Posts tagged ‘vardag’

16 oktober 2013

Reflektion till feministiska män #2: Vad händer om vi ruckar på grunden?

av elin

wpid-IMAG2428.jpg

En fråga har surrat i mitt huvud på sista tiden:

– Ska jag behöva skriva provokativa texter för att få igång en dialog?

Jag vill inte ta till det greppet, samtidigt tycker jag att det är tråkigt att så få män reflekterar (öppet) kring mina texter och kring de här frågorna överhuvudtaget. Och vad är då ”de här frågorna”?

Vi kan säga att jag har en tes:

Feministiska män behöver börja engagera sig mer i sin egen roll i upprätthållandet av könade strukturer om vi ska komma vidare i strävandet mot ett jämlikt samhälle.

Egentligen gäller detta alla män och jag tycker att det är rimligt att feministiska män går före och visar på att det är fullt möjligt. Det tar tid och det kräver en väldig massa envishet, men det går. Det kommer dock inte hända av sig själv.

Jag tror att det kan vara lätt att se mina råd om att skriva dagbok, städa, värdesätta relationer, om mat och ätande, att ha kvinnor som förebilder, att prata om de här frågorna med andra, att agera istället för att reagera, att sörja istället för att känna skuld, att läsa på och fundera på hur de här frågorna påverkar en själv, att utveckla sitt lyssnande och att ge presenter är enkla små vardagliga tips som i och för sig är bra, men inte lika viktiga som storpolitiska frågor.

Kanske är det också lätt att tänka att det är förhållandevis enkelt? Att läsa de här texterna och tänka att en ska hålla det i åtanke så kommer förändringar efterhand av sig själv? Så fungerar det väldigt sällan, att ändra på hur en reagerar och agerar kräver aktiva strategier och envishet. Det kräver att en ägnar tid och energi åt det.

Jag tror att det vardagliga är stommen i vad som behöver ändras om vi ska komma någon vart. Det är här som könsrollerna upprätthålls och reproduceras dagligen. Det är grunden. Om vi ruckar på den kommer det hända grejer.

Jag vill att ni drar ert strå till stacken och ser att ni inte står utanför det här!

05 augusti 2013

Att räta upp en dag

av elin

image

I förmiddags var det varmt, jag hade mensvärk, jag satt och klickade på facebook utan att där hände annat än diverse diskussioner på sidor som jag egentligen inte orkade med, men inte heller orkade motstå att inte delta i. Om  huruvida norm vs ickenorm är en jämn kamp med två jämnbördiga parter eller inte. Enligt mig. Jag blev mest trött och orkeslös och deltog håglöst i diskussionen. Och så tvättade jag. Och hade tråkigt. Kände mig otillfredsställd och obekväm med livet .

Så jag stängde av datorn och gick och handlade ingredienser till en sallad. Gick långsamt i värmen upp till affären, förbannade backen, men var samtidigt glad att vara påväg. Att göra något. Sedan lagade jag sallad med isbergssallad, ost, festaost, mozarella, kikärtor, soltorkade tomater, paprika, gurka, stekt squash, olja, äppelcidervinäger, örtsalt och basilika. Till det vatten med citron i och så satte jag mig vid soffbordet och åt det, i lugn och ro. Sen ringde jag en vän som var nyvaken och lite långsam i tankarna så vi bestämde att höras senare, så ringde jag en annan vän som var trött, men ville prata ändå. Vi hade ett långt samtal där jag berättade om en sak som bekymrar mig och hen berättade om det som hänt i hens liv de senaste dagarna. Vi mådde båda bättre sen. Världen fick färg. Jag tog lite mer sallad och min anteckningsbok kom med posten.

Etiketter: , , ,
13 november 2012

Vad tycker jag om att göra?

av elin

Jag försöker sätta ord på vad jag vill ägna mina dagar åt och har tidigare fått tipset att läsa böcker av Charlotte Hågård. Idag letade jag upp hennes hemsida för att se om där fanns något av intresse och det gjorde det. Jag läste det här blogginlägget och blev inspirerad. Jag tycker att fokuset på vad en själv tycker om och har lätt för att göra var intressant.

Jag plockade fram ett A3 och skrev ner de frågor hon tipsade om att en skulle ställa till vänner, med viss modifikation:

  • Vad gör jag riktigt bra?
  • Vad är enkelt för mig?
  • När trivs jag som bäst och njuter av det jag gör?

Jag gjorde en tankekarta kring frågorna och det blev ganska snart tydligt att det mesta som passar in på en av frågorna passar in på de andra också. Det jag är riktigt bra på är enkelt för mig och jag trivs och njuter när jag gör det.

Det här är ett första utkast kring vad jag kom fram till:
Text och kommunikation är centralt i det jag tycker om och är bra på. Jag brukar sätta mig ner och skriva för att klargöra tankegångar för mig själv, eller för andra. Jag är bra på att sätta mig in i andras perspektiv och förklara samma sak från olika vinklar, anpassat till mottagaren. Vissa saker tycker jag är enklast tt förklara i text medan andra är enklare i tal. Det senare i synnerhet i de fall då samband kan behöva ritas upp.

Jag tycker att det är roligt att försöka komma på hur något kan göras på ett smidigare sätt. Jag har lätt för att se när det finns fallgropar, som tex oklarheter kring vem som har ansvar för vad, vem som bör få reda på vilken information osv. Det är också viktigt att sätta ord på varför vi gör det vi gör. Jag motiveras och inspireras om det jag deltar i är i enlighet med mina värderingar och enligt mig gör världen till en lite bättre plats.

Jag har oftast väldigt roligt när jag diskuterar, analyserar och funderar tillsammans med andra och mitt fokus är på att förstå och bli förstådd. Ömsesidig förståelse för olika perspektiv är viktigare och roligare för mig än polemik även om jag kan tycka att även det är roligt under kortare stunder.

Det var mitt första utkast, ställ gärna följdfrågor om något är oklart så att jag får möjlighet att formulera det mer koncist.

21 september 2011

Mera vardagsgegga, med finess

av elin

Helena har skrivit Vardagsgegget i svenska deckare: en högst personlig hypotes och jag är fascinerad över de olika perspektiven man kan ha. Jag är inte lika bekant med deckare i allmänhet och svenska deckarna i synnerhet som Helena är, då deckare (eller spänning, thrillers, skräck) inte står högst när jag väljer litteratur. Deckargåtan i deckarna finner jag rätt ointressant. Men och det är ett viktigt men, jag tycker att deckarformen har en fördel när det gäller drivet i berättelsen. Även jag har svårare att lägga ifrån mig en bok när jag undrar hur det ska gå. Suget finns ofta där i deckare, om de är bra. Deckargåtan har alltså en berättarteknisk fördel som kan vara svårare att komma åt utan ett så uppenbart nav att spinna berättelsen runt.

Men jag vill att mordet, brottet ska fungera som kitt, som anledning att berätta om ett antal personers liv. Livet som är det som jag finner intressant i litteratur. Att få ta del av andra människors liv, att få inblick i andra vardagar än min egna. Och, det ska jag inte sticka under stol med, även igenkänning har en viss dragningskraft på mig. Igenkänningen är dock högre för mig när jag läser om Ruth Galloway som bor för sig själv i obygden med sina katter och utan TV än när jag läser om villavardag. Och just villavardagen vet jag inte om jag känner mig så intresserad av heller. Jag har inte läst Läckberg och blir lite sugen nu bara för att göra mitt ”svar” lite mer förankrat i det som diskussionen startade i, men det får bli ett senare projekt i så fall. Hur som helst så är vardagen som sådan något jag är mycket förtjust i och för mig behöver den inte ha en roll i deckargåtan, eller i det som andra personer kallar ”handlingen” utan huvudfokus är att lära känna karaktärerna. Jag vill ha vardag som gör att jag känner att jag skulle kunna vara där, vardag som gör personerna verkliga.

Apropå eskapism så tror jag att jag behöver väldigt mycket vardag och känsla av trovärdighet för att jag ska kunna förflytta mig dit, till den fiktiva världen. Jag har tex väldigt svårt för fantasy eftersom jag inte får någon känsla av ”detta skulle kunna hända på riktigt” när jag läser sådant. Bör tilläggas att jag har gjort väldigt sporadiska försök. Det enda sättet att få in mig i en fantastisk värld är att låta någon gå igenom en garderob, eller springa in i en perongspelare ;) (det behöver alltså finnas en koppling mellan ”den verkliga världen” och den fantastiska världen, men oftast föredrar jag sådant på film och inte ni bokform).

Etiketter: , ,
20 mars 2011

Jag är misandrisk

av elin

Misandri är alltså motsvarigheten till misogyni.

Och jag menar alltså att jag är misandrisk eftersom min allmänna bild av män är nedvärderande. Jag har märkt att jag antar att män är inkompetenta när det kommer till kommunikation, att kunna samtala om känslor, att ta hand om sig själva samt att visa hänsyn och känna empati (om inte motsatsen bevisas). Jag har troligen även lättare att se när detta stämmer än när det inte gör det. Detta får konsekvenser för hur jag bemöter och relaterar till män.

Jag tror att män kan känna av att jag inte tar dem på allvar, att jag ser dem som mindre kommunikativa, att jag inte tror att de har så bra självkännedom, och att jag tänker att de har en sämre förmåga att känna empati och visa hänsyn än vad jag har. Det får naturligtvis konsekvenser för de, mig och interaktionen. Jag tar på mig någonslags föräldra-/hjälproll, dvs jag förutsätter att jag behöver ta en massa ansvar för att saker och ting i relationen och deras liv ska fungera bra. Ska vi prata om något känsligt så antar jag att det ligger på mig att få kommunikationen att fungera. Om jag inte tar hand om män i min närhet så tror jag att de ska falla igenom, må dåligt etc.

I en önskan att inte agera på detta så står jag lite villrådig och vet inte riktigt hur jag ska göra. En reaktion är att backa helt, att inte alls lyssna och känna in, att inte finnas som ett stöd överhuvudtaget när det gäller män. Distansera mig. Det känns fel eftersom mitt ideal är att inte dela in folk i könskategorier. Samtidigt som jag ser att vi reproduceras/r oss in i könande och att det får konsekvenser för vad vi är bra på, vad vi tror på och hur vi interagerar. Det går inte att ställa sig bredvid det. Så hur kan jag göra?

Vad händer om jag försöker agera som om alla jag möter är bra på kommunikation, kan beskriva vad de känner, kan ta hand om sig själva och är bra på att känna empati och visa hänsyn (tills motsatsen bevisas) istället? Det kanske är en möjlighet?

Och hur ska jag hantera de människor som inte kan det, som inte har något känslospråk, som aldrig har fått öva på konstruktiv kommunikation, som har svårt att känna in andra människor och som faktiskt inte riktigt klarar av att ta hand om sig själva. Ska jag lämna dem till sitt öde? Eller går det att hjälpa på något konstruktivt sätt utan att hamna i medberoende?

Många frågor, en hel del frustration och inte så många svar.