Posts tagged ‘Gränser’

12 augusti 2013

Psykologtid

av elin

image

Jag beställde psykologtid idag, jag gjorde det via mina vårdkontakter så har ingen aning om det kommer innebära att jag faktiskt får en psykologtid eller inte. Men jag beställde en. Det beror på att jag har vissa dagar då jag stirrar in i väggen, eller in i datorskärmen och inte får något gjort. Och det beror på att jag lite för ofta tror att människor inte är så intresserade av att ha mig i sitt liv och så blir det stora konflikter kanske helt i onödan. Och det beror på att jag då och då känner mig rädd för natten, rädd för att träffa människor, rädd för att få ett jobb. Och det beror på att jag oroar mig inför hur det kommer bli sen, om det går mer tid då jag inte har ett jobb (eller om jag får ett jobb som bryter ner mig).

Samtidigt så har jag hanterat det här så sjukt mycket bättre än gångerna innan. Jag har en vettig dygnsrytm, jag påbörjar dagarna i lugn och ro och städar och diskar varje dag. Jag äter lagad mat alla dagar. Jag gör saker, som att skriva här och som att träffa folk och som att engagera mig i Polyföreningen. Så jag är lite rädd att jag kommer få svaret att jag inte behöver hjälp, för att det inte är akut. Det är inte akut, men jag vill gärna ha lite hjälp på vägen, preventivt.

Jag vill ha någon att prata med som orkar lyssna på mig, som inte har tusen egna problem som den behöver hantera i första hand. För det är så just nu att flera som står mig nära har egna problem. Ganska stora sådana och det är helt rimligt och bra att de i första hand tar hand om sig själva, men jag behöver prata med någon och är inte just en psykolog det bästa valet då?

Men jag är rädd att det inte är en hjälp jag kan få via vårdcentral om jag inte överdriver mina problem. Om jag inte förvärrar min situation flera snäpp. Och det är så kontraproduktivt att göra så, att sätta mer negativa ord på läget än vad som känns sant för att få hjälp.  Att sätta sådana ord på det kan också förvärra känslan och det vill jag verkligen inte. Och är det jag som får hjälp om jag får hjälpen när jag sätter fel ord på situationen?

Annonser
26 mars 2012

Begränsar jag mig i onödan?

av elin

Jag hade ett samtal på lunchen, om relationsanarki. Det har blivit lite fler samtal om det igen på senare tid och det är en sak som har slagit mig som är lite motig när jag tänker på detta på senare tid. Det handlar om svårigheten att ändra normer själv. I synnerhet om normerna som man vill ändra på handlar om relationer. Relationer är per definition något man gör tillsammans med andra människor. Så länge mina relationer ser ut ungefär så som de flesta förstår vänskapsrelationer så krockar jag inte nämnvärt med min omgivning. Jag tycker att de relationer jag har kan vara på många olika sätt. Det finns närhet, förståelse, kärlek. Det finns lite mer fysisk närhet än jag tror gängse norm för vänskap brukar tillåta. Jag upplever att mitt förhållningssätt till förälskelse jag känner är enklare nu. Det är inte lika viktigt med ömsesidighet för att jag ska njuta av känslorna.

Just nu har jag inget direkt behov av vare sig delad vardag, eller sex och det är ju praktiskt.  Då slipper jag riskera att stöta in i kanter. Slipper gå i närkamp kring de normer som ofta spelar roll där. Jag ingår inte i något nätverk där relationsanarki är norm. De flesta jag känner vet (ungefär) vad det handlar om, men praktiserar det inte själva. Det finns enskilda personer i min vänskapskrets som gör relationsanarki.

Jag har börjat fundera på om jag har anpassat mitt behov av sexuell närhet, romantik och vardagsnärvaro till en nivå som är enkel att hantera pga en trötthet inför tanken på de konflikter jag tror att det skulle innebära att försöka ”få till” de aspekterna i mitt liv. Det känns i och för sig oproblematiskt nu, men tanken på relationer som rör sig inom parrelationernas territorium genererar verkligen en trötthet. En ”eh, orkar inte ens fundera på det”-tanke/känsla.

Det jag funderar på nu är nog något i stil med om jag överdriver de komplikationer jag tror att det skulle innebära. Och om jag alltså begränsar de upplevelser jag har i mitt liv i onödan.

 

11 oktober 2011

Gränser

av elin

Det har hänt vid ett flertal tillfällen att folk tolkar min beskrivning av hur jag gör relationer som att jag:

  • inte har några gränser
  • tycker att alla relationer ska vara identiska

Det stämmer inte.

Mitt strävansmål är att mina gränser ska komma ur vad jag vill, känner och värderar. Därmed inte sagt att det är lätt alla gånger. Som jag snuddade vid i föregående inlägg så kan jag tex ha svårt att säga nej till folk med det enda argumentet att jag inte vill, att jag inte känner för det. Jag letar efter logiska argument, för att skona, eller för att lägga orsaken hos den andra skulle jag tro. Jag övar vidare.

Som en följd av ovastående, bland annat, så blir naturligtvis olika relationer olika. De olika sätten som relationerna blir på är fler än att det går att sätta etiketter på dem. Och omvänt, jag tror att etiketterna begränsar vad de kan bli. Det är inte det samma, vilket många tycks tro, som att det inte kan vara vettigt att diskutera behov, gränser, önskningar, viljor osv.

Det kan vara svårt ibland, att försöka skapa någonting nytt, någonting som går utanför de mallar man har vuxit upp med. Ibland får man testa sig fram och inse att vissa tankeexperiment inte fungerar så bra, eller så som man tänkt sig. Det förändras.

Just nu håller jag på och fundera på mina gränser och har insett att jag behöver hitta ett annat sätt att se på dem. Ta dem mera på allvar, samtidigt som jag inte vill bygga murar av rädsla kring mig. Hur, återstår att se. Och jag har även insett att vanans makt är stor och funderar på hur jag ska hantera det.
Etiketter: ,
05 oktober 2011

Gå sönder, gå hel – Sofia Nordin

av elin

Jag har tidigare läst Natthimmel och Det händer nu av Sofia Nordin, den förra föll jag mest för, troligen på grund av utanförskapstematiken. Jag hade en vag aning om att hon kommit ut med en ny och hade i bakhuvudet att jag skulle kolla upp det. Sen, snart. Och så läste Helenas mittirapport och recension och blev konstigt nog sugen på att läsa boken. Jag brukar inte vilja må dåligt av att läsa böcker, men där fanns ändå något som kändes så pass intressant att jag valde att beställa boken på biblioteket. Jag tror att det främst var den här passagen:

Bokens Anna har en studiemässig, nästintill vetenskaplig approach till sig anpassningsprojekt. Hon går på tjejmiddagar, noterar att vitt vin följs av rött och att ämnet omärkligt glider från barnens förtjänster till makarnas oförtjänster, lär sig hur man talar och ser ut.

Helenas text och andra blokbloggares utsagor har antytt en hög nivå av obehag. För mig blev det aldrig så. Berättelsen berör och kryper innanför huden, men inte på ett sätt som ger mig ångest.

Det finns två berättelsespår, det ena handlar om Lena som tappar greppet om verkligheten (går sönder) och försvinner iväg först till skogen och sedan till Stockholm, med ett litet barn Lisa/Ilja som är ca ett halvår när den berättelsen börjar. Det är inte hennes barn och samtidigt är det det. Tycker hon. Den parallella berättelsen är också om Lena, som har blivit Anna – i en framtid där hon försöker hitta ett sätt att ”gå hel”, som jag tolkar det. Att följa mallarna. Det anas att hon tidigare, även innan flykten med Lisa/Ilja, inte följde mallarna och att hon inom mallarna är mindre hel – men samtidigt måste hålla sig där för att inte tappa greppet igen. Om verkligheten. Vad är verkligheten?

Det finns en syster också, Freja. En tvillingsyster. Att se upp till, att konkurera med. Det är Freja som är mamma till Lisa. Det mesta antyds bara, vad som har hänt tidigare vet vi inte riktigt.

Det som berör mig mest är gränsen mellan psykiskt sjuk respektive frisk. Var går den? Till skillnad från Helena, som skriver ”Jag är i viss mån de där kvinnorna Anna försöker imitera, samtidigt som Anna i deras ögon är dem. ”, så är jag Anna. Jag är den som inte kan de sociala koderna automatiskt, som inte vet vad man förväntas prata om. Det ”normala” är det främmande för mig. Ofta. Jag är betraktaren. Och det blir lite obehagligt, att påminna om den som tidigare har tappat greppet och som nu ”tvingas” spela liv, den som hamnat utanför samhället, hemlös (en av de bästa sakerna i berättelsen är hur man får se det där med hemlös innifrån; inte betraktar man sig själv som hemlös – även om man bor mellan två väggar, med ett plåttak och en presenning så kan det vara ”hemma”). Det finns dagar då jag känner att jag kan välja, det välfungerade livet, eller att bara tappa greppet. Det är inte på samma nivå som beskrivs här, men jag känner igen mig i det. Och ändå får jag inte ångest och det förvånar mig lite.

Skillnaden mellan mig och Anna är att jag inte försöker passa in. Det är på sätt och vis sant. Men det händer både nu och då att jag betraktar hur man ska göra och aktivt härmar, precis som Anna. Håller mig inom ramarna. Tex på jobbet. Delvis. Jag läste för ganska längesen en bok som heter En annorlunda barndom – en kvinnas berättelse om sin autistiska uppväxt av Iris Johansson och där beskriver hon bland annat ”börjor”, det vill säga hur man initierar ett samtal. Hon samlar på sådana, lyssnar på hur folk påbörjar samtal. För mig var det väldigt intressant och användbart att läsa om det då jag kan hamna i situationer då jag inte vet hur man gör, vill börja prata genuint på något sätt, men kan inte och har inga alternativ. Då är börjor bra att ta till, att bara härma hur andra gör, via betraktelsen. Och där känner jag igen mig i Annas observerande och medvetna inlärning igen.

Jag tror att Gå sönder, gå hel kommer finnas med mig länge.