Posts tagged ‘relationsanarki’

30 juli 2013

Icke-monogami

av elin

image

Jag tycker inte om att det är såhär, men såhär är det: Det känns mer påriktigt att jag lever icke-monogamt nu när det finns två stycken som jag har haft sex med återkommande en tid. Det finns praktik att peka på som inte lika gärna hade kunnat vara monogam. Det finns något som sticker av. Det finns mer erfarenheter av både glädjande nya erfarenheter och trassel som vi har, eller håller på att reda ut. Jag har upplevt glädjen i att kunna säga: ”Hurra, vad var det jag sa!” om att jag kan hantera svartsjuka (även när jag under ett par dagar inte kan tänka på något annat och har svårt att äta, bara vill gråta, får panik). Att jag kan låta bli att agera på den och att den då taggar ner, mattas av. Kanske försvinner helt. Att det inte bara var i teorin som det funkade, att det funkade i verkligheten också. Det känns bra.

Men, poängen med min icke-monogami är inte hur många, eller få jag har sex med utan hur jag bygger relationer i allmänhet. Att jag aktivt vill värdesätta de relationer som inte ens med lite vilja går att knöka in i en parrelationstolkning och som är viktiga för mig.

Jag har på prov valt att välja ut fyra personer som jag highlightar lite för mig själv, ger lite extra uppmärksamhet. Två av dem har jag haft sex med återkommande under ett drygt halvår. Två av dem har jag inte haft sex med. Alla fyra pratar jag djupt med. En har jag känt länge, sju år eller så. De andra är ganska nya i mitt liv och jag blir ofta otålig. Ser fram emot den dagen då dessa relationer har landat lite mer (om det blir så). Jag vill inte att de ska bli statiska, men de här initiala missförstånden, krockarna och/eller tassandet kanske försvinner efterhand. Kanske blir jag tryggare (vi tryggare). Det är min förhoppning.

Jag har länge tänkt att jag vill kunna peka på något konkret, eftersom jag vet att det konkreta är mer begripligt än bara teoretiska ord om hur en vill ha det. Jag har tyckt och tycker fortfarande att det är svårt att hitta ord på mitt liv och min praktik så jag testar denna förenkling. Det finns fyra extra viktiga människor i mitt liv (som inte hör till min ursprungsfamilj). Jag testar det.

Men jag måste tillägga att det är föränderligt, annars går det inte att posta detta.

Annonser
26 mars 2012

Begränsar jag mig i onödan?

av elin

Jag hade ett samtal på lunchen, om relationsanarki. Det har blivit lite fler samtal om det igen på senare tid och det är en sak som har slagit mig som är lite motig när jag tänker på detta på senare tid. Det handlar om svårigheten att ändra normer själv. I synnerhet om normerna som man vill ändra på handlar om relationer. Relationer är per definition något man gör tillsammans med andra människor. Så länge mina relationer ser ut ungefär så som de flesta förstår vänskapsrelationer så krockar jag inte nämnvärt med min omgivning. Jag tycker att de relationer jag har kan vara på många olika sätt. Det finns närhet, förståelse, kärlek. Det finns lite mer fysisk närhet än jag tror gängse norm för vänskap brukar tillåta. Jag upplever att mitt förhållningssätt till förälskelse jag känner är enklare nu. Det är inte lika viktigt med ömsesidighet för att jag ska njuta av känslorna.

Just nu har jag inget direkt behov av vare sig delad vardag, eller sex och det är ju praktiskt.  Då slipper jag riskera att stöta in i kanter. Slipper gå i närkamp kring de normer som ofta spelar roll där. Jag ingår inte i något nätverk där relationsanarki är norm. De flesta jag känner vet (ungefär) vad det handlar om, men praktiserar det inte själva. Det finns enskilda personer i min vänskapskrets som gör relationsanarki.

Jag har börjat fundera på om jag har anpassat mitt behov av sexuell närhet, romantik och vardagsnärvaro till en nivå som är enkel att hantera pga en trötthet inför tanken på de konflikter jag tror att det skulle innebära att försöka ”få till” de aspekterna i mitt liv. Det känns i och för sig oproblematiskt nu, men tanken på relationer som rör sig inom parrelationernas territorium genererar verkligen en trötthet. En ”eh, orkar inte ens fundera på det”-tanke/känsla.

Det jag funderar på nu är nog något i stil med om jag överdriver de komplikationer jag tror att det skulle innebära. Och om jag alltså begränsar de upplevelser jag har i mitt liv i onödan.

 

11 oktober 2011

Närhet

av elin

Jag vet inte hur utbrett det är, men jag har tyckt mig ana en uppfattning om att relationsanarkister* inte är att lita på. Inte är personer man bör sätta sin tillit till. Inte är trygga.

Det finns många nivåer här. Jag har mött både en och två som säger sig göra RA som använder det som ursäkt att glida undan så fort det blir lite besvärligt i relationen, men (och det är ett viktigt men) dessa personer lär använda vilken ursäkt som helst till att glida undan vid konflikter. De är konflikträdda, eller om jag vill vara välvillig i min tolkning; de är konfliktovilliga – försöker leva sina liv utan konflikter och tror på att undvikande är den bästa lösningen. Det tror inte jag.

Jag och konfliktundvikare går ytterst dåligt ihop.

Jag har länge trott, men tvivlat, på att mitt sätt att närma mig konflikter bör fungera – om jag bara möter någon annan som gör på samma sätt. Nu har jag mött ett antal sådana och det känns skönt att veta, att det faktiskt kan fungera. Och leda till mer närhet. Mer förståelse.

Tillbaka till missförståndet om närhet och vilka konsekvenser det kan få. Jag tror mig ha mött ett antal personer som inte har vågat/velat/kunnat knyta an till mig pga min relationsanarki. Det har fått som konsekvens att jag blivit väldigt ledsen då de efter ett tag försvinner iväg. Lägger all sin energi på sina ”riktiga” relationer.

Hur lätt/svårt man har att knyta an, bry sig, engagera sig osv har föga med relationsform man föredrar att göra.

Jag har väldigt lätt att knyta an till andra människor. Jag är intresserad och engagerad och behöver inte särskilt lång startsträcka för att verkligen tycka om någon, om det klickar. Det är då väldigt frustrerande om den andra avgör att jag är otrygg och troligen kommer försvinna/den inte bör se relationen till mig som långvarig och stabil. Det verkar som att, att jag säger att jag inte vill definiera relationer blir mer relevant än allt annat jag säger om vad jag värderar och önskar.

Det kan naturligtvis finnas andra orsaker till att folk lätt försvinner iväg.  Men om inte annat så tänker jag att det är logiskt att folk kan känna en osäkerhet inför var de ”har mig” och att risken för missförstånd är många. Det är begripligt, men det gör inte mindre ont för det.

*jag har egentligen ingen lust att använda begreppet relationsanarki längre (för tillfället), men gör det pga relevansen i inlägget.

20 augusti 2011

Synliggöra RA-praktiker

av elin

I morse, som började vid tolv, åt jag frukost hos en av mina grannar och fastnade sedan i en diskussion som startade på ett forum om huruvida relationsanarkin kommer i skymundan i polysammanhang och om vi behöver renodlade relationsanarkistiska evenemang.

Samtalet fortsatte i privat chatt med en vän i Stockholm och jag känner mig både arg och peppad. Det är svårt att sätta ord på praktiskt levt RA-liv så att det syns. Frustrationen kring detta ökar i perioder, oftast igångsatt av något samtal där jag har fått mitt liv beskrivet ljusår från verkligheten.

Varför är det svårt att göra det begripligt? Varför är det så svårt att förstå?

Nu känner jag mig peppad att göra något åt detta (igen) och hoppas att det personliga anslaget i bloggen kan vara del i det. En berättelse är dock inte nog, så sätt igång och skriv, prata, filma, ta plats!

01 december 2008

Personlig relationsanarki

av elin

Orsak till RA
Det började med att jag och min dåvarande pojkvän hade en konflikt och hela konflikten slutade i en promenad och ett bra samtal. I det samtalet kom vi fram till att många av de konflikter vi hade kom från att vi var tillsammans med alla de förväntningar inifrån oss själva, från varandra och från omgivningen som det innebar.

Vi började fundera på hur vår relation ändrats från det att vi var vänner till det att vi blev tillsammans och såg en massa saker som blivit sämre bland annat möjligheten att kommunicera och vara ärliga om känslor och tankar.

Några saker som kom fram i det samtalet och i mina egna funderingar efteråt:

– Sex, borde fungera i relationen, vi arbetade med det, försökte hitta lösningar på olikheter. Det måste bli _bra_ sex i relationen. Pga premissen att en bara ska ha sex inom relationen.

– Barn, jag ville någon gång bli förälder han trodde inte att han ville det – inom ramen för parrelation som åtminstone ska ha som ambition att vara så blev detta en konflikt. Någon måste ge med sig, eller relationen måste ges upp. (jag funderade ofta på att jag inte ville lägga energi på den här relationen om jag ändå skulle bli tvingad att göra slut så småningom eftersom jag ville ha barn.)

– Känslor, jag kände hela tiden att jag borde känna mer, starkare, vara mer avslappnad med känslor. Jag problematiserade närvaron/frånvaron av kärkänsla som stående i relation till om jag ”borde göra slut”

– Fysisk närhet i ”vardagen”. Jag kände mig ofta elak när jag inte kände för att hålla handen när vi gick på stan. När jag märkte att jag hade behov av utrymme, inte ville ha närhet alls.

– Faror, de här ”problemen” kunde inte pratas om på ett avslappnat sätt eftersom där hela tiden fanns en underliggande rädsla för att relationen då skulle kunna ”ta slut”.

Ovanpå allt det här så reagerade jag på hurdan jag blev, krävande, jobbig, gnällig, slö. En massa beteenden som kändes otroligt negativa.

Jag/vi insåg att flera av problemen låg i idén om hur relationen ”borde vara” och kom överens om att ”vara mer som vänner”, eftersom vår vänskapsrelation hade varit mycket bra. Strax efter det här samtalet gjorde jag ”slut”, men det var viktigt för mig att inte beskriva det så. Jag sa ”jag tror att det är bättre om vi är vänner istället” och han höll med.

Vi har haft många givande samtal om vår relation och om relationers möjligheter efter det här. Där startade min väg mot att göra relationsanarki.

Utöver detta så ingås jag att jag hade begränsat mina vänskapliga relationer till andra killar därför att jag tenderade att bli förälskad i de flesta killar som jag trivdes bra ihop med och det var ju farligt. Det här började jag ifrågasätta, vad var det för fel med att vara förälskad, varför skulle det vara fel om jag hånglade/hade sex whatever med de här personerna.

På den tiden var jag fortfarande heterosexuell och där kommer en annan del av problematiken, jag började fundera på även detta. Nästan samtliga killar jag mötte, som jag trivdes med, blev jag förälskad i. Jag började fundera på hur öppen jag var för förälskelse när det gällde killar och hur sluten jag var inför tjejer. Efter att ha tittat i backspegeln insåg jag att den och den och den tjejen hade jag nog betraktat mig som förälskad i om jag hade haft samma ”glasögon” för tjejer som för killar. Samma känsla tolkades olika. Och alla positiva känslor i relation till killar tolkades som förälskelse i olika grad.

I de heterosexuella parrelationer jag varit i hade jag också, i olika grad, gått in i en flickvänsroll som jag inte uppskattade. Jag blev försiktigare och tog mindre plats. Och allt detta ansvar jag tog för de olika pojkvännernas känslor, tankar, perspektiv och psykiska hälsa.

En av de parrelationer jag varit i var mer som vänskap även under den perioden vi var ett par. Vi diskuterade mycket (jag var lika tydlig med mina olika åsikter även i parrelationen vilket jag tyvärr måste erkänna inte alltid varit fallet – omedveten nedtoning av åsikter var en av de negativa grejerna annars), gick långa promenader utan att hålla varandra i händerna och vår relation ändrades inte på något mer plan än att det inkluderades sex och kärkänslor ibland. Då kände jag mig otrygg av det, jag var rädd att han skulle försvinna, ville veta ”var jag hade honom”, men jag insåg att jag saknade det sen, i nästa parrelation, där transformationen av relationen var mer uppenbar.

När jag funderat på allt det här i ungefär ett år stötte jag på en fantastisk person som var poly och vi satt på ett köksgolv under en fest och diskuterade relationer. Jag blev så glad. Samtidigt ville jag fortfarande inte ha det här glappet mellan vän och ihop, poängen med det kändes än mer onödig om det gick att känna och göra vad en ville i olika relationer. Jag tror att det var i den här vevan jag även började läsa något som Andie och kompani skrev någonstans.

En vecka efter det träffade jag en kille som jag tjwop blev tillsammans med. Jag visste inte hur jag skulle kunna introducera de här tankarna för honom. Och jag visste inte om jag själv skulle klara av det, svartsjukan tex. Skulle jag klara av att han hånglade med någon annan, det knöt sig i magen vid tanken. Men det knöt sig även i magen av tanken på att gå in i en ”vanlig” parrelation en gång till. Efter någon månad testade jag att prata om det iaf. Det gick sådär, han sa först att han tyckte att det lät intressant och sedan någon timma efteråt frågade han om ”det fanns någon annan” som jag hade i tankarna.

Vi började iaf ha någon slags kommunikation om det här, men var samtidigt fast i mycket av det normativa i parrelationer som jag så fasligt gärna ville bort från, men som fortfarande också lockade mig. Jag vill säga att det på sätt och vis föll på kommunikationen, det var jag som kommunicerade förtvivlat, panikartat, retoriskt, långsamt, pedagogiskt. Många gånger när jag förklarade hur jag såg på saker långsamt och pedagogiskt så tyckte han att allt jag sa var bra, men verkade inte hålla med mig om att där fanns ett behov av att jobba med att inte glida in i ”det gamla vanliga”, att normer som en lever i och genom inte bara försvinner om vi säger att de ska göra det.

jag kände mig ensam.

Jag var iaf efter ett tag tydlig med att jag _inte_ ville vara någon flickvän, han fick inte kalla mig det. Jag orkade inte med den roll jag tog/fick. Vi var då vänner, men normerna för parrelationer var där, jag försökte, men det var bara jag som försökte, ta mig loss. Samtidigt så tappade jag bort min möjlighet att ”göra slut” eftersom vi inte var tillsammans. Jag visste inte hur jag skulle kunna göra slut om jag nu inte såg det som att vi var ihop och det snarare handlade om att ändra relationen.

Han hade problem med alkohol och relationen blev mer och mer av något slags enkvinnsprojekt, tillslut vågade jag med hjälp av en vän, se att den relationen var nästan uteslutande destruktiv och inte gav mig något överhuvudtaget. Jag gjorde ett sista försök att försöka diskutera det hela men möttes av oförståelse och relationen var slut. Befrielse!

Det här blev långt, men det är kanske bra för förståelsen av hur resan till en önskan att komma bort från uppdelningen i vänskap/parrelation kan gå till.

Mål med RA
Att vara delaktig i skapandet av jämlika relationer, där de som ingår i relationen tillsammans skapar relationen utifrån vad de vill göra tillsammans.

Att komma bort från idén om att vi bevisar kärlek genom att offra olika saker.

Att visa kärlek genom att agera kärleksfullt, lyssna, försöka förstå, vilja väl.

Att skapa många bra och väl fungerande relationer. Dels för att det är tryggare att ha flera bra relationer och dels för att en då kan göra olika saker med de olika personerna. Det läggs inte så mycket tyngd på en relation som bör fungera för alla ens behov/alla behov inom någon viss sfär.

Att låta varje relation skapa sig själv.

Att komma ihåg sig själv

Att komma bort från destruktiva normer
– de normer som hindrar kärlek
– de normer som talar om hur relationer ”bör” se ut
– de normer som säger att en bör få vissa aspekter att fungera i en relation till varje pris

Var och en bestämmer över sig själv, respektera andras och mina egna gränser.

Varje relation står för sig själv och får sitt värde genom sig själv, inte genom att vara bättre än andra relationer. Bort från hierarkitänk.

Det jag gör för att skapa det ovan, dvs att göra RA:
Jag delar inte in relationer i olika fack, eftersom jag dels ser en begränsning i att dessa fack antas innehålla vissa aspekter och att en relation som inte innehåller det som den relationstypen bör innehålla kommer uppfattas som ”inte tillräckligt bra”. Och dels tycker jag att det är att ge relationerna sitt värde genom att placera dem i en hierarki.

Jag ger mig själv ensamtid, för att jag har insett att jag lätt tar för mycket hänsyn till andras åsikter, tankar, känslor och viljor. Jag glömmer bort mitt egna perspektiv, genom att vara ensam tar jag tillbaka mitt egna perspektiv – jag försöker även göra sådant som jag tycker om att göra då.

Jag stannar upp emellanåt och funderar på hur mycket plats jag ger för mina olika vänner. Har jag gett någon mindre plats hör jag av mig, eftersom jag ser en poäng med att ha flera trygga relationer.

Jag övar mig på att tydligt uttrycka vad jag vill göra för att ge andra möjlighet att säga om de vill delta. Tydligheten kan ibland bestå av kroppsspråk.

Jag funderar på vem av mina vänner som troligast vill göra det eller det med mig och hör av mig till den, i det fall jag gärna vill göra en viss sak och gärna har sällskap med någon/några. Här kan jag även välja att göra något oväntat, nytt för en relation, för att vidga möjligheterna för den vänskapen.

Jag övar mig på att hantera konflikter bättre, det innebär ofta att våga släppa det och ta det senare när jag inte är lika upprörd.

Inten
Jag går inte in i en parrelation/relation med speciella villkor.

Jag har inte sex för att vara snäll.

Jag visar inte kärlek genom uppoffringar

06 november 2008

Gemenskap

av elin

Förförra helgen var jag på polykonferens och det var en händelse jag kommer minnas. Jag pratade med många människor, fick berätta och lyssna. Jag var moderator för ett samtal mellan RA och RD (relationsdefinitionism) och det blev väldigt bra, jag satt lite dumt, så att vissa hamnade bakom mig och jag var ovan vid situationen, men alla ställde så bra frågor och det blev mest bra även om jag inte var direkt strukturerad som moderator jag lyssnade på vad folk sa.

Den intressantaste skillnaden som jag minns var dels vänskapsrelationsbilden som tydligen kan vara oerhört olika. Vi pratade lite om huruvida det är bra att prata om just vänskap som grunden för RA, att det handlar mer om att låta alla relationer utveckla sig så som de gör och att de även går utanför normen för hur vänskaper ska se ut. Självklart gör det det, vänskapsrelationer ska inte innehålla sex och inte kärkänslor heller, man ska inte bjuda med en vän till släktmiddagen.  Det finns mängder av normer för vad man inte ska göra med vänner.

Det andra var att RD-folket vill ha en mall att utgå ifrån, en mall som gör det lättare att prata om vad man vill/inte vill ha med. Medan RA inte vill ha någon mall alls, fast stämmer det? Kanske en mall för alla relationer och att denna mall kan vara relativt personlig. Ett par grundläggande värderingar som man väljer att utgå ifrån. Det verkade finnas en idé om att RA inte kan kommunicera pga att där inte finns en mall att kommunicera utifrån, så behöver det verkligen inte bli, men jag tror att det kan hända att personer som vill göra RA blir rädda att berätta om vissa känslor tex. Så det är nog viktigt att prata mer om känslor, att de är ok att känna allt.

Vi har nu börjat diskutera om det går att använda sig av poly som ett paraplybegrepp och jag tvivlar fortfarande och undrar om det är nödvändigt. Det som är bra är att det nu finns en kommunikation mellan personer med olika sätt att bryta mot mononormen och det ger mig mycket.