”skvallrade för killarna om hur utvecklade tjejerna var”, det var alltså ett problem att jag fick vistas i tjejernas omklädningsrum? Eftersom jag inte var tjej?

Men jag var inte heller ”en av killarna”, jag spelade fotboll med dem och pingis, men det var aldrig något jag tyckte var jättekul, det var bara behagligt att det fungerade att vara där. Att jag inte kände mig ifrågasatt, bedömd. Jag bara var.

Jag insåg ganska snart att detta att ”inte vara tjej” (och inte heller kille) innebar att jag inte var någon killarna betraktade som åtråvärd. Och det var troligen det som gjorde det helt avslappnat att vistas bland killarna (och obegripligt att jag borde gömma min nakna kropp från deras blickar), samtidigt som jag saknade att att ingen verkade bli förälskad i mig. På den tiden ”var jag hetero” kanske mest för att det var självklart att vara det. De känslor jag då och då hade inför tjejer tolkade jag som beundran/vilja vara som.

Detta har till viss del ändrats över tid. Jag tror att jag numera betraktas som kvinna utifrån, vilket jag inte alls är bekväm med. Jag känner mig fortfarande bredvid de där två dualistiska könen. Det jag tänkte på i relation till Emanuels text är att jag aldrig uppfattat ”reklamens kvinnor” som något som har med mig att göra och det bra med det är att jag inte har blivit lika påverkad av de ideal för kvinnor som finns, som jag tror att jag hade blivit annars.

Jag har pratat med ganska många personer om attraktion och könande och det tycks vara vanligt att ha svårt att se attraktion som en möjlighet utan att slänga in kön som en relevant faktor i just det fallet. Ett vanligt exempel på detta är uttalanden som ”Jag vill att han ska se mig som en kvinna inte som en vän” där ens egna ”kvinnlighet” är det som underförstått ligger till grund för att ”hans” känsla inte blir platonsk utan romantisk/sexuell.

Jag tänker på boken Att göra kön: Om vårt våldsamma behov av att vara kvinnor och män  som tar upp det här fenomenet. Om att vi gör oss till det kön vi vill bli åtrådda som. Själv har jag inget behov av att folk ”gör sina kön rätt” för att jag ska attraheras av dem.

Detta, att jag inte betraktar mig själv som kvinna och inte tycker om att bli tolkad som kvinna hindrar naturligtvis inte andra från att tolka mig som kvinna och bemöta mig med det som utgångspunkt. Så jag står inte bredvid, jag påverkas. En intressant faktor som eventuellt är lite motsägelsefullt är att det finns en kvinnogemenskap jag kan känna mig delaktig i och det är den kvinnogemenskap som inte speglar sig mot män utan ”står för sig själv”. Jag tänker på min före detta kör som var en flatkör, eller på klubb fête som var en queerklubb med väldig övervikt på tjejer/kvinnor/odefinierade. Eller min släkt som består av i stort sätt bara kvinnor. Den kvinnligheten skaver inte känslomässigt, men det finns ett annat problem med den och det är att den utesluter män. Den förutsätter att män inte ”är som oss”, men inte heller åtråvärda utan mer eller mindre att de inte finns. I hur jag uppfattar den här ”kulturen”.

Så jag skulle helst se den sortens gemenskap som jag upplever i de kretsarna men att den inte var könad.  Och jag skulle trivas bättre om fler kunde bli förälskade, fascinerade, känna begär till varandra utan att det krävdes könskodat beteende ”emellan”.

Etiketter: , , ,