Posts tagged ‘relationer’

11 september 2013

Konkreta förslag till feministiska män #3: Värdesätt relationer!

av elin

wpid-IMAG2320.jpg

Dagens förslag handlar om att värdesätta relationer och engagera sig i att de pågår och fördjupas. Hör av dig till de som står dig nära och berätta vad som händer i ditt liv. Initiera att ses. Återknyt till saker som personen du umgås med har berättat tidigare. Visa att du minns och att du bryr dig om hur det har gått. Skriv dagbok om du har svårt att komma ihåg vad andra människor har berättat för dig.  Berätta vad du känner och vad som är viktigt för dig. Lyssna när andra berättar om det som är viktigt för dem just nu.

Det är intressant och givande att lära känna andra människor mer. Få veta vad de har varit med om, vad de tänker på, vad de känner och vill och hoppas på. Och att erfara saker med varandra över tid.

Om du har svår att komma ihåg att höra av dig till folk som du gärna har kontakt med så rekommenderar jag att använda något påminnelsesystem. Själv använder jag Task List för att påminna mig själv om att höra av mig till olika personer som jag vill ha kontakt med (allt från var tredje dag till en gång per kvartal finns där och jag ändrar i listan med jämna mellanrum). Det var lite läskigt att göra prioriteringarna, men jag tycker att det är sjukt värt det. Poängen för mig var bland annat att aktivt motverka att jag i första hand hör av mig till folk som jag är förälskad i, eller som jag uppfattar att jag har en konflikt med som behöver lösas. Jag ville aktivt uppvärdera och lägga mer tid på de relationer som jag trivs i, som är enkla och inte gör så mycket väsen av sig.

Om du upplever att någon vill ha en mer intensiv relation med dig än tvärtom, ta upp det och prata om det. Och mitt förslag är att då berätta vad du vill, vilken intensitetsgrad som är lagom för dig snarare än att bara säga ”jag vill mindre än vad du vill”. Det är mycket enklare att förhålla sig till: ”För mig skulle det vara lagom om vi sågs en gång i månaden”, än ett vagt ”mindre än”. Våga också berätta när du tror att du vill ses oftare än någon annan, kanske är det inte alls så.

04 september 2013

Bloggserie: Konkreta förslag till feministiska män.

av elin

image

Inspirerad av Fanny och min egna ilska och frustration har jag bestämt mig för att göra en bloggserie med konkreta förslag på vad en kan göra som feministisk man för att påverka feministiskt. Många feministiska män argumenterar mycket och har många gånger väldigt bra resonemang. Det är bra! När det kommer till den egna rollen i det hela tycks det vara svårare att göra förändringar. Jag tror att det delvis beror på en uppfattning om att det mest är en massa ”inten” som ska åstadkommas. Ungefär såhär tror jag att många feministiska män tänker: Jag ska inte ta så mycket plats i diskussioner, jag ska inte köra över kvinnor, jag ska inte förtrycka, jag ska inte… osv. Och att ni känner er lite vilsna inför hur alla dessa ”inten” ska gestalta sig.

Det kan hända att det finns en del borden också: Jag borde diska mer, städa mer, ta hand om hemmet mer, men jag tycks hela tiden ligga steget efter och det blir så otroligt motigt när jag hela tiden blir kritiserad, när jag aldrig kan göra nog. Kanske händer det att ni tänker så?

Jag tycker att Fanny tar upp bra saker i sitt inlägg och vi tycks ha liknande idéer om var själva essensen ligger i vad som skulle göra verklig skillnad. Att vilken roll vi tar i nära relationer är något som upprätthåller könsrollerna och skev maktförskjutning. Så det är där även mitt fokus kommer ligga. I alla fall till att börja med. Och troligen kommer jag upprepa en del av det Fanny skriver i sitt inlägg.

Bloggserien Konkreta förslag till feministiska män börjar på måndag!

04 augusti 2013

Vänner pratar om sin icke-monogami på radio!

av elin

Mycket fint att höra vänner prata om sitt sätt att göra relationer på. Jag blir lite irriterad på reportern som verkar vilja få fram en viss bild och inte riktigt lyssnar på de svar hon får, men det blev ändå ett bra program.

Lyssna!

31 juli 2013

Det personliga är politiskt, det politiska är personligt…

av elin

image

Det har återigen, för jag vet inte vilken gång i ordningen, blivit aktuellt att fundera extra mycket på det här med ansvar och engagemang i relationer. Kopplat till kön. Och vad det får för konsekvenser när de som har relationen har lärt sig att vara varsitt kön socialt. Jag skulle gissa att det här problemet highlightas när relationen ifråga är romantisk.

Jag har två konfliktande värderingar när det kommer till detta:

1. Det är viktigt för mig att acceptera andras autonomi. Att de får välja hur de vill leva sina liv, vad de lägger sitt engagemang på osv.

2. Det är viktigt för mig att upphäva könsmaktsordningen.

Inte helt sällan kommer de här två värderingarna i konflikt med varandra. När jag uppfattar det som att någons agerande och/eller värderingar förstärker könsmaktsordningen så vill jag säga ifrån. Påtala detta.

Och gör det.

Men då det inte helt sällan handlar om ansvar och engagemang i relationer och att jag är en av parterna: ”Kvinnan som slår knut på sig själv för att få relationen att fungera” så kan det iaf lätt uppfattas som att jag bara argumenterar ”i egen sak” och att det handlar om att jag ”vill ha mer” än vad ”den andra vill ge”, vilket generellt sätt är något som jag är ointresserad av. Jag vill inte att någon ska ge mig mer än den vill, men jag vill inte heller att någon avslappnat ska kunna vara egocentrisk och upprätthålla patriarkatet utan att få mothugg.

Konsekvensen av denna motsättning mellan olika värderingar, som jag har samtidigt, är att jag tänker otroligt mycket på dilemmat. Hur ska jag hantera mötet med ytterligare en man som ganska sällan tar initiativ till ett samtal om hur vi reproducerar könsroller, eller flyttar sig ut ur sin comfort zone och in i min. Hur jag ska hantera känslan av att jag bara har att anpassa mig, eller låta bli relationen.

Till saken hör att jag inte vill behandla folk olika beroende på kön.

Och lika lite som jag vill flytta ut i skogen och bli självförsörjande för att fly från det kapitalistiska samhället vill jag sluta umgås med män för att fly från patriarkatet. Jag vill förändra det här i grunden, men jag vet inte vilka strategier jag ska använda.

06 november 2012

Gruppdynamik och ömsesidighet i relationer

av elin

Jag funderar en hel del på gruppdynamik. Framförallt kring vad jag kan göra för att skapa en trevlig och inkluderande stämning i grupper där jag ingår. Jag är inte van vid att ta en inkluderande roll, brukar betrakta mig själv som lite perifer, men har tänkt på detta från och till de senaste åren – att även jag kan ta en inkluderande roll och att det troligen får konsekvenser.  Jag testar mig fram och det är roligt. Ögonkontakt, återkoppla till saker som folk sagt tidigare, krama de som vill ha kramar, kroppspråk och försöka ha en positiv riktning. Och så pratar jag med vänner om ämnet. Vi får se hur det går.

På det mer privata planet funderar jag mycket på ömsesidighet. Eller på frånvaron av ömsesidighet. Från min horisont ser det ut som att väldigt många har svårigheter att höra av sig och att ta initiativ till att ses. Vad bero det på, har alla för stressiga liv? Hinner de inte prioritera, eller vill/vågar de inte prioritera?

Och hur kan jag  navigera i relation till det? Jag har ganska lätt både att höra av mig och att initiera att ses, jag tycker om att planera. Jag tycker att det är trevligt att träffa människor jag tycker om och jag vill gärna se till att det händer. Men jag blir ändå ganska less av att inte uppleva samarbete kring det. Asymmetri i relationsarbetet. För relationer skapas när vi ses, när vi hörs, när vi gör saker tillsammans. Och jag skulle önska att fler ville och kände sig glada inför tanken på att hålla kontakten med andra. Jag hör dock oftare att folk ser det som ett problem, som ett krav, som något jobbigt. Att höra av sig. Det blir till ‘borde’, ‘måste’ och viljan och glädjen tycks glida undan eller helt glömmas bort.

05 augusti 2012

En Elinmanual?

av elin

Jag fick tipset av en bekant att skriva en Elinmanual efter att jag problematiserat hur jag tycks krocka med andra människor när det gäller flirt och sexuellt samspel. Jag upplever att de flesta har en heteronormativ (som då också blir könsnormativ) manual när de gäller just flirt och sexuellt samspel även om de i resten av livet har tagit avstånd från att reproducera könsroller. För mig finns det två problem med detta, ett är att jag tycker att det är fel att reproducera könsroller, det andra är att jag inte går igång på det, tvärtom. Om jag har ett litet intresse för någon och den börjar rollspela någon variant av den heteronormativa flirtmanualen så tvärdör intresset från min sida.

Och jag vill även påpeka att jag själv inte är fri från den manualen, men jag får ungefär lika obehagliga känslor i magen när jag själv agerar i enlighet med den som när andra gör det.

Så tanken är då att istället skriva ner en bruksanvisning om hur jag fungerar. Vilka beteenden får mig att känna närhet och intresse? Vad tänder jag på? Hur fördjupar man en relation med mig? Och vilka beteenden lär leda till det motsatta, mindre närhet, ointresse, slocknad lust och distans i relationen?

Jag har börjat skissa på det hela och finner det mycket intressant och jag funderar på om det är något jag vill publicera, eller inte. En rädsla jag har inför att publicera det är att någon ska finna det lockande att agera i enlighet med den bara för att få sex med mig, eller något sådant, men det som resulterar i närhet och intresse från min sida är rätt svårt att fejka.

Vi får se.

Här är länk till Polyamory Weekly 157 RTFM! där idén om att skriva sin manual kommer ifrån. RTFM! står för ”Read the Fucking Manual!” ;)

16 december 2011

Skippa maktkampen!

av elin

Jag vill inte gå med på att relationer ska vara en maktkamp där den som vill minst har övertaget. Ett sådant sätt att se på relationer motiverar folk att akta sig för att visa att de bryr sig om varandra. Ingen vill hamna i underläge och alla räds att bli den som i relationen uppfattas som mest engagerad, mer kär, den som vill lägga mer tid på att ses eller vad det nu kan vara. Jag upplever att det här sättet att se på relationer är ganska utbrett. Det kan antingen leda till en simultan flykt från närhet, eller att någon panikaktigt håller fast vid den andra och försöker locka fram känslor genom hot, eller manipulation. Skittrist!

Det händer att jag själv känner en rädsla att förlora vissa personer i min närhet om jag inte kan lita på att de har ett mer eller mindre desperat behov av mig. Jag kan lockas att leta trygghet genom att backa bort och hoppas att den andra blir rädd att förlora mig och därför börjar dra i mig på något sätt. Detta är dock inget jag vill agera på och jag vet att de relationer jag mår bäst i, eller de perioder i relationer jag trivs bäst under är när de känns trygga. När det kan gå flera veckor, eller månader av icke-kontakt utan att relationen känns hotad.

Jag vill inte delta i skapandet av relationer där kittet är rädsla att förlora.

Dock ser jag att det är vanligt att både jag och andra lägger mest tid och engagemang på relationer som inte är trygga, att den här ”rädslan att förlora” ibland kan locka fram ett fokus på att hitta en lösning/ställa allting tillrätta som tar bort fokus från de relationer som ”bara fungerar”. Jag menar inte att det är fel att engagera sig för att hitta lösningar när det uppstår problem i relationer, tvärtom. De lösningarna bör dock sträva mot att hitta trygghet och stabilitet och inte mot att skapa mer drama för att skapa den här desperationen hos andra.

Jag har som mål att engagera mig positivt i andra och inte manipulera mig till ”kärlek”.

Vad skapar trygghet? Jag ska fundera kring de relationer jag har där jag känner mig helt lugn med tid som förflyter och fundera på vad det är som fungerar där (Det har bland annat hänt att folk som är helt trygga glider ut i periferin och att vi ses mycket mer sällan än vad som är nödvändigt – det vill jag ändra på och har redan börjat hitta sätt för det).

11 oktober 2011

Närhet

av elin

Jag vet inte hur utbrett det är, men jag har tyckt mig ana en uppfattning om att relationsanarkister* inte är att lita på. Inte är personer man bör sätta sin tillit till. Inte är trygga.

Det finns många nivåer här. Jag har mött både en och två som säger sig göra RA som använder det som ursäkt att glida undan så fort det blir lite besvärligt i relationen, men (och det är ett viktigt men) dessa personer lär använda vilken ursäkt som helst till att glida undan vid konflikter. De är konflikträdda, eller om jag vill vara välvillig i min tolkning; de är konfliktovilliga – försöker leva sina liv utan konflikter och tror på att undvikande är den bästa lösningen. Det tror inte jag.

Jag och konfliktundvikare går ytterst dåligt ihop.

Jag har länge trott, men tvivlat, på att mitt sätt att närma mig konflikter bör fungera – om jag bara möter någon annan som gör på samma sätt. Nu har jag mött ett antal sådana och det känns skönt att veta, att det faktiskt kan fungera. Och leda till mer närhet. Mer förståelse.

Tillbaka till missförståndet om närhet och vilka konsekvenser det kan få. Jag tror mig ha mött ett antal personer som inte har vågat/velat/kunnat knyta an till mig pga min relationsanarki. Det har fått som konsekvens att jag blivit väldigt ledsen då de efter ett tag försvinner iväg. Lägger all sin energi på sina ”riktiga” relationer.

Hur lätt/svårt man har att knyta an, bry sig, engagera sig osv har föga med relationsform man föredrar att göra.

Jag har väldigt lätt att knyta an till andra människor. Jag är intresserad och engagerad och behöver inte särskilt lång startsträcka för att verkligen tycka om någon, om det klickar. Det är då väldigt frustrerande om den andra avgör att jag är otrygg och troligen kommer försvinna/den inte bör se relationen till mig som långvarig och stabil. Det verkar som att, att jag säger att jag inte vill definiera relationer blir mer relevant än allt annat jag säger om vad jag värderar och önskar.

Det kan naturligtvis finnas andra orsaker till att folk lätt försvinner iväg.  Men om inte annat så tänker jag att det är logiskt att folk kan känna en osäkerhet inför var de ”har mig” och att risken för missförstånd är många. Det är begripligt, men det gör inte mindre ont för det.

*jag har egentligen ingen lust att använda begreppet relationsanarki längre (för tillfället), men gör det pga relevansen i inlägget.

11 oktober 2011

Gränser

av elin

Det har hänt vid ett flertal tillfällen att folk tolkar min beskrivning av hur jag gör relationer som att jag:

  • inte har några gränser
  • tycker att alla relationer ska vara identiska

Det stämmer inte.

Mitt strävansmål är att mina gränser ska komma ur vad jag vill, känner och värderar. Därmed inte sagt att det är lätt alla gånger. Som jag snuddade vid i föregående inlägg så kan jag tex ha svårt att säga nej till folk med det enda argumentet att jag inte vill, att jag inte känner för det. Jag letar efter logiska argument, för att skona, eller för att lägga orsaken hos den andra skulle jag tro. Jag övar vidare.

Som en följd av ovastående, bland annat, så blir naturligtvis olika relationer olika. De olika sätten som relationerna blir på är fler än att det går att sätta etiketter på dem. Och omvänt, jag tror att etiketterna begränsar vad de kan bli. Det är inte det samma, vilket många tycks tro, som att det inte kan vara vettigt att diskutera behov, gränser, önskningar, viljor osv.

Det kan vara svårt ibland, att försöka skapa någonting nytt, någonting som går utanför de mallar man har vuxit upp med. Ibland får man testa sig fram och inse att vissa tankeexperiment inte fungerar så bra, eller så som man tänkt sig. Det förändras.

Just nu håller jag på och fundera på mina gränser och har insett att jag behöver hitta ett annat sätt att se på dem. Ta dem mera på allvar, samtidigt som jag inte vill bygga murar av rädsla kring mig. Hur, återstår att se. Och jag har även insett att vanans makt är stor och funderar på hur jag ska hantera det.
Etiketter: ,
09 oktober 2011

Brist.

av elin

Jag dryper av bitterhet den här helgen. Orkar inte vara konstruktiv. Orkar inte tänka på alla andra möjliga tolkningar.  Jag behöver relationer där det finns utrymme för affekt, åt alla håll. Där det ses som fint att uttrycka sin kärlek, närhet, sin önskan att ses. Där det ses som relevant att berätta om sina rädslor och osäkerheter. Där en obegriplig reaktion tas emot med inte bara ilska utan även ett intresse av att förstå. Även om man också blir arg, frustrerad, irriterad – på reaktionen. Alla har sina känsliga områden.

Det är meningslöst att tala om för någon annan att den inte borde reagera så som den gör. Den reagerar just så. Av vilken orsak är kanske oklart för dig. Det är naturligtvis bra att i all sin frustration försöka hålla inne med elakheter.

Men jag behöver också tillåta mig att uttrycka mig lite fel ibland. Problemet för mig är nämligen att jag i mina envisa försök att inte bli så arg tystnar, trycker undan och mår dåligt istället. Jag vänder och vrider så mycket och så länge på det jag vill ha sagt, i hopp om att kunna säga det på rätt sätt – att det kommer ut för sent och det blir aldrig ”rätt”  för det. Om ”rätt” innebär att konflikten går smidigt. Eftersom jag lagt ner all den där kraften på att försöka så fylls jag även av skam – skam över att jag inte får till det. Att jag inte lyckades den här gången heller. Av någon anledning tycks jag lägga hela ansvaret på mig…

Jag behöver öva på att bli okej med att folk ibland blir sårade av mina känslor, eller brist på sådana. Och jag behöver öva på att känna igen folk som inte engagerar sig. Så att jag inte ännu en gång finner mig i väntan på någon som ändå inte har tid. Tar sig tid. Och jag tänker inte lägga mer energi på vare sig dem eller på personer som har tid, men noll engagemang. Att befinna sig i samma rum. Att försöka prata och mötas av korta ord, eller medvetet val att inte lyssna, för att det jag säger inte är intressant. Det tär.

Den rädsla som har knackat på dörren den senaste tiden är rädslan att det jag hoppas på inte finns. Att närvaro, gemenskap och att ta sig tid är något de flesta tycker är fint, men som få praktiserar. Eller i alla fall inte gentemot mig.

 

(Detta gäller inte alla vänner – det bara känns som ”alla” just nu)