Posts tagged ‘norm’

26 mars 2012

Begränsar jag mig i onödan?

av elin

Jag hade ett samtal på lunchen, om relationsanarki. Det har blivit lite fler samtal om det igen på senare tid och det är en sak som har slagit mig som är lite motig när jag tänker på detta på senare tid. Det handlar om svårigheten att ändra normer själv. I synnerhet om normerna som man vill ändra på handlar om relationer. Relationer är per definition något man gör tillsammans med andra människor. Så länge mina relationer ser ut ungefär så som de flesta förstår vänskapsrelationer så krockar jag inte nämnvärt med min omgivning. Jag tycker att de relationer jag har kan vara på många olika sätt. Det finns närhet, förståelse, kärlek. Det finns lite mer fysisk närhet än jag tror gängse norm för vänskap brukar tillåta. Jag upplever att mitt förhållningssätt till förälskelse jag känner är enklare nu. Det är inte lika viktigt med ömsesidighet för att jag ska njuta av känslorna.

Just nu har jag inget direkt behov av vare sig delad vardag, eller sex och det är ju praktiskt.  Då slipper jag riskera att stöta in i kanter. Slipper gå i närkamp kring de normer som ofta spelar roll där. Jag ingår inte i något nätverk där relationsanarki är norm. De flesta jag känner vet (ungefär) vad det handlar om, men praktiserar det inte själva. Det finns enskilda personer i min vänskapskrets som gör relationsanarki.

Jag har börjat fundera på om jag har anpassat mitt behov av sexuell närhet, romantik och vardagsnärvaro till en nivå som är enkel att hantera pga en trötthet inför tanken på de konflikter jag tror att det skulle innebära att försöka ”få till” de aspekterna i mitt liv. Det känns i och för sig oproblematiskt nu, men tanken på relationer som rör sig inom parrelationernas territorium genererar verkligen en trötthet. En ”eh, orkar inte ens fundera på det”-tanke/känsla.

Det jag funderar på nu är nog något i stil med om jag överdriver de komplikationer jag tror att det skulle innebära. Och om jag alltså begränsar de upplevelser jag har i mitt liv i onödan.

 

17 augusti 2011

Fler bilder?

av elin

Jag läste Anna Svenssons debattinlägg på SVT.  Sammanfattande så uppfattar jag det som att hon vill poängtera att drömmen om att leva ett lyckligt familjeliv samtidigt som man är feminist inte är död, att det är fullt möjligt och att kvinnor, om de hamnar i destruktiva relationer kan göra slut. Hon är kritisk till den bild av hopplöshet som hon tycker målas upp i tex Bitterfittan, det vill säga att det är omöjilgt att leva familjeliv och samtidigt vara självständig som kvinna.

Jag är också kritisk till den hopplöshet som målas upp i tex. Bitterfittan. Min kritik handlar dock om bland annat att kärlek och tvåsamhet beskrivs som mer eller mindre samma sak. Jag uppfattar det som att Sveland vill visa på att det finns starka normer i tvåsamma relationer (i synnerhet heterosexuella) som är svåra att bryta emot när man är i det – det håller jag med om. I Bitterfittan ges dock inget hopp om att något annat skulle kunna vara möjligt. Så ställer vi då Anna Svenssons text mot det och även hon verkar se familjeliv/tvåsamhet/äktenskap som synonymt med varmt, mysigt, kärleksfullt liv.

Om man ser familjeliv (i mer eller mindre normativ tappning) som platsen där man kurar ihop sig tillsammans, skapar gemenskap, värme, kärlek, hemtrevlighet osv. ja då förstår jag om det känns negativt att ”hamna utanför” det och att man inte vill offra det för att leva ett feministiskt liv. Att få bilder av folk (kvinnor) som lyckas kombinera karriär, familj och feminism är naturligtvis hoppfullt då. Det ger en en känsla av att det inte är hopplöst, man måste inte välja mellan feminism/självständighet/frihet och värme/kärlek/gemenskap.

Det jag uppfattar tappas bort någonstans på vägen är att värme/kärlek/gemenskap inte enbart går att skapa/känna i en mer eller mindre normativ familjekonstellation och jag har å min sida svårt att se att den traditionella familjeformen behöver mer uppsjåsande än den redan har. Jag skulle vilja se mer av alternativen. Kanske är det vår uppgift, vi som inte lever familjenormativt, att berätta om hur livet kan se ut med bland annat värme/kärlek/gemenskap på andra vis. Det behövs kanske snarare konkurrerande bilder, för att luckra upp den allt-överskuggande norm-familj-bilden, än fler kritiska analyser av hur negativ kärnfamiljen är – för det har vi sett väldigt mycket av. Och inte har det ruckat på normen så särskilt mycket?

Jag tror inte att dessa nya bilder av hur livet också kan se ut bör skönmålas, för det blir varken trovärdigt eller intressant. Jag tror dock att det är bra att visa, konkret, hur våra liv ”ser ut”. Det finns en risk att varje liten negativ upplevelse som beskrivs i mitt icke-normativa liv tolkas som på grund av att jag inte har en man, för att jag inte har fattat att jag är lesbisk, för att jag inte har barn, eller… men skitsamma – vissa skulle säkert även uppskatta att bara läsa om Något Annat?

Soundtrack till första utkastet av denna text (finliret behöver att jag instrumentell musik till)

Efter att ha läst igenom det jag nu skrivit så funderar jag på om denna blogg kanske är platsen för att även berätta om mitt vardagliga liv – visa på hur det konkret ser ut?

23 maj 2010

Att anta norm

av elin

Jag har lagt märket till att jag antar norm hos andra även inom dom områden där jag själv är långt ifrån normen.

Om jag ser en kvinna på stan med en barnvagn så antar jag att hon är barnets biologiska mamma och att där finns en biologisk pappa och att alla tre bor tillsammans i  en lägenhet. Det är vad jag antar. Jag roade mig häromdagen med att hitta på en alternativ berättelse kring en kvinna som satt med ett spädbarn i famnen på ett fik. Jag hittade på att hon bodde tillsammans med två kvinnor och att det var en av dom andra som hade varit gravid med barnet vilket kommit till genom insemination. Och att kvinnan som satt där på fiket brukade träffa en man varannan helg och att dom brukade gå långa promenader och prata om livet och att hon ibland hade sex med en av dom som hon bodde med. Jag lekte alltså aktivt med en fantasi för att luckra upp antagandena lite. För att själv inte hejdlöst delta i upprepandet av en och samma berättelse. Jag har ju faktiskt ingen som helst koll på hur personer jag ser på stan lever sina liv.

Jag har funderat på att leva som om min idealbild av hur relationer kan fungera är verklighet. Att inte läsa in extra information utifrån gängse norm i det som folk berättar utan bara lyssna till det som sägs och aktivt påminna mig om att det som inte sägs inte behöver innehålla en normpusselbit. Om någon berättar att den sovit över hos en person så vill jag tex inte anta att dom också har haft sex. Eller för den delen om någon berättar att den är tillsammans med någon så vill jag inte anta att dom har sex med varandra regelbundet och inte heller ta förgivet att dom har en monogam överenskommelse.

När det gäller hur folk läser in norm i min berättelse så tycker jag att det är lite svårare att hitta ett bra sätt att agera. Jag vill gärna prata om mitt liv som om min relationssyn var självklar. Det skulle dock vara betydligt enklare om jag kände att jag hade ett språk att beskriva mitt liv med. Som läget är nu går mycket av det jag gör att läsa med normglasögon utan att haja till. Det vill säga; det går att lägga in pusselbitar i mellanrummen och läsa mitt liv normativt. Tror jag? Det stör mig inte lika mycket på ett personligt plan nu som innan, men det stör mig för att jag vill påverka. Jag vill vidga möjligheterna som folk antar. Jag vill störa ordningen.

Så nu funderar jag på om det kanske är lättare att störa ordningen genom att läsa in min norm i andras berättelser och därmed reagera ”fel” och inte förstå det som den andra försöker förmedla ”mellan raderna”. Så att den som följer normen i mötet med mig märker att det den gör inte är självklart för alla.