Några tankar

Jag har funderat en del på att jag, och även andra som problematiserar mononormen, hela tiden förhåller oss till den norm vi ifrågasätter. Går det att göra på något annat sätt? Går det att bli förstådd utan att utgå ifrån det kända?

Okända/nya begrepp (allt är begrepp i någon mån) förklaras genom att visa på hur de står i relation till redan kända begrepp: Det är inte detta, men det är nästan detta och det är lite av en blandning av det och det. Kan vi låta bli att utgå ifrån normen när vi vill visa hur vi ser det annorlunda?

Genom skönlitteratur kanske?

Frågor/funderingar

Jag har skapat en sida för frågor och funderingar från er som läser. Tanken är att ni där kan ställa frågor, eller bara skriva om något ni har funderat på som ni vill att jag ska fundera vidare på. Så ska jag göra mitt bästa för att svara.

Möten

I mötet med andra går det ofta åt mycket kraft och energi till att räkna ut hur vi ska få den andra att göra som vi vill. Detta genererar manipulerande beteende och frustration. Om vi i mötet med andra istället fokuserar på att ta reda på vad vi vill göra tillsammans så skulle mötena bli bättre.

Exempel: När en person “blir kär” i en annan så är det vanligt att mycket tankekraft går åt till att räkna ut hur hen ska göra sig attraktiv för den andra. Vilka sidor ska visas upp, vilka ska döljas etc. Och vidare kan funderingar på hur hen ska närma sig för att få den andra att vilja vara nära. Att manipulera blir då viktigare än att se vad den andra personen vill, tänker och känner. Hen kan då lätt bli frustrerad, ledsen och besviken om den andra inte lever upp till den dolda agendan.

Om hen istället väljer att intressera sig för den här spännande personen som har fått kärkänslorna att bubbla vad händer då? Möjligheten att hitta gemensamma intressen och hitta vad båda vill göra blir då mycket större. Fokus blir inte på att få den andra att vilja göra just detta utan på att ställa sig frågan “vad vill vi göra tillsammans?”

Genom att sträva efter att vara närvarande i mötet så blir inte heller vissa speciella ageranden kodade som lyckade medan andra är misslyckade. Och varje möte kan generera fler olika scenarior jämfört med om de inblandade bara försöker sätta sin agenda i verket.

Svartsjuka

Detta är en gammal text som jag tror att jag skrev för två eller tre år sedan:

Jag har funderat ganska mycket på vad svartsjuka är. Vad är det för känslor och idéer som ryms bakom begreppet svartsjuka.

Jag tror att det handlar om en rädsla att bli bortvald, eller bortprioriterad.
En rädsla att inte längre vara viktig.
En rädsla att bli nerputtad från piedestalen.

När jag blir svartsjuk så sköljer det en grå våg genom mig, det känns som att min trygga grund ruckas. Jag står ostadigt och vill ha någonting konkret att hålla fast i. Det är en väldigt obehaglig känsla och det ligger ganska nära tillhands att be om uppoffringar av andra för att jag ska slippa den känslan. Löften.

Lova att alltid älska mig.
Lova att inte engagera dig i någon annan människa på samma sätt som du engagerar dig i mig.
Lova att alltid prioritera mig.

Det är lätt, men det ger inga garantier, det tar inte bort svartsjukan.

När jag märker att jag blir svartsjuk så har jag börjat använda en ny taktik för att hantera den. Det handlar inte om att ignorera den. Jag tror inte att det är bra att ignorera känslor. Jag försöker istället se vad orsakerna är. Vad är det egentligen som jag är rädd för. Och jag ser nästan alltid att jag är rädd att bli lämnad ensam. Att bli bortprioriterad. Att glömmas bort. Och jag märker också att känslan förstärks av att jag blir besviken för att jag har känslan. Känslan i sig känns som ett misslyckande och ett tecken på svaghet.

Jag försöker jobba med det nu.

Jag vill vara älskad för att jag är jag och för ett relationerna jag är i är bra. Jag vill inte vara älskad för att en person jag älskar bara har mig att älska. Jag vill inte att någon person ska känna att den inte vågar sluta älska mig för att den då inte skulle ha någon kärlek kvar i sitt liv. Jag tror inte att det är en bra grund att stå på.

Jag vill jobba med min självkänsla, mitt självförtroende. Jag vill lära mig att  känna att jag är värd kärlek för att jag är den jag är inte för att jag är bättre än någon annan. Jag vill inte att mitt värde ska finnas endast i relation till andra utan att det ska finnas för sin egen skull.

Ett sätt att påminna mig själv om hur det går att förhålla sig till relationer som hjälper för att motverka svartsjuka är min idé om pusselbitar. Alla relationer jag har är viktiga för mig, de ger mig unika saker. Ingen relation är den andra lik. Och det gäller även alla andra människor och de relationer de har omkring sig.

Att möta omgivningen

Jag delar inte upp mina relationer i vänskaps- resp kärleksrelationer. Detta syns inte och det hörs inte heller. Jag pratar inte som polypersoner kan göra om mina pojk/flickvänner/partners, för jag har inga sådana. Jag pratar om mina vänner och det känns bra så, men det känns frustrerande. För i mötet med omgivningen, blir mitt sätt att förhålla sig i relationer ”osynligt”.

Om jag inte har sagt något så väljs någon person i min närhet ut som partner, om jag till exempel ses kyssa någon, eller så betraktas jag som singel, när jag svarat nej på frågan om jag har en pojkvän. Det finns även en möjlighet att folk inte vet hur det ligger till, men det de inte vet är fortfarande huruvida jag har en partner eller inte. Det binära tänkandet kommer nästan alltid automatiskt om inget annat sägs.

Tyvärr så tycks detta problem ibland kvarstå även efter att jag har berättat hur jag ser på relationer. Jag kan till och med ha berättat det otaliga gånger och fortfarande bemötas som att någon av mina vänner är min partner, eller med någon annan oförståelse.

Detta tycker jag är jobbigt.

Så jag säger det igen:

Jag delar inte upp mina relationer i vänskaps- resp kärleksrelationer. Jag uppfattar det som begränsande för relationens möjlighet att utvecklas om jag bestämmer vilken typ av relation jag har med någon. Med parrelationen kommer det ett stort antal självklarheter om trohet och om lagom mycket engagemang, sex, kärlekskänslor etc som jag inte vill ha där.

Jag vill istället möta alla mina vänner så helhjärtat jag för tillfället orkar och se vad vi vill göra tillsammans. Detta har jag mycket lättare att göra om jag inte har bestämt vad relationen får innehålla för ageranden och känslor och vad den inte får innehålla för ageranden och känslor.

Kanske vill vi paddla kanot, då kan vi göra det om vi vet var vi kan hyra en kanot och orkar ta oss dit. Eller så vill vi ta en långpromenad, hänga i samma rum och göra varsin sak, gå och fika, sitta i en park och prata, ha sex. Med olika vänner vill jag göra olika saker och olika gånger jag träffar samma vän vill jag göra olika saker.

Vidare så ser jag det som absurt att jag skulle visa att jag bryr mig om en person genom att vara mindre öppen för vissa känslor och handlingar med någon annan. Jag vill istället visa att jag bryr mig om en person genom att lyssna när hen pratar och göra saker tillsammans som vi gillar att göra. Och detta gäller då i alla relationer inklusive den med mig själv, jag tycker att det är viktigt att inte glömma bort min egen röst och att ta hand om mig själv.

Kär

Det lilla ordet kär har så mycket kulturellt bagage. Det ryms en mängd förväntningar och idéer i ordet. Jag tänker peta på en del av de förväntningarna i den här texten. Jag börjar med att försöka reda ut hur kär beskrivs i vår kultur och visar sen hur jag tycker att vissa saker inte går ihop. Jag ifrågasätter sen idén att vi, när vi verkligen är kära i en person, bara kan känna kär-känslor i relation till denna och att eventuella brott från detta är tecken på att relationen är dålig, eller att vi är flyktiga personer. Jag kommer avsluta med lite tankar om hur vi kan prata om kär som känsla på ett sätt som inte anammar det kulturella bagaget.

Kär som känsla
Kär handlar om en känsla, en svårdefinierad känsla som beskrivs med ord som bubbel i magen, pirrighet, att känna sig helt lyckorusig. Detta beskrivs ofta som en oregerlig känsla som den tar över och man gör och beter sig på sätt som man annars inte skulle göra. Kär sägs även rymma en viss grad av besatthet. Kärheten kommer från och riktas mot en person och tankarna på den här personen går inte att stoppa. Här har vi alltså åtminstonde två olika känslor; lyckorus och besatthet.

Kär som varande
Sen kommer vi till något som jag tycker är mer svårgreppbart, nämligen att kär beskrivs som om det är ett tillstånd, någonting man är. När det gäller andra känslor så är man tex glad ibland, ledsen ibland. Kär är man hela tiden även om man inte märker det jämt. Det är inte ovanligt att man uppmanas att ta reda på om man verkligen är kär, det kan handla om huruvida man känner svartsjuka, om man tänker på personen tillräckligt mycket, om man tänder på personen och vill ha sex lagom ofta. Jag tycker att det sistnämnda är intressant. Att man förväntas ta reda på om man verkligen är kär och att denna vetskap skulle ligga bortom en själv. Var finns denna verklighet? Finns den bakom känslan? Bakom tankarna? Ligger den och flyter i luften?

Kär –> tillsammans

Jag ser inte hur det jag precis har beskrivit, vad kär innebär kulturellt, skulle vara den bästa och självklara grunden för en parrelation. Lyckoruskänslor i all ära, men de säger ingenting om huruvida två personer är bra på att kommunicera med varandra, eller om de så småningom skulle passa bra för ett delat boende. Båda dessa saker är något som ofta tas för givet som en del i respektive ett mål för en parrelation.

Mina tankar
Jag vill hävda att man kan ha en lyckoruskänslan och kalla den kär utan att vilja ha en parrelation med personen som fick en att börja känna känslan. Man kan vilja bo med en person utan att man känner lyckoruskänslan när man är med hen. Man kan tänka mycket på en person utan att känna lyckoruskänslan eller vilja bo med den. Dessa saker behöver inte hänga ihop. Sen vill jag också påpeka att jag inte ser varför lyckoruskänslan skulle hänga ihop med enbart en person. Det är fint med lyckoruskänslor och det finns för mig ingen logisk anledning att begränsa den känslan.

Vad kär-bagaget får för effekter och möjliga lösningar
Om någon säger “jag är kär i dig” så tolkas det nästan alltid som att det även implicerar en vilja att bli tillsammans. Personen som hör orden känner troligen att hen ställs inför en fråga och ett val. Den outtalade frågan är “är du kär i mig också?” och om den frågan besvaras med ett “ja” så är den självklara slutsatsen att de båda bör bli ett par.

Det är svårt att säga att man är kär och inte mena hela paketet, eftersom det tolkas in helt utan att man säger det. Jag, som vill komma bort från kär som något man är och att det finns en outtalad vilja om ett tillsammansskap, har funderat på hur man säger det. Det lilla ordet “i” kanske kan bytas ut mot “av” eller “med”. Vad får ordet för betydelseförskjutning om man istället säger “jag blir kär av dig” eller “jag känner kär-känslor när jag är med dig”? Det är mycket möjligt att det leder till en mycket liten förändring, ordet kär har en väldigt stark kulturell betydelse och det går kanske lättare att välja bort att använda ordet och ersätta det med fler andra ord som mer beskriver det man vill uttrycka i den speciella situationen.

Tänker på texter

Jag håller på med ett par texter i huvudet och hoppas att jag kan skriva dem och lägga upp dem snart.