Posts tagged ‘politik’

02 juli 2012

Nu har jag bestämt mig

av elin

Mitt politiska huvudfokus kommer ett tag framöver ligga på politik och retorik kring arbete och ekonomi. Det var ytterligare snack om att ”massarbetslösheten är det stora problemet” på P1 imorse som fick mig att bestämma det. Det fick mig att skriva den här statusen på facebook:

Okej, återigen hörde jag uttalanden om att jobben och massarbetslösheten är den viktigaste politiska frågan och det fick mig att bestämma mig för att ha mitt fokus där – dock med annat perspektiv än det gängse. Problemet är inte att det finns för få arbeten ett utföra. Problemet är tudelat. Eller trippeldelat. Vi har dels för få anställda i offentlig verksamhet, i skola-vård-omsorg. De som jobbar jobbar för många timmar, det är mer rimligt att vi delar på de timmar som behöver göras istället för att vissa jobbar så att de knappt orkar göra något annat (i synnerhet inte om de även har barn osv) och andra inte arbetar alls med ekonomisk kris och stigamtisering som följd. Det ekonomiska läget för arbetslösa är det tredje problemet då. Och stigamatiseringen. Som om det är den arbetslösa som är problemet.

Till det bör vi konsumera mindre, inte mer och då behöver vi ett annat ekonomiskt system som inte bygger på att vi konsumerar en massa hela tiden.

*packar ner Arbetsssamhället-hur arbetet överlevde teknologin i väskan och åker till jobbet*

Annonser
Etiketter: , ,
30 juni 2012

Politik

av elin

Jag har nu försökt ta en paus från engagemang och politik i ett par veckor eftersom jag märkte att jag bara blev frustrerad och inte upplevde att jag påverkar något annat än mitt eget grundhumör och min nattsömn. Jag har nu som ambition att hitta ett konstruktivt sätt att engagera mig politiskt. Jag hade tänkt börja imorgon, men känner idag att jag lika gärna kan börja idag.

Problemen jag har kring mitt politiska engagemang är:

  • Det finns många intressanta och viktiga frågor: ekonomi- och arbetspolitik, fördelningspolitik, samhällsrelaterade frågor av alla de slag; infrastruktur, sjukhus, löner, konsumtion, skatter, planering vs frihet och diversitet. Och genusfrågor, hbtq-frågor, normer. Intersektionalitet (vilket är ett begrepp jag gärna läser in mig mer på). Värderingar. Miljö.  Feminism (framförallt ifrågasättande av maskulinitetsnormer och tvåkönsuppdelningen). Och säkert en drös till. Jag hinner inte sätta mig in i alla dessa frågor på djupet.
  • Jag har rätt höga krav på mig själv om hur insatt jag bör vara innan jag uttalar mig i en fråga, detta gäller i synnerhet frågan om arbete, ekonomi, samhällsplanering osv. Jag har inga visioner/idéer om hur samhället bör styras och hur det praktiskt ska ”gå ihop”, men en stark uppfattning om att så som det är nu inte fungerar. Detta försöker jag motverka med en tanke om att vi behöver våga diskutera frågor som vi inte har total överblick över, för att kunna skapa oss en bättre överblick, gemensamt.
  • Problem att engagera mig i grupper. De gånger jag försökt engagera mig i diverse politiska grupperingar så har det alltid fallit på att jag inte hittar något bra sätt att förhålla mig till när jag anser att delar av åsiktspaketet (de gånger det varit politiska partier) inte alls är vettigt, eller när jag anser att idéerna om hur kampen för förändring sker inom gruppen är kontraproduktivt. Jag har valt att gå ur istället för att bråka om strategier, försöka påverka normer i gruppen då jag upplevt det som för jobbigt.
  • Ensam är inte stark. Att försöka engagera sig för sig själv i femtioelva frågor på en gång fungerar inte heller särskilt bra.
  • Jag känner mig splittrad och ofokuserad, som att jag inte anser mig ha tid att fördjupa mig i en fråga för att jag då missar en annan. Att det jag gör ändå inte påverkar någon annan. Att jag inte har tid att sitta hemma och läsa på en massa, att jag vill agera direkt.
  • Jag behöver hitta ett sätt att varva politiskt engagemang med annat som ger mig energi. Politiskt engagemang ger mig energi också när jag upplever att det finns en riktning och händer något, men när jag bara finner mig i (mer eller mindre) ensam opposition så tar det rätt mycket energi också (därav behovet av en grupp, som jag alltså oftast har problem med) .

Jag upplever att jag är med och påverkar normer kring kön och relationer redan som det är nu och det känns bra. Det är sådant jag tror går att påverka genom att inte leva normativt och att skriva texter som når folk.

Det jag upplever att jag vill och behöver lägga mer tid på är det som påverkas av vilka det är som regerar det här landet. Jag vill inte stå bredvid och titta på när fler sjukhus och andra offentliga verksamheter säljs ut. Hur skatten minskar och fördelningen är åt helvete. Jag vill vara med och påverka där, men jag vet inte hur. Jag skulle tycka att det vore enklare om jag hade någon vision att basunera ut. Som det är nu vill jag mest bara skrika: NEJ, KAPITALISMEN FUNGERAR INTE!!! och även informera folk om vad skatten går till. Att det är absurt att som den nuvarande regeringen gör sänka skatten och sedan säga att det tyvärr inte finns pengar för det ena och det andra… nehe, finns det inte? Men till höjd lön för Reinfeldt finns det pengar. Lönenivån för politikerna undergräver liksom förtroendet för dem. Det är något skattepengar inte behöver gå till. Makt är i sig en rätt rejäl belöning för de uppgifter som politiker har. Det bör inte vara en ekonomisk karriärmöjlighet att bli politiker.

Jag är van vid att tänka att det är något negativt med att bara kritisera det som är och inte komma med bra och genomtänkta idéer om hur det skulle kunna vara istället, men å andra sidan så kanske den där kritiken behövs. Det behöver bli tydligare att kapitalism tex inte är naturgiven. För övrigt kan det nog vara en bra idé att läsa in sig lite mer på olika definitioner av kapitalism och sätta fler ord på vad det är i vilken ekonomisk politik som jag kritiserar.

01 oktober 2011

Tid för arbete, tid för gemenskap?

av elin

Jag kommer hem från jobbet ungefär klockan sex och efter mat och diskning är klockan åtta. Klockan nio vill jag stänga av datorn och varva ner. Läsa eller skriva. Det är inte helt smidigt att vara social på vardagarna när det ser ut så. Det skulle tex gå att bjuda med någon hem och äta ihop och sedan säga hejdå vid nio. Tre timmars häng, visst vore det ganska fint. Men efter drygt åtta timmar på arbete när jag är trött och hungrig så är ensamheten det som lockar mest. Och om jag nu ändå väljer att vara social så är det bra om jag kommer ihåg morgondagen och faktiskt ber vännen gå vid ungefär nio och det hör inte till min starka sida. Har jag trevligt så glider jag gärna lite (mycket) på sluttiden.

Eftersom jag bor själv så blir veckorna som en följd av detta rätt osociala förutom det sociala som finns på jobbet, vilket det inte alls är något fel på, men det är något annat. På torsdagar har jag i och för sig kör och då blir det lite socialt omkring det, men jag är fullständigt slut när jag kommer hem, vid tio (då jag varit hemifrån sen ca halv åtta på morgonen).

Det här är ju inte alls någon unik situation och jag undrar hur andra hanterar det. Det bör finnas fler som bor själva som känner att det där att hinna träffa vänner är svårt och det måste finnas de som bor med andra som känner en stor längtan efter att få vara själva, ifred, att någon gång inte behöva förhålla sig till andra. Och de som bor med andra lär inte ha lättare att få till det där med att träffa vänner, som de inte bor med.

En fråga som kommer som en självklar reaktion på detta är: varför jobbar vi så mycket? Med tanke på hur mycket effektivisering det har skett sedan den senaste arbetstidsförkortningen (jag kan inte de exakta siffrorna, men de är inga små förändringar vi pratar om) så är det mycket konstigt. Även om all den arbetstid som görs nu behöver göras så skulle vi väl åtminstone kunna dela rättvist på det. Det är i mina ögon absurt att vissa ska arbeta tills de stupar, medan andra inte har något arbete alls. Som kuriosa kan vi ju även fundera på hur många det är som mest sitter av tiden (Läs i ”Ja till Liv!” om arbetslinjen, eller i Arbetssamhället av Roland Paulsson). Det är inte ovanligt att de där åtta timmarnas arbetstid mest handlar om att sitta av tiden, att lova att befinna sig på en viss plats under si och så många timmar per dag – eftersom det skulle se dumt ut om man fick gå hem när arbetsuppgifterna är klara? Sedan har vi andra arbeten, på försskola, skola, äldrevård, sjukvård osv. där det är allt för få anställda och där arbetsbelastningen ofta är hög under hela arbetsdagen.

Jag skulle vilja ha mer diskussion kring hur vi ser på arbete och varför. Vad ‘behöver’ vi göra för att samhället ska rulla på? Hur nödvändigt är det tex med telefonförsäljare och att skapa efterfrågan… konsumtion har ju inga nackdelar? Jag har svårt att, som många andra, anse att det ekonomiska system vi har nu fungerar. Vi behöver ett nytt ekonomiskt system som hjälper oss att bygga ett bra samhälle tillsammans och som frigör tid så att vi hinner umgås med varandra.