Posts tagged ‘osäkerhet’

21 februari 2012

Metal(l)

av elin

Jag fortsätter förkovra mig inom metal(l)-genren, den är ju minst sagt bred. Det tycks även som att orden som används för att beskriva de olika subgenrerna inte slår an samma ljudbild i mitt inre som den som pratar/skriver tänker sig. Det är fascinerande och förvirrande. Hårt respektive tungt är exempel på ord jag menar. Och om det är så att mina tolkningar skiljer sig markant från något som de vana lyssnarna är mer eniga kring eller om det finns en stor diversitet på hur folk pratar om det har jag ingen aning om.

Min inställning till att prata om musik verkar ha ändrats dock, eller just nu är den i alla fall annorlunda än tidigare. Söndagen innebar ett ganska långt engagerat samtal om musik (främst metal då) via mail. Fascinerande. Att det kan vara intressant. Jag känner mig lite trevande i ordvalen. Som tex metal, om det är ok att försvenska det till metall, eller om det är bättre att skriva hårdrock. Inte att det finns regler som jag måste följa, men jag känner mig trevande. På okänd mark. Det leder även till en känsla att jag riskerar att ”göra fel”, avslöja mig som utböling, nybörjare, osäker, fel?

Jag tänker på socialt kapital, kontext, att kunna det språk som gäller. Jag kände samma osäkerhet och trevande när jag lyssnade in mig på hip hop.

Att jämföra med hur enkelt jag kan föra mig i ”allmän akademiska” sammanhang.

Som tur är så finner jag det intressant att just treva och både lära mig och utmana rådande normer inom diverse subgenrer. Det är lite svårare om subgenren i fråga ”hör till” något som går att tolka som en lägre klass än den jag själv ”tillhör”. Då har jag svårare att vara ok med att utmana. Det där vill jag skriva mer om, kommer att tänka på en tidigare erfarenhet som jag har av det. Men inte nu, nu ska jag gå och äta lunch.

07 juli 2009

Normer

av elin

Elin (inte jag) skriver om att inte passa in i normen, den monogama och romantiska kärleken, men att inte heller passa in i det alternativ som hon ser stå till buds, det polygama. Det är lite oklart vad det är för normer hon förhåller sig till i polygamt liv, men jag skulle gissa att det handlar om att vara 100% ok med att en partner kärar ner sig i andra och så vidare. Att leva upp till den perfekta kommunikationen och de rätta känslorna.

Hon skriver även om att man som normbrytare får stå till svars för hela levnadssättet och mer eller mindre måste bevisa dess förträflighet genom att hela tiden vara lycklig, genom att bevisa att ens relationer fungerar smärtfritt hela tiden. Det är ett krav som monogama sällan känner av, de behöver inte, eftersom de är norm, bevisa att deras kärlek är felfri.

Det är synd att vi ska falla in i det tankesättet, jag gör det också, att vi inte får visa våra sorger, vad vi har problem med – för då kommer vi kanske (troligen) få höra att det beror på det annorlunda valet som vi gjort.

Ett exempel på det här var när jag kände mig bortvald och livrädd att en vän skulle bryta kontakten med mig totalt, eller att vår relation skulle total haverera – för att han hade en tjej på besök som han var förälskad i. Det brukar kallas svartsjuka, jag väljer att kalla det rädsla att bli bortvald, rädsla att inte duga, rädsla att var amindre värld, rädsla att i jämförelsen med någon annan förlora. Och det värsta av allt just då var känslan av att inte ha någon att prata med, för ingen skulle ge mig den tröst jag ville ha. De alra flesta skulle troligen ge mig rådet att bryta den relationen och satsa på att hitta en monogam istället. Min känsla, som var otroligt stark, skulle kunna tas för ett bevis för att min inställning till relationer inte fungerar.

Jag behövde verkligen prata så jag pratade med den jag hade att tillgå ändå, en person som jag inte känner så väl, och det visade sig vara ganska bra. Hon berättade att hon inte brukade känna svartsjuka och att det ibland var ett problem, eller på något sätt bemöttes som ett problem. Och det var skönt att höra, men samtidigt kände jag mig väldigt svag – för att jag har lätt att känna mig bortprioiterad, bortvald, mindre värd etc. För att jag inte är så stark och självständig som jag skulle vilja vara.

Och det tar emot att skriva detta av samma anledning som det tog emot att prata med folk om det då – rädslan att någon kommer se det som bevis för att jag inte lever som jag lär. Men min ”lära” handlar inte om att känslor ska styras och manipuleras utan om att jag inte anser mig ha rätt att begränsa andra människor för att jag tror att deras positiva känslor gentemot någon annan än mig hotar mig.