Bakgrundsfakta kring mig och musik är att jag är musikalisk, har spelat trummor och piano samt sjungit i kör. Gick musiklinjen på gymnasiet. Jag har dock aldrig någonsin uppfattat musik som något jag är intresserad av att prata om. Listor över artister som någon uppskattar har alltid tagits emot ungefär som blanka blad. Att se på filmer som handlar om ett band har nästan aldrig varit intressant. När samtalet på en fest glider över i att prata om musik, då oftast just om olika band, så har jag blivit uttråkad och börjat titta på klockan, eller börjat zooma ut från samtalet. Sitter och tänker på annat. Funderar på att gå hem.
Och framför allt så har frågor om min musiksmak alltid resulterat i en obekväm känsla. En total ovisshet om vad jag ska svara på det. Den enda artist som jag regelbundet har lyssnat på sedan 90-talet är Winnerbäck, men att säga att Winnerbäck “är min musiksmak” känns inte rätt. Winnerbäcks musik har fungerat som hamn. Musik jag lyssnar på för att må bra, för att grunda mig själv igen. Det finns flera låtar vars texter jag verkligen uppskattar. Men att säga att min musiksmak är begränsad till den musik som Winnerbäck gör är inte vettigt. När jag tänker på det så beror det nog på att jag snarare uppfattar hans låtar (de flesta, de som jag uppskattar mest) som tonsatta dikter. Det är alltså inte som musik jag uppskattar det i första hand, även om jag uppskattar det också.
Förutom det här ointresset för musikprat och min ovisshet inför vad jag ska svara på frågan om vad jag tycker om så har jag under väldigt många år upplevt en brist. Som att den musik jag verkligen skulle uppskatta inte finns, eller att jag inte hittar till den. Kombinationen att vilja hitta musik som jag uppskattar och det här ointresset för att samtala om musik, eller lägga ner min själ i att leta efter den är lite opraktisk.
Under hela hösten växte det fram ett beslut om att jag vill fokusera mer på att göra saker än att fundera och analysera, främst kring relationer. Det slutade med att jag bestämde mig kring årsskiftet att jag vill testa att låta 2012 vara Görandets år. När jag nu inte vill fokusera på relationer så är det inte lika enkelt att lyssna på Winnerbäck som grundande och hemtrevlig musik då det är ganska många låtar som handlar om relationer på ett eller annat sätt.
En låtlista som jag har lyssnat ganska mycket på senaste månaderna är Norrland (Norrland I-III, Johan Norberg &Jonas Knutsson), den passar bra att skriva till och att göra diverse avslappningsövningar till. Bakgrundsmusik.
För ungefär en månad sen så fick jag för mig att fråga en vän som ofta skriver om hip-hop om hon kunde ge mig tips på var jag skulle börja om jag ville lyssna in mig på den genren. Hon gav mig Hiphop (de) Light-listan och jag började lyssna på den medan jag ställde dammsög och ställde i ordning böcker på jobbet. Det gjorde arbetet roligare och mer dansant. Listan är dock 6 timmar lång och jag tror inte att jag hann lyssna på hela någon gång. Jag blev intresserad av att kolla upp först Silversystrar och sedan Movits! lite mera och det har landat vid att jag lyssnar på den senare när jag ska värma upp mig inför träning. Silversystrar vill jag gärna se om de spelar någon gång, de är ett lokalt Göteborgs- band/grupp och vissa låtar handlar om nästan mina kvarter som Silversystrar – Välkommen.
Efter min hip-hopinlyssning, vilken eventuellt kommer fortgå vid ett senare tillfälle, så förvånade jag mig själv med att plötsligt vilja lyssna in mig på metal. Det finns vänner som har försökt tipsa mig om diverse metallåtar jag vet inte hur länge och jag har mest velat säga “men kom igen, sluta tipsa om sådan musik du vet ju att jag inte tycker om det, gah!”. Nu är det inte så att jag aldrig lyssnat på metal, eller inte alls kan uppskatta det, men jag har inte sett i vilket sammanhang sådan musik skulle passa. Att lyssna på det medan jag skriver tyckte jag tog för mycket uppmärksamhet. Att lyssna på det på promenader kan göra mig för allienerad. Det var så jag tyckte. Kan ju nämna att det är Elins hårdrockslista som jag lyssnar på just nu och det fungerar utmärkt att skriva. Det är en lista som jag fick av en vän då jag bad honom ta fram 22 metallåtar till mig, att börja med. Min tanke var att 22 låtar är en bättre utgångspunkt (mindre stressande) än 85 som hip hop-listan innehöll. Och senaste veckan har jag lyssnat på den vid de flesta tillfällen då jag ska flytta mig från punkt a till b samt när jag styrketränar. Jag har fallit lite extra för Sabaton (har bara lyssnat på Sabaton – Primo Victoria (Ltd Edition))och tycker om låtarna Haggard – Chapter III: Awaking The Centuries och Dying Fetus – Grotesque Impalement den senare är framförallt väldigt rolig, jag börjar le varje gång den kommer.
Och nu har jag alltså även börjat kunna ha den listan i bakgrunden när jag skriver, jag gissar att det delvis beror på att låtarna numera är bekanta vilket gör att de inte tar så mycket uppmärksamhet.
Det känns lite absurt att börja det här inlägget med att tala om att jag blir uttråkad av det som jag avslutar inlägget med, men eftersom jag vet att alla andra inte ogillar namedroppande av band, artister, musikstilar osv på samma vis som jag gör (har gjort?) så är det här inlägget till er som uppskattar det. Ni andra har förohppningsvis redan slutat läsa.
