enligt Elin
Det fanns en tid då jag hade oerhört lätt att fokusera på det jag ville hålla på med, tex en pärlplatta, eller en teckning även om det var stim och stoj omkring mig. Jag zoomade in på det jag hade framför mig och stängde av andra intryck. Det skulle vara fint att återuppväcka den förmågan.
Jag kom sent till jobbet och har nu ensamfika med ett glas te.
Jag försöker sätta ord på vad jag vill ägna mina dagar åt och har tidigare fått tipset att läsa böcker av Charlotte Hågård. Idag letade jag upp hennes hemsida för att se om där fanns något av intresse och det gjorde det. Jag läste det här blogginlägget och blev inspirerad. Jag tycker att fokuset på vad en själv tycker om och har lätt för att göra var intressant.
Jag plockade fram ett A3 och skrev ner de frågor hon tipsade om att en skulle ställa till vänner, med viss modifikation:
Jag gjorde en tankekarta kring frågorna och det blev ganska snart tydligt att det mesta som passar in på en av frågorna passar in på de andra också. Det jag är riktigt bra på är enkelt för mig och jag trivs och njuter när jag gör det.
Det här är ett första utkast kring vad jag kom fram till:
Text och kommunikation är centralt i det jag tycker om och är bra på. Jag brukar sätta mig ner och skriva för att klargöra tankegångar för mig själv, eller för andra. Jag är bra på att sätta mig in i andras perspektiv och förklara samma sak från olika vinklar, anpassat till mottagaren. Vissa saker tycker jag är enklast tt förklara i text medan andra är enklare i tal. Det senare i synnerhet i de fall då samband kan behöva ritas upp.
Jag tycker att det är roligt att försöka komma på hur något kan göras på ett smidigare sätt. Jag har lätt för att se när det finns fallgropar, som tex oklarheter kring vem som har ansvar för vad, vem som bör få reda på vilken information osv. Det är också viktigt att sätta ord på varför vi gör det vi gör. Jag motiveras och inspireras om det jag deltar i är i enlighet med mina värderingar och enligt mig gör världen till en lite bättre plats.
Jag har oftast väldigt roligt när jag diskuterar, analyserar och funderar tillsammans med andra och mitt fokus är på att förstå och bli förstådd. Ömsesidig förståelse för olika perspektiv är viktigare och roligare för mig än polemik även om jag kan tycka att även det är roligt under kortare stunder.
Det var mitt första utkast, ställ gärna följdfrågor om något är oklart så att jag får möjlighet att formulera det mer koncist.
Det som surrar mest i mitt huvud just nu är tankar kring arbete och jobbsökning. Jag tycker inte om formuleringar som ”sälj dig själv” eller ”marknadsför dig själv” och blir irriterad av beskrivningar som handlar om att min tveksamhet inför att söka arbete skulle ha att göra med att jag inte tror på mig själv. Det som jag inte tror på är arbetsmarknaden så som den fungerar just nu. Och jag tvivlar på att det finns arbeten som följer mina värderingar. Jag tvivlar på att det finns arbetsplatser som har en välfungerande struktur och samtidigt är varma och inkluderande.
Jag tror att jag skulle kunna göra ett bra arbete och ha trevligt på en mängd olika arbetsplatser. Det som krävs är att arbetets syfte är någotsånär i enlighet med mina värderingar och att jag har möjlighet att påverka. Jag har inga arbetsrelaterade drömmar, som i att jag jättegärna skulle vilja arbeta med x. Mina drömmar handlar om att göra världen till en lite bättre plats och det går att göra på en mängd olika sorters arbeten. Jag är också intresserad av att arbeta med gemenskapen i arbetsgruppen. Jag skulle tycka om en arbetsgrupp där olika personer tillåts vara olika och att just det ger något. Alla bör tex inte vara extroverta. Alla bör inte heller vara flexibla. Jag är bra på att skapa struktur och förklara saker pedagogiskt. Jag tycker att det är intressant att fundera på hur informationsflödet skulle kunna fungera bättre och jag tycker att det är viktigt att alla vet vad de ansvarar för och att allt som ska göras har en ansvarare.
Det här, som jag vill och som jag är bra på känns dock mycket luddigt när jag ställs inför att söka arbete. Var ska jag börja och var vill jag arbeta egentligen? Igår lånade jag ett par böcker om jobbsökning i hopp om att hitta sätt att få bättre grepp om vad det är jag vill och var jag kan göra det eftersom jag tror att det är den bästa grunden för att komma dit. Att sätta ord på idéerna. Men så står där formuleringar om att sälja och marknadsföra mig själv och jag blir inte alls inspirerad av det. Av de orden.
Jag vill arbeta på en plats där jag inte förutsätts förställa mig själv. Jag vill delta i skapandet av arbetsplatser där ingen förutsätts förställa sig själv. Och det vore fint om samarbete var grunden i det hela, inte konkurrens.
Jag funderar en hel del på gruppdynamik. Framförallt kring vad jag kan göra för att skapa en trevlig och inkluderande stämning i grupper där jag ingår. Jag är inte van vid att ta en inkluderande roll, brukar betrakta mig själv som lite perifer, men har tänkt på detta från och till de senaste åren – att även jag kan ta en inkluderande roll och att det troligen får konsekvenser. Jag testar mig fram och det är roligt. Ögonkontakt, återkoppla till saker som folk sagt tidigare, krama de som vill ha kramar, kroppspråk och försöka ha en positiv riktning. Och så pratar jag med vänner om ämnet. Vi får se hur det går.
På det mer privata planet funderar jag mycket på ömsesidighet. Eller på frånvaron av ömsesidighet. Från min horisont ser det ut som att väldigt många har svårigheter att höra av sig och att ta initiativ till att ses. Vad bero det på, har alla för stressiga liv? Hinner de inte prioritera, eller vill/vågar de inte prioritera?
Och hur kan jag navigera i relation till det? Jag har ganska lätt både att höra av mig och att initiera att ses, jag tycker om att planera. Jag tycker att det är trevligt att träffa människor jag tycker om och jag vill gärna se till att det händer. Men jag blir ändå ganska less av att inte uppleva samarbete kring det. Asymmetri i relationsarbetet. För relationer skapas när vi ses, när vi hörs, när vi gör saker tillsammans. Och jag skulle önska att fler ville och kände sig glada inför tanken på att hålla kontakten med andra. Jag hör dock oftare att folk ser det som ett problem, som ett krav, som något jobbigt. Att höra av sig. Det blir till ‘borde’, ‘måste’ och viljan och glädjen tycks glida undan eller helt glömmas bort.
Jag fick tipset av en bekant att skriva en Elinmanual efter att jag problematiserat hur jag tycks krocka med andra människor när det gäller flirt och sexuellt samspel. Jag upplever att de flesta har en heteronormativ (som då också blir könsnormativ) manual när de gäller just flirt och sexuellt samspel även om de i resten av livet har tagit avstånd från att reproducera könsroller. För mig finns det två problem med detta, ett är att jag tycker att det är fel att reproducera könsroller, det andra är att jag inte går igång på det, tvärtom. Om jag har ett litet intresse för någon och den börjar rollspela någon variant av den heteronormativa flirtmanualen så tvärdör intresset från min sida.
Och jag vill även påpeka att jag själv inte är fri från den manualen, men jag får ungefär lika obehagliga känslor i magen när jag själv agerar i enlighet med den som när andra gör det.
Så tanken är då att istället skriva ner en bruksanvisning om hur jag fungerar. Vilka beteenden får mig att känna närhet och intresse? Vad tänder jag på? Hur fördjupar man en relation med mig? Och vilka beteenden lär leda till det motsatta, mindre närhet, ointresse, slocknad lust och distans i relationen?
Jag har börjat skissa på det hela och finner det mycket intressant och jag funderar på om det är något jag vill publicera, eller inte. En rädsla jag har inför att publicera det är att någon ska finna det lockande att agera i enlighet med den bara för att få sex med mig, eller något sådant, men det som resulterar i närhet och intresse från min sida är rätt svårt att fejka.
Vi får se.
Här är länk till Polyamory Weekly 157 RTFM! där idén om att skriva sin manual kommer ifrån. RTFM! står för ”Read the Fucking Manual!” ;)
När människor kämpar för ”rätten till arbete” så handlar det oftast om rätten till en ekonomisk standard som är högre än den som samma person får om hen inte arbetar. Ibland kombineras detta med viljan att vara med och bygga/hålla uppe samhället, antingen genom att arbeta med något som är meningsfullt, eller genom skatten.
Det politiska svaret på önskan att arbeta (få mer pengar/bidra till samhället/slippa stigmatiseras) är en ständig diskussion om hur vi ska skapa arbete. En tanke är att arbetstillfällen uppstår om företag får betala mindre i skatt, för då kan de anställa fler, då kommer de öka sin produktion (i diskussionen tycks det oftast handla om producerande företag?) och anledningen till att skatten på lönen ska sänkas är enligt samma teori att folk då kommer konsumera mera och alltså köpa de saker som företagen kan producera när de kan anställa fler. Ofta handlar det om lyxkonsumtion och folk ska alltså jobba mer för att kunna konsumera mer för att kunna anställa fler för att? Eftersom skattesänkningsidén inte innebär att det på det viset dras in mer pengar till det allmänna så går det inte att hävda att syftet med det hela är att få mer pengar till skola-vård-omsorg. Det är alltså inte inom den offentliga sektorn som det ska ”skapas mer arbete” enligt det här sättet att tänka. Utan det mera arbetet ska skapas så att folk får jobba så att de får mer pengar så att de kan konsumera mer så att fler kan jobba. Jag upprepar mig nu va? Det beror på att jag blir ganska frustrerad av fenomenet och inte förstår att så få ifrågasätter det.
Det finns även de som säger att de ser problemet med att ökad konsumtion för att kunna stötta mer produktion för att kunna anställa fler för att… fler ska kunna jobba för att? kan leda till ökat utnyttjande av naturresurser. Deras svar på det är att det är tjänster som ska öka. Vi ska köpa och sälja fler tjänster så att fler får jobb så att mer pengar är i rullning för att?
Vad är egenvärdet med att pengar flyttas? Det ser bra ut i statistiken för att BNP höjs varje år? För att den heliga tillväxten måste tas om hand? För det tycks ju inte vara så att det viktigaste i hela ekvationen är att viktiga samhällsfunktioner upprätthålls.
Jag vill att detta börja diskuteras på riktigt. Vi behöver komma på en bättre lösning.
Jag har funderat lite på sista tiden kring vänskap, bonding, regelbundenhet, engagemang, gemenskap och ensamhet. Jag finner mig gång på gång besviken på människor för att jag uppfattar det som att de inte engagerar sig i vår relation. De lever på i sina liv och i deras liv tycks inte jag ha någon viktig roll. Det är inte så att jag tar det som en jättediss, men när det tycks bli så med många så känns det lite ensamt. Tankarna jag har kring det här är på flera nivåer, dels så tror jag att jag har en tendens att glömma bort de vänner som finns där, de som hör av sig och engagerar sig. Att det som stärker bilden av ensamhet highlightas och stannar kvar längre. För att motverka den biten har jag tänkt skriva ner när jag träffar och pratar med folk i telefon. Men jag tror också att det finns avslappnat umgänge är en bristvara i livet just nu.
Det fick mig att fundera på vad som är avslappnat för mig och det var då jag kom på att jag blir trygg av allvar. Att prata med folk om det som berör. När jag sedan har landat i det kan jag vara flamsig, hänga i tystnad, eller småprata om lite vad som helst. Problemet är, eller det är möjligt att det är det som är problemet, att många hellre börjar i det där småpratandet, flamsandet och jag är inte bekväm med det innan jag känner någon. I alla fall inte om jag vill lära känna personen, jag blir rastlös och irriterad på att vi ska hålla på och jamsa runt med meningslösheter i evinnerlighet innan vi kan umgås På Riktigt.
Medan jag tror att de reagerar på att jag vill ”komma för nära för fort”.
Ingen lösning på det här i sikte, mest bara en reflektion som var intressant och skön att komma på. Olikheter.
Igår morse lyssnade jag på P1-morgon och reagerade på att en representant från Svenskt Näringsliv sa något i stil med att ”all forskning visar att försämrad a-kassa minskar arbetslösheten”. Jag reagerade på att den som intervjuade inte frågade vilken forskning det var som hänvisades till och inte heller frågade vad detta samband i så fall antogs bero på. Jag tror inte på att all forskning visar det sambandet, men att det sambandet till viss del kan finnas. Detta eftersom människor som inte har någon ekonomisk trygghet alls måste (för att leva) gå med på urusla löner och/eller urusla villkor om det endast är sådana som erbjuds. Företagen kan alltså köpa arbetskraft billigare, undlåta att fixa bra arbetsmiljö och därmed ha råd att anställa fler. Det skulle inte förvåna mig i fall denna representant även anser att försämrad anställningstrygghet och sänkta arbetsmiljökrav är bra strategier för att minska arbetslösheten.
Vad är då den uttalade orsaken till att det är bra om alla (löne)arbetar? Det talas om att de som inte har ett arbete hamnar i utanförskap, att arbete är något som alla har rätt till, att arbete höjer livskvalitén osv. Detta går att ifrågasätta på många sätt, men i det här fallet tycker jag att det är mest relevant att ifrågasätta varför villkoren måste försämras så mycket för de som är arbetslösa om det nu är så att varje arbetslös högsta dröm är att få ett arbete.
I själva verket så tror jag att den underliggande värderingen hos representanten för Svenskt Näringsliv är en önskan att kunna sänka skatten, alltså är det bra att de som är arbetslösa får mindre, eller inget bidrag alls. Samt att underlätta för företag att hålla nere lönerna så att de kan anställa många och/eller gå med (mer) vinst. Perspektivet är ekonomisk tillväxt och utgångspunkten är företagarens (som representant för Svenskt Näringsliv är ju detta perspektiv ganska underförstått).
Jag tror att det även finns en ärlig tro på att den ökade produktionen (av varor och tjänster) och mer vinst och ackumulerat kapital skulle göra Sverige rikt och att fler skulle få det bra då. Jag har dock svårt att se hur en kan bortse från baksidorna med en sådan politik. Att många människor skulle få en försämrad situation om deras a-kassa sänktes, om löner sänktes. Att arbetets eventuella trygghet och gemenskapsgrundande funktion kraftigt skulle försämras för ett flertal om risken för att förlora jobbet hela tiden fanns närvarande på grund av försämrad anställningstrygghet. Att vi inte kan ha en ständigt växande ekonomin. Att naturresurser är ändliga.
Nästa inlägg kommer troligen handla om lönearbete och ekonomisk standard som två olika faktorer. Och senare ett inlägg om hur stor skillnad det är på arbete och arbete.
Mitt politiska huvudfokus kommer ett tag framöver ligga på politik och retorik kring arbete och ekonomi. Det var ytterligare snack om att ”massarbetslösheten är det stora problemet” på P1 imorse som fick mig att bestämma det. Det fick mig att skriva den här statusen på facebook:
Okej, återigen hörde jag uttalanden om att jobben och massarbetslösheten är den viktigaste politiska frågan och det fick mig att bestämma mig för att ha mitt fokus där – dock med annat perspektiv än det gängse. Problemet är inte att det finns för få arbeten ett utföra. Problemet är tudelat. Eller trippeldelat. Vi har dels för få anställda i offentlig verksamhet, i skola-vård-omsorg. De som jobbar jobbar för många timmar, det är mer rimligt att vi delar på de timmar som behöver göras istället för att vissa jobbar så att de knappt orkar göra något annat (i synnerhet inte om de även har barn osv) och andra inte arbetar alls med ekonomisk kris och stigamtisering som följd. Det ekonomiska läget för arbetslösa är det tredje problemet då. Och stigamatiseringen. Som om det är den arbetslösa som är problemet.
Till det bör vi konsumera mindre, inte mer och då behöver vi ett annat ekonomiskt system som inte bygger på att vi konsumerar en massa hela tiden.
*packar ner Arbetsssamhället-hur arbetet överlevde teknologin i väskan och åker till jobbet*
Jag har nu försökt ta en paus från engagemang och politik i ett par veckor eftersom jag märkte att jag bara blev frustrerad och inte upplevde att jag påverkar något annat än mitt eget grundhumör och min nattsömn. Jag har nu som ambition att hitta ett konstruktivt sätt att engagera mig politiskt. Jag hade tänkt börja imorgon, men känner idag att jag lika gärna kan börja idag.
Problemen jag har kring mitt politiska engagemang är:
Jag upplever att jag är med och påverkar normer kring kön och relationer redan som det är nu och det känns bra. Det är sådant jag tror går att påverka genom att inte leva normativt och att skriva texter som når folk.
Det jag upplever att jag vill och behöver lägga mer tid på är det som påverkas av vilka det är som regerar det här landet. Jag vill inte stå bredvid och titta på när fler sjukhus och andra offentliga verksamheter säljs ut. Hur skatten minskar och fördelningen är åt helvete. Jag vill vara med och påverka där, men jag vet inte hur. Jag skulle tycka att det vore enklare om jag hade någon vision att basunera ut. Som det är nu vill jag mest bara skrika: NEJ, KAPITALISMEN FUNGERAR INTE!!! och även informera folk om vad skatten går till. Att det är absurt att som den nuvarande regeringen gör sänka skatten och sedan säga att det tyvärr inte finns pengar för det ena och det andra… nehe, finns det inte? Men till höjd lön för Reinfeldt finns det pengar. Lönenivån för politikerna undergräver liksom förtroendet för dem. Det är något skattepengar inte behöver gå till. Makt är i sig en rätt rejäl belöning för de uppgifter som politiker har. Det bör inte vara en ekonomisk karriärmöjlighet att bli politiker.
Jag är van vid att tänka att det är något negativt med att bara kritisera det som är och inte komma med bra och genomtänkta idéer om hur det skulle kunna vara istället, men å andra sidan så kanske den där kritiken behövs. Det behöver bli tydligare att kapitalism tex inte är naturgiven. För övrigt kan det nog vara en bra idé att läsa in sig lite mer på olika definitioner av kapitalism och sätta fler ord på vad det är i vilken ekonomisk politik som jag kritiserar.
