Posts tagged ‘känslor’

18 oktober 2011

Gemenskap

av elin

De senaste dagarna har jag funderat fram och tillbaka kring gemenskap. Igår kom jag fram till att jag skulle vilja ha tre, fyra vänner som jag har någon form av vardaglig kontakt med. Det vill säga att man vet vad som pågår i varandras liv och är nyfiken på hur det utvecklar sig. Att ingå i varandras radar.

Idag funderade jag kring risken att sådant går över styr, i alla fall för min del. Där jag befinner mig mer i andras liv än i mitt eget. Eller börjar ta över ansvaret för andras liv. Och vice versa.

Sedan kom jag tillbaka till att det ändå vore fint och att det jag är intresserad av är fokus på berättande och lyssnande. Intresse. Engagemang. Inte lösningar. Inte att ständigt ha varandra i sina tankar. Men regelbundenhet och ömsesidighet.

Det hela startade i en trötthet kring att jag har många relationer där det tycks hänga på mig att relationen pågår. En känsla av att den andra ingår i min radar, men inte vice versa. Jag glider ut i periferin och fokus hamnar på att få vardagen att gå runt. Fullt begripligt, men tråkigt. Så då tänkte jag att ”lösningen” var att jag hamnar i vardagsradarn hos några stycken.

Hur hamnar man där utan att bilda familj, eller bo ihop? Utan att bli ihop med folk? Ibland känns det lite hopplöst att skapa sig ett liv utanför normerna om man vill ha gemenskap. Men jag vill inte ha gemenskap via normerna så jag får väl envisas och hoppas att det går ändå?

Eller fantisera om livet med en, eller två katter och många harmoniska lästimmar. Med avbrott för att då och då träffa någon vän för ett trevligt samtal i några timmar. Den bilden är inte jättehemsk. Men, jag tänker att det är bra att våga se att jag även vill vardagsnärvaron. Och att jag har den lite grann i alla fall med en vän.

Det går även att fundera på hur mycket vardagsnärvaro jag har energi för. Skulle jag kunna ha tre, fyra sådana relationer? Hur skulle det gå till rent praktiskt? Arbeta heltid är nog ingen bra idé om det ska gå, men heltid vill jag inte jobba i vilket fall. Ser ingen anledning. Med vardagsnärvaro menar jag inte att man hörs varje dag utan att det finns någon slags pågående engagemang.

Sedan funderar jag vidare kring hur detta kan uppstå. Dels tänker jag att det går att planera, men å andra sidan är jag rädd att en sådan planering skulle ge känslan av borde och krav istället för lust. Så den andra varianten är att det växer fram, nackdelen med det är sorgen som kan uppstå om man tror att det ”är så” och det visar sig att den andra inte alls uppfattar det på det viset.

Det skulle även kunna gå i vågor mellan olika människor. Med perioder av jag och katten och böckerna?

Men, jag är inte längre säker på att det där med att planera kontinuitet i umgänget, engagemanget, närvaron är av ondo. Ser inte riktigt varför det skulle kännas jobbigt om det är en gemensam idé. Däremot om man säger ”ja okej” fast man egentligen inte känner att man vill. Det är ju olika med det där. För olika personer. Jag kan tex känna en glädje och ett lugn när någon tydliggör att den inte kommer lova något alls. Att den lever på spontanitet. Då vet jag det.

Vad tänker ni som läser detta om gemenskap, planering och känsla av krav?

Annonser
06 augusti 2011

Livet

av elin

En del i mitt relationsanarkistiska projekt är att fokusera på hela livet och inte stirra mig blind på relationerna. Jag kan börja med att berätta att det kräver att jag anstränger mig för att inte falla dit. Anonyma relationsanalytiker kanske vore en platsande sammanslutning för mig för det ter sig som en drog. Det börjar med att jag berättar om något som har hänt, en anekdot, jag bygger upp spänning och skapar intresse – jag är bra på det. Sedan glider jag obemärkt över i ”hur ser det ut från den andras perspektiv”-analys och det är där någonstans jag börjar tänka i loopar. Å ena sidan, å andra sidan, å femte sidan osv. Det finns en bitterljuv lockelse i att till exempel vara avståndsförälskad, jag har övat mig på det sen jag var ungefär fem. Vad känner hen, vad vill hen, vad ska jag göra för att… ???

Med ojämna mellanrum finner jag mig ha fallit ner i det där träsket igen och inser att jag måste hantera det på något sätt. Fokusera på annat i livet. Och nu när jag precis har trampat runt i det där träsket igen och börjat gå mot Hela Livet-fokus vill jag prata om hur det kan göras. Denna gång har jag, tillsammans med en vän, kommit fram till att vi aktivt behöver låta bli att prata om relationer. Vi behöver gränsdragningar kring det ämnet för att det inte ska breda ut sig som en cancersvulst och ta över allting. Vi har därför begränsat det till att vi får berätta lite om vad som hänt, men om någon av oss glider in i cirkulära never ending-resonemang om hur någon annan tänker, känner, vad hen vill … då är det stopp. Och för att få stopp på det har vi infört att börja prata om vädret, som ett sätt att lite skämtsamt ta oss över till något annat ämne. Det fina är att det fungerar!

Våra samtal har börjat handla om litteratur, språk, natur och politik i första hand. Det finns många vinster med detta, dels får livet mer diversitet och dels så har vår relation blivit mer givande.

Jag har en inte helt ogrundat antagande om att just relationsfokus till bristningsgränsen är ett problem vanligare bland de födda till kvinnor än bland de födda till män. Och jag ser det som en del i ett frigörelseprojekt att inte lägga allt fokus där. Bland de födda till män kan det nog (i vissa fall) tvärtom behöva läggas ett ökat fokus där, på andras perspektiv? Oberoende av kön så tror jag att en jämnare fördelning mellan tankar på andras perspektiv respektive sitt egna perspektiv är positivt. Med huvudfokus på det egna perspektivet ändå, så att man vet var man har det och kan berätta om det också.

07 juli 2009

Normer

av elin

Elin (inte jag) skriver om att inte passa in i normen, den monogama och romantiska kärleken, men att inte heller passa in i det alternativ som hon ser stå till buds, det polygama. Det är lite oklart vad det är för normer hon förhåller sig till i polygamt liv, men jag skulle gissa att det handlar om att vara 100% ok med att en partner kärar ner sig i andra och så vidare. Att leva upp till den perfekta kommunikationen och de rätta känslorna.

Hon skriver även om att man som normbrytare får stå till svars för hela levnadssättet och mer eller mindre måste bevisa dess förträflighet genom att hela tiden vara lycklig, genom att bevisa att ens relationer fungerar smärtfritt hela tiden. Det är ett krav som monogama sällan känner av, de behöver inte, eftersom de är norm, bevisa att deras kärlek är felfri.

Det är synd att vi ska falla in i det tankesättet, jag gör det också, att vi inte får visa våra sorger, vad vi har problem med – för då kommer vi kanske (troligen) få höra att det beror på det annorlunda valet som vi gjort.

Ett exempel på det här var när jag kände mig bortvald och livrädd att en vän skulle bryta kontakten med mig totalt, eller att vår relation skulle total haverera – för att han hade en tjej på besök som han var förälskad i. Det brukar kallas svartsjuka, jag väljer att kalla det rädsla att bli bortvald, rädsla att inte duga, rädsla att var amindre värld, rädsla att i jämförelsen med någon annan förlora. Och det värsta av allt just då var känslan av att inte ha någon att prata med, för ingen skulle ge mig den tröst jag ville ha. De alra flesta skulle troligen ge mig rådet att bryta den relationen och satsa på att hitta en monogam istället. Min känsla, som var otroligt stark, skulle kunna tas för ett bevis för att min inställning till relationer inte fungerar.

Jag behövde verkligen prata så jag pratade med den jag hade att tillgå ändå, en person som jag inte känner så väl, och det visade sig vara ganska bra. Hon berättade att hon inte brukade känna svartsjuka och att det ibland var ett problem, eller på något sätt bemöttes som ett problem. Och det var skönt att höra, men samtidigt kände jag mig väldigt svag – för att jag har lätt att känna mig bortprioiterad, bortvald, mindre värd etc. För att jag inte är så stark och självständig som jag skulle vilja vara.

Och det tar emot att skriva detta av samma anledning som det tog emot att prata med folk om det då – rädslan att någon kommer se det som bevis för att jag inte lever som jag lär. Men min ”lära” handlar inte om att känslor ska styras och manipuleras utan om att jag inte anser mig ha rätt att begränsa andra människor för att jag tror att deras positiva känslor gentemot någon annan än mig hotar mig.

26 mars 2008

Kär

av elin

Det lilla ordet kär har så mycket kulturellt bagage. Det ryms en mängd förväntningar och idéer i ordet. Jag tänker peta på en del av de förväntningarna i den här texten. Jag börjar med att försöka reda ut hur kär beskrivs i vår kultur och visar sen hur jag tycker att vissa saker inte går ihop. Jag ifrågasätter sen idén att vi, när vi verkligen är kära i en person, bara kan känna kär-känslor i relation till denna och att eventuella brott från detta är tecken på att relationen är dålig, eller att vi är flyktiga personer. Jag kommer avsluta med lite tankar om hur vi kan prata om kär som känsla på ett sätt som inte anammar det kulturella bagaget.

Kär som känsla
Kär handlar om en känsla, en svårdefinierad känsla som beskrivs med ord som bubbel i magen, pirrighet, att känna sig helt lyckorusig. Detta beskrivs ofta som en oregerlig känsla som den tar över och man gör och beter sig på sätt som man annars inte skulle göra. Kär sägs även rymma en viss grad av besatthet. Kärheten kommer från och riktas mot en person och tankarna på den här personen går inte att stoppa. Här har vi alltså åtminstonde två olika känslor; lyckorus och besatthet.

Kär som varande
Sen kommer vi till något som jag tycker är mer svårgreppbart, nämligen att kär beskrivs som om det är ett tillstånd, någonting man är. När det gäller andra känslor så är man tex glad ibland, ledsen ibland. Kär är man hela tiden även om man inte märker det jämt. Det är inte ovanligt att man uppmanas att ta reda på om man verkligen är kär, det kan handla om huruvida man känner svartsjuka, om man tänker på personen tillräckligt mycket, om man tänder på personen och vill ha sex lagom ofta. Jag tycker att det sistnämnda är intressant. Att man förväntas ta reda på om man verkligen är kär och att denna vetskap skulle ligga bortom en själv. Var finns denna verklighet? Finns den bakom känslan? Bakom tankarna? Ligger den och flyter i luften?

Kär –> tillsammans

Jag ser inte hur det jag precis har beskrivit, vad kär innebär kulturellt, skulle vara den bästa och självklara grunden för en parrelation. Lyckoruskänslor i all ära, men de säger ingenting om huruvida två personer är bra på att kommunicera med varandra, eller om de så småningom skulle passa bra för ett delat boende. Båda dessa saker är något som ofta tas för givet som en del i respektive ett mål för en parrelation.

Mina tankar
Jag vill hävda att man kan ha en lyckoruskänslan och kalla den kär utan att vilja ha en parrelation med personen som fick en att börja känna känslan. Man kan vilja bo med en person utan att man känner lyckoruskänslan när man är med hen. Man kan tänka mycket på en person utan att känna lyckoruskänslan eller vilja bo med den. Dessa saker behöver inte hänga ihop. Sen vill jag också påpeka att jag inte ser varför lyckoruskänslan skulle hänga ihop med enbart en person. Det är fint med lyckoruskänslor och det finns för mig ingen logisk anledning att begränsa den känslan.

Vad kär-bagaget får för effekter och möjliga lösningar
Om någon säger ”jag är kär i dig” så tolkas det nästan alltid som att det även implicerar en vilja att bli tillsammans. Personen som hör orden känner troligen att hen ställs inför en fråga och ett val. Den outtalade frågan är ”är du kär i mig också?” och om den frågan besvaras med ett ”ja” så är den självklara slutsatsen att de båda bör bli ett par.

Det är svårt att säga att man är kär och inte mena hela paketet, eftersom det tolkas in helt utan att man säger det. Jag, som vill komma bort från kär som något man är och att det finns en outtalad vilja om ett tillsammansskap, har funderat på hur man säger det. Det lilla ordet ”i” kanske kan bytas ut mot ”av” eller ”med”. Vad får ordet för betydelseförskjutning om man istället säger ”jag blir kär av dig” eller ”jag känner kär-känslor när jag är med dig”? Det är mycket möjligt att det leder till en mycket liten förändring, ordet kär har en väldigt stark kulturell betydelse och det går kanske lättare att välja bort att använda ordet och ersätta det med fler andra ord som mer beskriver det man vill uttrycka i den speciella situationen.