Efterord

Jag tycker att det är fascinerande att den här bloggen har såpass många besökare fortfarande trots att jag inte uppdaterat på närmare två år. En del av mig vill spara ner alla poster och radera bloggen, eftersom den är inaktiv och så kommer förbli och för att jag inte står för det jag sagt i vissa av inläggen längre. Samtidigt tänker jag att jag tyckte/tänkte det jag skrev när jag skrev det och folk verkar fortfarande hitta hit och finna det intressant så då kan det väl få stå kvar.

Så det får göra det, ett tag till i alla fall.

(och jag har en ny blogg med lite annat fokus oordnad.wordpress.com)

Larp Women Unite och Geek Women Unite

Jag har insett att de två facebookgrupperna Larp Women Unite och Geek Women Unite ger mig något helt unikt vad det gäller feministisk praktik. De klarar nämligen Bechdeltestet betydligt bättre än de flesta andra feministiska kontexter jag gör mig i. De flesta feministiska kontexter förhåller sig till män så mycket. Det är rimligt, det handlar om strukturella analyser. Och nu är jag oerhört pepp på att göra konkreta saker, med kvinnor (icke-cis-män), istället. Jag har tidigare inte förstått tyngden i separatistiska sammanhang. Hur mycket det kan ge. Nu förstår jag.

Och jag vill leva mitt liv utan att förhålla det till män mer än nödvändigt.

Skriva, söka och sova.

Under november har jag ägnat mig åt nanowrimo, jobbsök och att sova. Skrivandet går bättre än väntat och det har blivit så som jag hört om att det kan bli, att det händer saker i berättelsen som jag inte alls väntat mig. Jag ligger lite efter, men har gott hopp om att hinna ikapp. Jobbsökandet går så bra att arbetsförmedlingen ringde och berömde mig idag.

Precis i början av november var jag iväg på två anställningsintervjuer, en i Malmö och en på Tjörn. Och det tar en del på krafterna att ställa om sig så. Att ställa in sig på att eventuellt få ett jobb någonstans och sedan kastas om till en ny eventualitet. Malmöjobbet fick jag inte, Tjörnjobbet vet jag inget om ännu, men räknar med att svaret är negativt eftersom jag inte hört något på ett tag. Det senare jobbet verkade väldigt trevligt, men pendlingstiden till Tjörn är inte att leka med. Det skulle innebära 3-4 timmar på buss och tåg per dag. Jag är inte överdrivet positiv till det, men tror att det skulle fungera i ett halvår.

Det som löste upp knuten när det gäller att få arbetssökande att hända var att jag bestämde mig för att inte fundera på vad jobb någon annanstans skulle kunna lösas. Med flytt, boende, andrahandsuthyrning osv. Att bara ignorera det och söka alla jobb som kommer in till arbetsförmedlingen. Det visade sig att det kommer in ganska många nya jobb och jag bestämde mig efter ett tag för att söka alla jobb söder om Gävle, eftersom jag gärna vill kunna åka hit (till Göteborg) på helgerna då och då utan att all tid går åt till att resa.

Och min nya strategi har fungerat så bra att jag fått två intervjuer och ett samtal från arbetsförmedlingen där jag fick beröm över hur bra jag söker jobb. Det känns skönt. Samtidigt kommer det då och då över mig att jag inte har en aning om hur min framtid ser ut, var jag kommer bo och att jag kan komma att bo långt från alla som jag känner väl. Och så dessa kast mellan olika eventuella framtider. Jag orkar inte med det hur länge som helst. Och särskilt inte i november.

Därav den sista aktiviteten som är att sova. Jag sover ganska länge på morgnarna och vilar/sover då och då på dagarna också. Just idag är en pigg dag, men var och varannan dag har jag ingen ork alls. Bestämde igår att jag ska försöka få tillgång till ljusterapi vilket har hjälpt tidigare.

Paus.

Min tanke var att uppdatera min serie riktad till feministiska män på onsdagar och söndagar. I takt med att jag ägnar mer tid åt att söka jobb och hösten och mörkret kryper sig inpå har lusten och idéerna kring det här skjutits lite åt sidan. Jag har inte uppdaterat riktigt så ofta som jag hade tänkt. Under november har jag planerat att engagera mig i NaNoWriMo och har kommit fram till att jag vill ägna mycket fokus på det (och på mig själv) så nu blir det paus i den här bloggserien till december.

För övrigt ett konkret råd till feministiska kvinnor, ägna tid åt egna projekt!

Kommentera gärna på det här inlägget och berätta vad du ser fram emot att läsa om när det startar igen samt vad som varit bra med serien hittills.

Reflektion till feministiska män #2: Vad händer om vi ruckar på grunden?

En fråga har surrat i mitt huvud på sista tiden:

– Ska jag behöva skriva provokativa texter för att få igång en dialog?

Jag vill inte ta till det greppet, samtidigt tycker jag att det är tråkigt att så få män reflekterar (öppet) kring mina texter och kring de här frågorna överhuvudtaget. Och vad är då ”de här frågorna”?

Vi kan säga att jag har en tes:

Feministiska män behöver börja engagera sig mer i sin egen roll i upprätthållandet av könade strukturer om vi ska komma vidare i strävandet mot ett jämlikt samhälle.

Egentligen gäller detta alla män och jag tycker att det är rimligt att feministiska män går före och visar på att det är fullt möjligt. Det tar tid och det kräver en väldig massa envishet, men det går. Det kommer dock inte hända av sig själv.

Jag tror att det kan vara lätt att se mina råd om att skriva dagbok, städa, värdesätta relationer, om mat och ätande, att ha kvinnor som förebilder, att prata om de här frågorna med andra, att agera istället för att reagera, att sörja istället för att känna skuld, att läsa på och fundera på hur de här frågorna påverkar en själv, att utveckla sitt lyssnande och att ge presenter är enkla små vardagliga tips som i och för sig är bra, men inte lika viktiga som storpolitiska frågor.

Kanske är det också lätt att tänka att det är förhållandevis enkelt? Att läsa de här texterna och tänka att en ska hålla det i åtanke så kommer förändringar efterhand av sig själv? Så fungerar det väldigt sällan, att ändra på hur en reagerar och agerar kräver aktiva strategier och envishet. Det kräver att en ägnar tid och energi åt det.

Jag tror att det vardagliga är stommen i vad som behöver ändras om vi ska komma någon vart. Det är här som könsrollerna upprätthålls och reproduceras dagligen. Det är grunden. Om vi ruckar på den kommer det hända grejer.

Jag vill att ni drar ert strå till stacken och ser att ni inte står utanför det här!

Konkreta förslag till feministiska män #10: Presenter!

Jag tycker att presenter ingår i kategorin ”omsorg om andra”, vilket är något som många män skulle kunna bli mycket bättre på.

Bra presenter fungerar synliggörande (vi vill undvika osynliggörande, eller hur?). Du visar att du känner den andra personen genom att ge hen något som hen verkligen kan komma att tycka om. Det kan kosta lite, eller inget alls. Du kan bjuda på middag, aktivt försöka minnas vad den här personen tycker om för mat och vilken stämning hen uppskattar och skapa det. Du kan planera en utflykt till det där museet som hen pratat länge om, men inte kommit iväg till. Du kan se en liten plastfigur/gosedjur/affisch som föreställer något som just den här personen är extra förtjust i. Du kan välja något som refererar tillbaka på något som ni har gjort tillsammans och som var fint.

Jag tycker att det är extra kul att försöka hitta på något som har med både mig och den jag ger något till att göra. En fusion av våra intressen. Lyckade presenter som jag har i färskt minne är P3-guldbiljett till min syster (det kändes fantastiskt att ha råd med något lite dyrare det året) och speciella örhängen till mamma som jag var nästan säker på att hon skulle tycka om. En del i projektet att köpa fina och lyckade presenter är att våga. Det kan bli fel och det är ok. Bara det faktum att någon har gjort en ansträngning kan vara väldigt bekräftande. Och just de där två presenterna hade den fantastiska bonusen att de båda blev jätteglada för dem.

Det här gäller även i små vardagliga sammanhang som att skicka bilder och länkar på facebook som är personanpassade. Det budskap som ryms i en sådan gest är: ”Jag kom att tänka på dig när jag såg den här, jag känner dig, jag tror mig veta vad du tycker om.” Att köpa hem just den filmjölken när just hen ska komma på besök för att du vet att hen tycker om den. Glädjen det kan sprida!

Konkreta förslag till feministiska män #9: Lyssna!

En viktig aspekt i personliga samtal där en vill skapa kontakt är det ömsesidiga lyssnandet. Intresset för den andra personen. Det är troligt att du som man har fått mindre övning på att lyssna. Här kommer lite förslag på hur en kan öva upp ett bättre lyssnande.

Det finns två viktiga aspekter i att lyssna:

• att intressera sig för vad den andra berättar
• att förmedla intresset så att den andra märker det

Några exempel på frågor som det kan vara bra att ha i bakhuvudet när en vill lyssna mer uppmärksamt och skapa kontakt är: Vem är den här människan? Vad är det hen vill berätta? Vad uttrycker hen för behov? Finns det något i den här berättelsen som jag blir nyfiken på att höra mer om?

Det är bekräftande och roligt att prata när en upplever att någon annan verkligen är intresserad av det en har att säga. Och eftersom vi inte kan läsa tankar så kan det vara bra att ha en medvetenhet kring hur en kan förmedla att en lyssnar uppmärksamt och är intresserad av att skapa kontakt. Titta på den som pratar (om den inte specifikt har bett dig låta bli, det finns de som tycker att det är jobbigt), nicka när du känner igen något i berättelsen, mm:a då och då i synnerhet om den andra stannar upp och tittar på dig (då vill hen antagligen kolla av om du är med) och ställ följdfrågor kring det du är intresserad av att veta mer om. Det kan också vara bra att göra korta sammanfattningar på delar av det den andra berättat för att kolla av om du förstod det rätt.

Vänta med att dra paralleller till dit liv och hör efter om det är ok att göra det (så att du inte råkar avbryta mitt i något som var viktigt för den andra). Detta gäller i synnerhet om det tenderar att bli så att du pratar väldigt mycket om dig själv.

Ps. Det här tipset gäller i mötet med människor av alla kön (vilket jag skriver ut då det verkar finnas en viss svårighet för många män att vara personliga med andra män)

Konkreta förslag till feministiska män #8: Läs och reflektera!

Här kommer en lista på böcker som har betytt mycket för mig och som jag föreslår att ni läser:

• Att göra kön: Om vårt våldsamma behov av att vara kvinnor och män av Heléne Thomsson & Ylva Elvin-Nowak
• In på bara benet : en introduktion till feministisk poststrukturalism av Hillevi Lenz Taguchi
• Det kallas kärlek av Carin Holmberg
• Kvinnor på gränsen till genombrott av Ulrika Knutsson
• Rosa: Den farliga färgen av Fanny Ambjörnsson
• Lyckliga i alla sina dagar: Om pengar och människors värde av Nina Björk

Medan du läser de här böckerna vill jag att du funderar på hur de rör dig. Hur gör du kön? Viken roll tar du i interaktionen med andra människor och vad får det för konsekvenser? Hur vill du göra? Vad kan du förändra i ditt beteende för att luckra upp gränsen mellan könen och ifrågasätta ”det manliga” som norm?

Reflektion till feministiska män #1: Skuld.

Jag har förstått det som att det inte är helt ovanligt att feministiska män känner skuld för att ni är del i ett samhälle som ger er fördelar på bekostnad av kvinnor. Jag har förstått det som att det inte heller är ovanligt att feministiska kvinnor trycker på den här skulden. För mig är det kontraproduktivt. Det är inte ert fel att ni är födda till den här världen och att ni har fått fördelar under uppväxt och som vuxna män. Framförallt om ni agerat i enlighet med hur en bör agera som pojke/man. Det är inte heller konstigt om ni deltagit i nedvärderande av flickor som barn, om ni internaliserat värderingar som handlar om att det traditionellt kvinnliga är sämre än det traditionellt manliga. Det är del i vad som händer när vi är del i sociala sammanhang. Hur mycket motstånd vi gör är olika. När vi började ifrågasätta sakernas tillstånd är också olika.

Känner du skuld för att du är född till man och för att du får fördelar av det och att du ibland agerar normativt kanske delvis för att du får ytterligare fördelar då?

Skuld hjälper oss inte vidare här. Det blir en bismak av skam och ett distanserande från livet. Jag vill hellre tala om sorg. Låt oss sörja att vi är födda till en värld där flickor och pojkar skiljs åt som om vi vore två separata grupper, där män och kvinnor ofta har svårigheter att kommunicera på grund av delvis olika kulturer, olika erfarenheter. Och där det traditionellt manliga ses som överordnat det traditionellt kvinnliga. Låt oss sörja att vi har internaliserat dessa värderingar. Låt oss ha en begravning över det systemet och börja arbeta för något annat.

Det är systemet, patriarkatet, strukturerna, normerna om könens åtskillnad och det traditionella manligas överordning som är vår gemensamma fiende. Män ”vinner” på det här systemet om målet med livet är att få fördelar på bekostnad av andra. Om målet med livet är konkurrens, hierarkier, starkast vinner, ensamhet och distans. I sammanhang där det finns hierarkier är det frustrerande, skambelagt och gör ont att bli definierad som lågstatus. När det hierarkiska synsättet får tolkningsföreträde, vilket det ofta får eftersom det är ”manligt”, uppvärderat och innehåller härskartekniker, så får män fördelar på bekostnad av kvinnor.

Hierarki, konkurrens, utnyttjande osv är inte det enda sättet att ordna grupper och samhällen på. Jag tycker att samarbete, gemenskap och solidaritet är bra mycket bättre vad tycker du?

Konkreta förslag till feministiska män #7: Agera istället för att reagera.

Om någon till dig närstående flera gånger har tagit upp att hen skulle vilja att du hörde av dig oftare, tog tag i tvätten utan att bli tillsagd, planerade middagen typ hälften av gångerna, kom ihåg när barnet ska ha friluftsdag, såg när barnet håller på att växa ur sina skor, självmant tog initiativet till någon del av matlagningen, berättade vad du känner och vad som har hänt i ditt liv, engagerade dig i relationen, eller något annat. Kort och gott om någon till dig närstående ber dig göra något som du inte redan gör som skulle underlätta och/eller göra livet mer glädjande för den så är det lätt att reagera med att vägra om du snarare hör det som klagomål, krav och bestämmande över dig.

Att stänga av, stålsätta sig, eller argumentera för varför det faktiskt inte handlar om ojämställdhet utan om att just du är sån. Har svårt att minnas saker. Är disträ. Faktiskt inte måste berätta vad som händer i ditt liv. En sådan reaktion är som sagt rimlig om en uppfattar det den andra gör som klagomål/kritik i första hand.

Jag har själv reagerat så. Vägrat. Argumentera för varför det är den som tjatar som är orsak till att det är skevt fördelat. Sagt att det naturligtvis inte är kul att göra x om jag inte antas kunna göra det självmant. Lagt ansvaret på den andra. Att jag agerar som ett barn för att jag blir behandlad som ett barn. Men sanningen är den att jag betett mig som ett barn de gångerna.

Mitt förslag, om du brukar reagera med att vägra, eller med att göra det den andra ber dig om, just den gången och samtidigt tjura (det är nästan samma sak) är att fundera på hur du vill ha det. Grunden till att andra ber dig göra mer än vad du gör är troligen att den önskar sig samarbete och kontakt. Om samarbete och kontakt är något som du också önskar dig så börja agera för att skapa det. Se det gemensamma boendet/umgänget som något du vill delta i och göra bra.

Om du saknar intresse av att samarbeta och vara nära den andra personen så föreslår jag att du flyttar/avslutar relationen.