Posts tagged ‘normer’

31 juli 2013

Det personliga är politiskt, det politiska är personligt…

av elin

image

Det har återigen, för jag vet inte vilken gång i ordningen, blivit aktuellt att fundera extra mycket på det här med ansvar och engagemang i relationer. Kopplat till kön. Och vad det får för konsekvenser när de som har relationen har lärt sig att vara varsitt kön socialt. Jag skulle gissa att det här problemet highlightas när relationen ifråga är romantisk.

Jag har två konfliktande värderingar när det kommer till detta:

1. Det är viktigt för mig att acceptera andras autonomi. Att de får välja hur de vill leva sina liv, vad de lägger sitt engagemang på osv.

2. Det är viktigt för mig att upphäva könsmaktsordningen.

Inte helt sällan kommer de här två värderingarna i konflikt med varandra. När jag uppfattar det som att någons agerande och/eller värderingar förstärker könsmaktsordningen så vill jag säga ifrån. Påtala detta.

Och gör det.

Men då det inte helt sällan handlar om ansvar och engagemang i relationer och att jag är en av parterna: ”Kvinnan som slår knut på sig själv för att få relationen att fungera” så kan det iaf lätt uppfattas som att jag bara argumenterar ”i egen sak” och att det handlar om att jag ”vill ha mer” än vad ”den andra vill ge”, vilket generellt sätt är något som jag är ointresserad av. Jag vill inte att någon ska ge mig mer än den vill, men jag vill inte heller att någon avslappnat ska kunna vara egocentrisk och upprätthålla patriarkatet utan att få mothugg.

Konsekvensen av denna motsättning mellan olika värderingar, som jag har samtidigt, är att jag tänker otroligt mycket på dilemmat. Hur ska jag hantera mötet med ytterligare en man som ganska sällan tar initiativ till ett samtal om hur vi reproducerar könsroller, eller flyttar sig ut ur sin comfort zone och in i min. Hur jag ska hantera känslan av att jag bara har att anpassa mig, eller låta bli relationen.

Till saken hör att jag inte vill behandla folk olika beroende på kön.

Och lika lite som jag vill flytta ut i skogen och bli självförsörjande för att fly från det kapitalistiska samhället vill jag sluta umgås med män för att fly från patriarkatet. Jag vill förändra det här i grunden, men jag vet inte vilka strategier jag ska använda.

09 november 2012

Var och hur vill jag arbeta?

av elin

Det som surrar mest i mitt huvud just nu är tankar kring arbete och jobbsökning. Jag tycker inte om formuleringar som ”sälj dig själv” eller ”marknadsför dig själv” och blir irriterad av beskrivningar som handlar om att min tveksamhet inför att söka arbete skulle ha att göra med att jag inte tror på mig själv. Det som jag inte tror på är arbetsmarknaden så som den fungerar just nu. Och jag tvivlar på att det finns arbeten som följer mina värderingar. Jag tvivlar på att det finns arbetsplatser som har en välfungerande struktur och samtidigt är varma och inkluderande.

Jag tror att jag skulle kunna göra ett bra arbete och ha trevligt på en mängd olika arbetsplatser. Det som krävs är att arbetets syfte är någotsånär i enlighet med mina värderingar och att jag har möjlighet att påverka. Jag har inga arbetsrelaterade drömmar, som i att jag jättegärna skulle vilja arbeta med x. Mina drömmar handlar om att göra världen till en lite bättre plats och det går att göra på en mängd olika sorters arbeten. Jag är också intresserad av att arbeta med gemenskapen i arbetsgruppen. Jag skulle tycka om en arbetsgrupp där olika personer tillåts vara olika och att just det ger något. Alla bör tex inte vara extroverta. Alla bör inte heller vara flexibla.  Jag är bra på att skapa struktur och förklara saker pedagogiskt. Jag tycker att det är intressant att fundera på hur  informationsflödet skulle kunna fungera bättre och jag tycker att det är viktigt att alla vet vad de ansvarar för och att allt som ska göras har en ansvarare.

 

Det här, som jag vill och som jag är bra på känns dock mycket luddigt när jag ställs inför att söka arbete. Var ska jag börja och var vill jag arbeta egentligen? Igår lånade jag ett par böcker om jobbsökning i hopp om att hitta sätt att få bättre grepp om vad det är jag vill och var jag kan göra det eftersom jag tror att det är den bästa grunden för att komma dit. Att sätta ord på idéerna. Men så står där formuleringar om att sälja och marknadsföra mig själv och jag blir inte alls inspirerad av det. Av de orden.

Jag vill arbeta på en plats där jag inte förutsätts förställa mig själv. Jag vill delta i skapandet av arbetsplatser där ingen förutsätts förställa sig själv. Och det vore fint om samarbete var grunden i det hela, inte konkurrens.

Etiketter: , ,
05 augusti 2012

En Elinmanual?

av elin

Jag fick tipset av en bekant att skriva en Elinmanual efter att jag problematiserat hur jag tycks krocka med andra människor när det gäller flirt och sexuellt samspel. Jag upplever att de flesta har en heteronormativ (som då också blir könsnormativ) manual när de gäller just flirt och sexuellt samspel även om de i resten av livet har tagit avstånd från att reproducera könsroller. För mig finns det två problem med detta, ett är att jag tycker att det är fel att reproducera könsroller, det andra är att jag inte går igång på det, tvärtom. Om jag har ett litet intresse för någon och den börjar rollspela någon variant av den heteronormativa flirtmanualen så tvärdör intresset från min sida.

Och jag vill även påpeka att jag själv inte är fri från den manualen, men jag får ungefär lika obehagliga känslor i magen när jag själv agerar i enlighet med den som när andra gör det.

Så tanken är då att istället skriva ner en bruksanvisning om hur jag fungerar. Vilka beteenden får mig att känna närhet och intresse? Vad tänder jag på? Hur fördjupar man en relation med mig? Och vilka beteenden lär leda till det motsatta, mindre närhet, ointresse, slocknad lust och distans i relationen?

Jag har börjat skissa på det hela och finner det mycket intressant och jag funderar på om det är något jag vill publicera, eller inte. En rädsla jag har inför att publicera det är att någon ska finna det lockande att agera i enlighet med den bara för att få sex med mig, eller något sådant, men det som resulterar i närhet och intresse från min sida är rätt svårt att fejka.

Vi får se.

Här är länk till Polyamory Weekly 157 RTFM! där idén om att skriva sin manual kommer ifrån. RTFM! står för ”Read the Fucking Manual!” ;)

01 juni 2012

Flatlobbyn och tankar om normer och positioneringar

av elin

Igår var jag på flatlobbyn och jag tyckte att det var bra och intressant. Den sista delen var ett samtal med två personer från Queer people of colour och de sa ett par saker som var provocerande för mig, vilket jag tycker är intressant och bra. Det ena var att den vita kroppen ses som androgyn och det andra var att de inte vill höra vita säga att vi också har erfarenhet av rasism, för det har vi inte (om jag förstod det rätt).

Den första om androgyniteten blev jag helt ställd inför, jag kände inte till att det fanns en sådan uppfattning och undrar vad det grundar sig på. Jag uppfattar min kropp som väldigt oandrogyn, jag är kort, har tydliga höfter, midja och bröst och blir tolkad som kvinna av alla och det är något som jag då och då har tyckt är jobbigt. Det fick mig att fundera på om det inte är så att det är idealbilden av vit kropp som är androgyn, typ modellkroppar? Jag skulle gärna ha hört mer om den idén för den kändes helt främmande för mig.

Den andra delen om att vi vita ska sluta ”förstå” genom egna erfarenheter så som jag förstod det, men det är möjligt att jag inte känner till kontexten. Det som refererades till var om vita som berättar om att de varit på en fest där de var den enda vita, eller varit mycket utomlands som barn och hur de blivit underligt behandlade pga sin hudfärg i dessa sammanhang. På vilket sätt dessa anekdoter framförts vet jag inte och jag kan tänka mig att det har varit något i stil med ”jag vet precis hur det är för…” och i så fall förstår jag all irritation emot det. Det är absurt att påstå att man vet precis hur en annan persons erfarenhet ser ut när en befinner sig i helt olika positioner. Om det däremot handlar om något i stil med ”jag har erfarenhet av att bli tolkad utifrån min hudfärg så jag tror att jag har en liten aning om hur delar av din upplevelse kan vara” så ser jag inte varför det skulle vara fel.

Och anledningen till att det senare provocerade mig var naturligtvis min egen upplevelse av att bli tolkad utifrån min hudfärg under hela min uppväxt och att jag tror att det gör att jag har en något närmare förståelse än de som har levt hela sina liv som självklar norm och aldrig noterat att de ens har en hudfärg.

Sedan är det olika saker som tillskrivs en beroende på vilken hudfärg det är man har, som svensk är det framförallt en mängd ”tråkighetsattribut” som en behöver förhålla sig till. Det är naturligtvis stor skillnad på det och att bli förminskad som mindre värd, mindre intellektuell, utsatt för våld, eller hot om våld pga sin hudfärg.

Om jag drar detta till de positioner jag har där jag är anormativ, icke-hetero och icke-mono så upplever jag en större förståelse från vissa vänner jag har som har erfarenhet av att vara mono i en kontext där det är självklart att inte vara det. De upplever sig tolkade som tråkiga, ofria, osjälvständiga osv och värjer sig emot detta. Det samma gäller heteros med erfarenhet av tex flatkretsar. Vilken analys som följer på dessa erfarenheter är olika. Det kan vara en analys som påstår att det är exakt samma sak att vara norm i samhället i stort och att vara norm i ett mindre sammanhang, eller en analys som innebär en förståelse för att det måste vara jobbigt att behöva förhålla sig till normerna hela tiden i det vardagliga livet. En insikt om att den egna normativa positionen ger ett enklare liv.

Den form av vardagsrasism som jag sett exempel på mest är bemötanden där den vita, oftast tjänsteman, pratar till en person ”of colour” som om denna är ett barn/mindre begåvad/döv. De pratar då ovanligt högt och teatraliskt. Det finns även ofta en ton av ”tycka synd om” och jag får spatt. Att bli bemött så måste vara skitjobbigt. Personer med synliga funktionsnedsättningar brukar bli bemötta på ungefär samma sätt. De gånger jag har haft en funktionsnedsättningsstämpel med mig in i arbetslivet har jag fått erfara vissa delar av detta, den del där den andras ton låter som att den tycker synd om mig och det antyds att jag inte är helt kapabel.

10 augusti 2008

Några tankar

av elin

Jag har funderat en del på att jag, och även andra som problematiserar mononormen, hela tiden förhåller oss till den norm vi ifrågasätter. Går det att göra på något annat sätt? Går det att bli förstådd utan att utgå ifrån det kända?

Okända/nya begrepp (allt är begrepp i någon mån) förklaras genom att visa på hur de står i relation till redan kända begrepp: Det är inte detta, men det är nästan detta och det är lite av en blandning av det och det. Kan vi låta bli att utgå ifrån normen när vi vill visa hur vi ser det annorlunda?

Genom skönlitteratur kanske?

Etiketter: ,
26 mars 2008

Kär

av elin

Det lilla ordet kär har så mycket kulturellt bagage. Det ryms en mängd förväntningar och idéer i ordet. Jag tänker peta på en del av de förväntningarna i den här texten. Jag börjar med att försöka reda ut hur kär beskrivs i vår kultur och visar sen hur jag tycker att vissa saker inte går ihop. Jag ifrågasätter sen idén att vi, när vi verkligen är kära i en person, bara kan känna kär-känslor i relation till denna och att eventuella brott från detta är tecken på att relationen är dålig, eller att vi är flyktiga personer. Jag kommer avsluta med lite tankar om hur vi kan prata om kär som känsla på ett sätt som inte anammar det kulturella bagaget.

Kär som känsla
Kär handlar om en känsla, en svårdefinierad känsla som beskrivs med ord som bubbel i magen, pirrighet, att känna sig helt lyckorusig. Detta beskrivs ofta som en oregerlig känsla som den tar över och man gör och beter sig på sätt som man annars inte skulle göra. Kär sägs även rymma en viss grad av besatthet. Kärheten kommer från och riktas mot en person och tankarna på den här personen går inte att stoppa. Här har vi alltså åtminstonde två olika känslor; lyckorus och besatthet.

Kär som varande
Sen kommer vi till något som jag tycker är mer svårgreppbart, nämligen att kär beskrivs som om det är ett tillstånd, någonting man är. När det gäller andra känslor så är man tex glad ibland, ledsen ibland. Kär är man hela tiden även om man inte märker det jämt. Det är inte ovanligt att man uppmanas att ta reda på om man verkligen är kär, det kan handla om huruvida man känner svartsjuka, om man tänker på personen tillräckligt mycket, om man tänder på personen och vill ha sex lagom ofta. Jag tycker att det sistnämnda är intressant. Att man förväntas ta reda på om man verkligen är kär och att denna vetskap skulle ligga bortom en själv. Var finns denna verklighet? Finns den bakom känslan? Bakom tankarna? Ligger den och flyter i luften?

Kär –> tillsammans

Jag ser inte hur det jag precis har beskrivit, vad kär innebär kulturellt, skulle vara den bästa och självklara grunden för en parrelation. Lyckoruskänslor i all ära, men de säger ingenting om huruvida två personer är bra på att kommunicera med varandra, eller om de så småningom skulle passa bra för ett delat boende. Båda dessa saker är något som ofta tas för givet som en del i respektive ett mål för en parrelation.

Mina tankar
Jag vill hävda att man kan ha en lyckoruskänslan och kalla den kär utan att vilja ha en parrelation med personen som fick en att börja känna känslan. Man kan vilja bo med en person utan att man känner lyckoruskänslan när man är med hen. Man kan tänka mycket på en person utan att känna lyckoruskänslan eller vilja bo med den. Dessa saker behöver inte hänga ihop. Sen vill jag också påpeka att jag inte ser varför lyckoruskänslan skulle hänga ihop med enbart en person. Det är fint med lyckoruskänslor och det finns för mig ingen logisk anledning att begränsa den känslan.

Vad kär-bagaget får för effekter och möjliga lösningar
Om någon säger ”jag är kär i dig” så tolkas det nästan alltid som att det även implicerar en vilja att bli tillsammans. Personen som hör orden känner troligen att hen ställs inför en fråga och ett val. Den outtalade frågan är ”är du kär i mig också?” och om den frågan besvaras med ett ”ja” så är den självklara slutsatsen att de båda bör bli ett par.

Det är svårt att säga att man är kär och inte mena hela paketet, eftersom det tolkas in helt utan att man säger det. Jag, som vill komma bort från kär som något man är och att det finns en outtalad vilja om ett tillsammansskap, har funderat på hur man säger det. Det lilla ordet ”i” kanske kan bytas ut mot ”av” eller ”med”. Vad får ordet för betydelseförskjutning om man istället säger ”jag blir kär av dig” eller ”jag känner kär-känslor när jag är med dig”? Det är mycket möjligt att det leder till en mycket liten förändring, ordet kär har en väldigt stark kulturell betydelse och det går kanske lättare att välja bort att använda ordet och ersätta det med fler andra ord som mer beskriver det man vill uttrycka i den speciella situationen.